Det är lätt att prata om superdatorer, och det är lätt att ta fram superlativen som beskriver hur snabbt något är. Apple har gjort det misstaget några gånger under sin historia, främst i kriget mellan PowerPC G4 och Intels Pentium III-processorn där de kallade G4 Cube för en “superdator”. Nåja.
Apple anno 2009 låter siffrorna tala istället: upp till 16GB minne, upp till 2TB hårddiskyta, och givetvis då med den version jag testat: en Intel Core i5-processorer med fyra kärnor vardera, på 2.66GHz vardera.
Givetvis är detta inget annat än ren sifferporr och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag sitter och bara önskar att min MacBook Pro från i somras skulle plötsligt dö en snabb och spektakulär död så jag fick slita fram kreditkortet och beställa en iMac istället.
Givetvis är den senaste generationen iMac med den superstora 27″-skärmen ett mästerverk. Skärmens bildkvalitet får andra skärmar att skämmas över sin blotta existens och storleken är ju… tja, löjlig. I kombination med en snuskigt hög upplösning (2560×1440) är den som gjord för videoredigering, fotoredigering, programmering, spel, tja, vad du än kastar på den faktiskt.
Jämfört med den andra 27" iMac-modellen, med två 3.06GHz kärnor och 4GB RAM som i mitt test på Macpro fick 192.33 poäng, får den här modellen med fyra kärnor på 2.66GHz vardera hela 209.11 poäng.