Nu har vi kommit till den tredje delen i testsviten av Samsung Galaxy S9 och turen har kommit till alla göttiga saker som batteri, prestanda och skärm.
Den som köper Galaxy S9 eller S9 Plus i Europa får en telefon som är utrustad med en Exynos 9810-processor som tyvärr mer eller mindre har visat sig vara ett skämt. I USA och Kina kommer telefonen med en Snapdragon 845-processor, vilket inte verkar brottas med batteritiden på samma sätt som telefonerna med Exynos 9810. Enligt vissa amerikanska recensenter ska batteritiden även vara ett problem med Snapdragon-kretsarna, men inte i samma utsträckning som med Samsungs egna Exynos-krets.
Under testperioden har jag gått runt och varit konstant småstressad över mitt batteri, eller snarare bristen på batteriladdning. Om jag inte laddar telefonen under dagen räcker den sällan längre än till fyra på eftermiddagen, många gånger tar batteriet slut tidigare än så. Redan vid nio på morgonen har jag ungefär 70 procents batteri kvar och sedan går det bara utför.
Jag använder förvisso min telefon väldigt flitigt och jag tror att om min kollega Andreas gjort det här testet hade han inte varit lika besviken som jag över batteritiden, men jag är nästan säker på att han inte hade varit nöjd.
Under testperioden förde jag en batteridagbok där jag antecknade när jag tog ur telefonen från laddaren på morgonen, hur batterinivån såg ut vid klockslagen 9:00, 14:00 och 18:00. Jag skrev även upp när telefonen laddade ur alternativt hur många procent telefonen hade kvar när jag gick och lade mig. Under dagen laddade jag inte telefonen något.
Om batteriet tog slut före klockan 18 slutade själva testdagen där – och nej – det höll inte till 18 någon av dagarna. De tre dagarna innefattade tre arbetsdagar där jag använde mobilen flitigt, men inte flitigare än vanligt för att vara jag.
Min morgon börjar med att skrolla runt på sociala medier sen använder jag mobilen till att spela musik mer eller mindre hela morgonen och på väg till jobbet. Väl på jobbet använder jag mobilen som en extra skärm för chattar eller småpill och när jag kommer hem använder jag den som huvudenhet för surfande, musik och chattar. För att klara dagarna har jag haft ett batteripack med mig överallt och de dagar jag glömde batteripacket hemma slutade i en smärre katastrof.
Den här stora batterimissen är något som Samsung med lite tur kan lösa genom en mjukvaruuppdatering, men risken är att något annat i användarupplevelsen får stryka på foten. I värsta fall är det ett fysiskt designfel i systemkretsen som gör att felet inte går att lösa med en mjukvaruuppdatering. Hur som helst borde Samsung bemöta problemet på något sätt eftersom det är en smärre skandal att en dyr flaggskeppstelefon har en så här dålig batteritid.
I vardagen tycker jag mobilen varit rapp och prestanda är något jag aldrig riktigt behövt tänka på. Telefonen gör det den ska men den sticker inte heller ut speciellt mycket. I prestandatester har Galaxy S9 med Exynos 9810-processorn presenterat bättre än versionen med Snapdragon 845 men ingen av dem har vunnit över Iphone X i testerna.
Det ska dock krävas rätt mycket för att dagens stora flaggskepp ska kännas slöa. Det går snabbt och smidigt att växla mellan flikar och appar på Galaxy S9 och animationerna i mjukvaran flyter på bra. Om jag ska vara hård hade de kanske kunnat vara lite snabbare men det är absolut inte något som jag stört mig på under min användning av mobilen.
Alla mobilspel jag har testat har flutit på fint – bortsett från att jag inte kan spela så mycket innan batteriet rasat för mycket. Jag har inte kunnat eller vågat kräma på med prestandaläget på grund av den dåliga batteritiden, vilket är tråkigt. Jag tvingas mer eller mindre aktivera batterisparande inställningar hela tiden för att batteriet inte ska dräneras på en kvart.
I Exynos 9810 använder Samsung en kombination av de egenutvecklade processorkärnorna M3 och ett kluster av de enklare ARM-kärnorna A55. Den egna kärndesignen ger mer komplexa kärnor som presterar bättre än enkeltrådade beräkningar ska utföras, då de kan växla mellan klockhastigheter baserat på hur många kärnor som nyttjas, vilket är lite i samma anda som Apples egenutvecklade A-kretsar. Detta kan dock eventuellt också bidra till batteribekymren för Exynos-kretsen, men det är ren spekulation från vår sida.
Skärmen är imponerande som vanligt när det kommer till Samsungs telefoner. Förändringarna sedan S8 är inte jättestora, skärmen har blivit något ljusstarkare och dess kanter har vävts samman med telefonens chassi lite snyggare än hur det var med Galaxy S8. Jag kan inte säga annat än att den är riktigt imponerande men att jag på ett personligt plan har lite svårt att vänja mig vid Samsungs kontrastrika AMOLED-panel. Det är väldigt vackert och fläskigt att kolla på video i telefonen men när jag surfar runt känns det som att färgerna är uppskruvade till extremer, nästan oavsett vilken skärminställning jag använder.
Vid några tillfällen under testets gång har jag upplevt att skärmen inte är responsiv. Det har varit svårt att trycka runt på skärmen och ibland tar det några gånger innan skärmen reagerar på mitt tryckande och petande. På den amerikanska marknaden har det dykt upp rapporter om att skärmpanelen i Galaxy S9 har problem med "döda sektioner" på skärmen som inte svarar på fingertryck. Vi har inte kunnat gräva djupare i frågan för att avgöra om det är samma problem vi upplevt, men du bör vara medveten om att en sådan problematik finns och att vi eventuellt upplevt det i vårt testexemplar.
Galaxy S9 har en imponerande skärm som i vissa lägen nästan känns som att den anstränger sig för mycket, men ändå – det är en läcker skärm. Dock har jag svårt att använda telefonen till fullo då jag konstant måste tänka på batteriet, vilket dels är ett jättestort stressmoment och dels försämrar min upplevelse av telefonen då jag ständigt måste aktivera olika typer av energisparlägen.
I nästa del av denna testsvit kommer jag reflektera över hur det är att befinna sig i Samsungs ekosystem och komma med ett slutgiltigt utlåtande om mobilen.