Huawei P20 Pro når nästan toppen

En snygg och högblank skapelse

Det bör sägas direkt; Huawei P20 Pro lånar en hel del i formspråket från Apples Iphone X, men också från Galaxy S9. Så mycket faktiskt att telefonen närmast påminner om en slags hybrid mellan de två huvudkonkurrenterna eller kanske ett hemligt kärleksbarn. Kameran sitter i övre hörnet med linserna staplade på höjden och den har blankpolerad metallram samt baksida av glas, precis som Iphone.

Samtidigt är P20 Pro precis som Galaxy S9 lite mer uppkäftig i sin design, främst genom de ganska vågade färgerna. Vårt testexemplar är den mest iögonfallande varianten, nämligen Twilight som är en högblank turkos färg som tonar över till lila på övre delen. Tankarna går osökt till Galaxy S9 med sin högblanka syrenlila färgton. Den spegelblanka ytan ser verkligen läcker ut, men innebär också att telefonen samlar på sig rikligt med fingeravtryck.

Spegelblank baksida samlar gärna fingeravtryck.

Inspiration från andra tillverkare är knappast ovanligt i branschen, och jag tycker inte hellre att det stör eftersom Huawei P20 Pro lyckas presentera ett städat och sammanhållet yttre. Framsidan skiljer sig dessutom åt från både Galaxy S9 och Iphone X tack vare att en fingeravtrycksläsare fortfarande finns kvar på nedre delen av skärmen. Som bekant har Apple slopat avläsaren helt och hållet, och Samsung har placerat den på baksidan. Här finns den dock kvar och sitter där den ska göra, nämligen bekvämt inom räckhåll för tummen när man håller i telefonen och för pekfingret när den ligger placerad på skrivbordet.

Inloggning både med fingeravtryck och ansiktsigenkänning går blixtsnabbt, även om säkerheten hos den senare är lägre än Apples Face ID-teknik.

Att flärpa eller inte flärpa

Att fingeravtrycksläsaren sitter där innebär tyvärr också att bildskärmen avbryts längst ned av en svart haka, och det gör det lite märkligt att Huawei trots det valt att haka på flärptrenden på skärmens ovansida. Jag menar om skärmen ändå inte går ända ut till kanten på nedsidan, varför envisas med att pressa ut bildskärmen i de övre hörnen då? Och om skärmyta är så viktigt, varför acceptera en kant på nästan en centimeter nedtill? Svaret är gissningsvis att flärpen idag handlar om så mycket mer än att bara maximera skärmyta.

Det har blivit en modetrend som ibland fyller ett praktiskt syfte och ibland inte. Samsung tillhör de som valt att inte följa flärptrenden, och Apple tillhör de som omfamnat flärpen till fullo. Huawei väljer att fega genom att lägga beslutet på användaren. Flärpen är synlig, men går att dölja i telefonens inställningar genom att skapa en artificiell svart rand som fortfarande visar information som klockslag och batteristatus.

Flärp eller inte, det bestämmer du.

Jag antar att Huawei gjort helt rätt här, eftersom flärpen blivit en sån het potatis bland användare som antingen hatar den eller inte bryr sig. På det här viset borde de flesta bli nöjda, och ändå irriterar det mig att behöva ta ställning själv. Jag föredrar en tillverkare som tar det beslutet åt mig, och sen satsar allt på att få sin lösning att se bra ut. Med Huawei P20 Pro ägnade jag några ängsliga dagar åt att växla fram och tillbaka för att försöka lista ut vad jag egentligen kände för flärpen.

Jag kom egentligen inte fram till någonting, för jag tycker det ser ganska fult ut med den synlig, men det ser ännu värre ut när den är dold. Detta eftersom den svarta randen inte är lika svart som själva flärpen runt kameran, trots OLED-bildskärmens förmåga att visa svärta. Det innebär att flärpen är illa dold och det ser billigt ut. Det enda sättet för mig att uppnå sinnesfrid blev till slut att låta flärpen vara helt synlig. Även om det ser lite konstigt och onödigt ut när det som sagt finns en rand på nästan en centimeter längs nederdelen av skärmen där fingeravtrycksläsaren sitter.

OLED är här på allvar

Nåväl, när ambivalensen över flärpen väl har lagt sig återstår en riktigt grym OLED-bildskärm som verkligen får färgerna att spraka. Att gå från LCD-skärmen på min egna Iphone 7 Plus till detta är en häpnadsväckande upplevelse, och det är bara att konstatera att OLED är här på allvar. Förhoppningsvis blir tekniken snart såpass tillgänglig att även billigare mobiler kan få den.

När det gäller bildskärmen har Huawei även här ålagt användaren en myriad av val, då det går att välja mellan flera olika färglägen och temperaturer. Det finns också en inställning som kallas naturlig ton och fyller samma funktion som Apples True Tone-teknik, det vill säga att sensorer känner av omgivningen och anpassar skärmens vitbalans och färgmättnad utifrån det. Det funkar bra, men tyvärr inte lika bra som på Iphone.

Skärmen blir oftast en smula mer grådisig än vad jag hade föredragit, men ändå är det betydligt trevligare att titta på skärmen med naturlig ton påslaget. Även detta är en teknik som jag hoppas alla mobiltillverkare omfamnar. Precis som Apple har Huawei också en funktion som filtrerar bort blått ljus för att avlasta trötta ögon under vissa tider, till exempel kvällstid. Tyvärr går funktionen bara att aktivera manuellt eller schemalägga utifrån klockslag. Jag saknar möjligheten att aktivera den automatiskt utifrån solens upp- och nedgång.

Välkommen till topp 3, Huawei Bildskärmens upplösning är 1 080 x 2240 pixel, och skärmförhållandet är intressanta 18,7:9. Det här innebär en bildskärm som är ganska hög men den känns helt perfekt för dagens typ av mobilanvändande. Skärmen rymmer massor av text på en gång, och den som händelsevis vill se långfilm på skärmen får en trevlig widescreen-upplevelse. En skärm där allt får plats helt enkelt, och jämfört med min åldrande Iphone 7 Plus är skärmen riktigt smäcker trots att storleken är hela 6,1 tum jämfört med 5,5 tum. Iphone 7 Plus har dessutom tjockare ramar som får den att kännas som en riktig tegelsten i jämförelse.

Sammanfattningsvis är bildskärmen riktigt bra, och det är egentligen bara Iphone X och Galaxy S9 som kan skryta med en ännu bättre skärm. Det hade varit trevligt om upplösningen och därmed pixeltätheten varit lite högre, men allt ser skarpt och fint ut så det finns egentligen inga skäl att klaga. De många inställningsmöjligheterna skärmen erbjuder är säkert till glädje för somliga, men de flesta kommer knappast ägna tid åt att finjustera skärmen, och den kommer se imponerande ut ändå. När det gäller utseende och presentation får P20 Pro därför höga betyg – välkommen till topp 3, Huawei!

De tekniska specifikationerna på Huawei P20 Pro är naturligtvis bra, och skulle nog ha imponerat mer om inte alla flaggskeppsmobiler var snabba nuförtiden. Det är helt enkelt vad vi förväntar oss. Processorn heter Kirin 970 och är utvecklad av Huaweis dotterbolag Hisilicon. Därmed är Huawei med i klubben av tillverkare som också designar sina egna systemchip, vilket ger möjligheter att skräddarsy processorn utifrån särskilda behov och den egna mjukvaran. Tester visar att Kirin 970 generellt presterar något under den mer allmänt använda processorn Snapdragon 845 från Qualcomm. Men det är verkligen inget som märks i praktiken, P20 Pro känns helt enkelt snabb, och har under hela testperioden skyfflat pixlar adekvat oavsett vad jag försökte mig på att göra med telefonen.

Fantastisk batteritid

Kirin 970 verkar också vara riktigt strömsnål, och det gör underverk för batteritiden. Tillsammans med en relativt energieffektiv OLED-bildskärm och ett kraftigt batteri på 4 000 milliamperetimmar ger det P20 Pro en praktisk batteritid på gott och väl över en dag. Inte en enda gång under testperioden hann batteriet gå ner till kritisk nivå innan dagen var slut och laddningskabeln kunde appliceras. Vanliga perioder när telefonen inte användes lika intensivt kunde jag utan problem pressa nästan två dagars användning ur den, och det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse.

Batteritiden är en dröm som går i uppfyllelse! Att kunna använda telefonen under en hel dag utan att behöva bli stressad för laddning är en nästan magisk tröskel att kliva över. Jag är inte slav under batteriprocenten längre, och får lyxen att ladda batteriet när och varhelst det passar mig. Det kan inte nog understrykas hur avslappnande det är, och hur vilsamt för själen. Oftast hade jag runt 40 procent batteri kvar vid sovdags, och det innebär att jag lade mig till med vanan att inte alls ladda under natten utan istället köra en kortare laddning på förmiddagen dagen efter. Ungefär en timmes laddning räckte då för att fylla på batteriet till max.

Precis som alla telefoner använder givetvis P20 Pro en del tricks för att maxa batteriet, främst att bildskärmen ganska aggressivt drar ner ljusstyrkan så fort den kan. Eftersom ansiktsigenkänningen är såpass snabb att låsa upp och väcka telefonen är det här ändå inget som stör, och jag finner egentligen aldrig att jag väntar på att skärmen ska vakna. Den största anledningen till att batteritiden imponerar så mycket måste dock tillskrivas att batteriets kapacitet är så mycket högre än både Iphone X och Galaxy S9. Strömsparande algoritmer och funktioner i all ära, men ett riktigt kraftfullt batteri kan göra underverk för användarupplevelsen. Här bör Apple och Samsung dra lärdom!

Batterikapacitet jämförelse

Användare som brukar sin mobil mer än jag, eller använder den mycket till extremt krävande saker som spel och videoredigering kommer givetvis se batteriet sugas ut snabbare, men snabbladdningsfunktionen är såpass bra att även dessa bör klara sig med en halvtimmes laddning mot slutet av arbetsdagen. Här får Huawei verkligen en guldmedalj! Det enda som är lite trist är att det helt saknas stöd för trådlös laddning. Det är synd förstås, men när den kabelanslutna snabbladdningen fungerar så här bra väljer jag ändå den alla dagar i veckan.

Kanske inte äkta kärlek, men ändå långvarig attraktion.

En trio av kameralinser

Kameran är förmodligen den viktigaste funktionen hos P20 Pro när det handlar om att utmärka sig från konkurrensen, och här har Huawei verkligen tagit i från tårna. Kommer ni ihåg när mobilerna bara hade en enda futtig kameralins på baksidan? Den tiden är förbi, och så även de dubbla uppsättningar linser som de andra dyrare mobilerna stoltserar med. Nej, här är det tre linser som gäller – en huvudlins på 40 megapixel, en kompletterande monokrom på 20 megapixel och slutligen en telekamera på 8 megapixel. Alla tre samverkar för att ge en bild med massor av djup- och ljusinformation. Som standard tar kameran bilder med 10 megapixel, men det går att maxa upplösningen till 40 megapixel i det särskilda Pro-läget. På framsidan huserar en kamera med 24 megapixel som hanterar självporträtten.

Linserna tillverkas som vanligt av Leica, och hårdvarumässigt finns det verkligen ingenting att klaga på. Huvudkamerans sensor är utrustad med en ovanligt stor sensor på 1/1,7 tum – närmare dubbelt så stor som de farligaste konkurrenterna. Samsung Galaxy S9 har i jämförelse en sensorstorlek på bara 1/2.55 tum, och enligt Huawei ska kameran därför kunna fånga ungefär 20 procent mer ljus. Detta trots att bländartalet på huvudkameran är f/1,8, vilket är bra men inte allra bäst. De övriga kameralinserna har något sämre bländarvärden, och eftersom alla tre linser samverkar kan slutresultatet variera, såvida du inte väljer helt manuellt läge alltså.

Alla de olika linserna gör att bilder kan tas med optisk zoom, eller med oskarp bakgrund som färdigställs av algoritmer. Den som inte vill pilla så mycket med inställningar hittar automatiska lägen, och dessa kommer i de flesta fall resulterat i riktigt snygga bilder som dock är kraftigt manipulerad av olika försköningsfilter dikterade av telefoner. En riktigt proffsig kamera för Instagram-generationen alltså, men de som letar en mer neutral återgivning av verkligheten får anstränga sig lite.

Gott om inställningar.

Artificiell dumhet

Den som vill kan nämligen stänga av de flesta av de här funktionerna, men måste då navigera genom ett sammelsurium av inställningar och reglage. Det finns faktiskt så många knappar att jag blir alldeles matt, och i stort sett lämnar Pro-läget och inställningsmenyn därhän. Även den som inte vill gräva alltför mycket har massor av möjligheter till hands, såsom panoramabilder, porträttlägen, fotoström, lång slutartid, nattläge, monokromt läge med mera. Det finns också ett särskilt belysningsläge för självporträtt med så kallad scenbelysning. Precis som på andra mobiler som har den här funktionen fungerar den mycket dåligt, och bör inte användas.

Använd ej.

Det är svårt att säga något annat än att kamerauppsättningen på P20 Pro håller världsklass. Därför är det lite synd att Huawei är så oerhört glada i att automatiskt processa bilderna och förstärka effekter med hjälp av algoritmer. Främst bland dessa är funktionen Master AI, som hela tiden analyserar motivet och försöker bestämma de optimala inställningarna som behövs. Kameran känner igen bilder på exempelvis mat, människor och naturvyer och anpassar bilderna därefter.

Tyvärr är AI:n alldeles för aggressiv med färgsättningen och resultatet blir oftast alldeles för skrikigt, och ibland rent motbjudande. När AI:n däremot får till det blir resultatet fint, som när den känner igen att det är ett dokument jag fotograferar, och automatiskt beskär kanterna runt papperet. Minst lika ofta blir det tyvärr fel, och AI:n tror att jag fotograferar ett dokument trots att jag inte gör det. Det går tack och lov att stänga av Master AI, och det skulle jag rekommendera.

Pliktskyldig videoinspelning

Huawei P20 Pro kan såklart filma i 4K, men om du vill använda bildstabilisering är du begränsad till 1 080p och det går inte heller att filma i 60 bilder per sekund. Stabiliseringen fungerar däremot utmärkt, även om jag gärna hade sett stöd för högre bildfrekvens. Stöd för slow motion finns också i upp till 960 bilder per sekund, men då bara i upplösningen 720p och begränsat till klipp på 0,2 sekunder som blir en sex sekunder lång video när den spelas upp. Sammanfattningsvis är det lite kul att filma i slow motion, men i praktiken inte något som de flesta kommer att använda ofta.

P20 Pro levereras med Android Oreo 8.1 installerad, som Huawei sedan lagt sin egna miljö EMUI ovanpå. Det här innebär att både de som kommer från en annan mer ren Android-version eller som jag från IOS måste vänja sig vid ett delvis nytt gränssnitt. EMUI har kritiserats av vissa för att vara ett klumpigt försök att efterapa IOS i Android-miljö, men har på senare tid i högre grad hittat sin egen identitet.

Jag föredrar vanligtvis IOS för sin gedigna design, men gillar också den rena Android-miljöns möjligheter till inställningar och meckande. För mig är tyvärr EMUI inte det bästa av två världar, utan ett mellanting som inte lyckas ge mig vad jag behöver.

Till att börja med finns här den vanligt förekommande Android-förvirringen där appbutiken Google Play Store trängs med Huaweis egna butik App Gallery, och Googles appar för exempelvis epost och bilder finns förinstallerade jämsides Huaweis egna motsvarigheter. Det är rörigt och även om det mesta går att ta bort blir helhetsintrycket ett operativsystem som ger användaren motstridiga signaler. Eftersom jag sedan tidigare har en närvaro i Googles ekosystem har jag dock valt att fortsätta använda sökjättens appar och tjänster där det är möjligt.

Samtidigt är EMUI-gränssnittet tydligt inspirerat av IOS, men lyckas inte matcha dess unisona helhetsupplevelse. Det ligger också lite i sakens natur; ett system som i grunden består av två miljöer – Android Oreo och EMUI – kan knappast förväntas erbjuda en enda helhet. Nej, istället blir resultatet ett system som verkar ha plockat lite här och lite där.

På vissa platser verkar Huawei ha lyft utseende och ikoner direkt från konkurrenten Apple, på andra ligger det i linje med ett rent Android Oreo och på vissa ställen verkar en praktikant ha fått försöka sig på att designa ikoner och knappar. Runda appikoner blandas med fyrkantiga, bjärta kulörer blandas med mer jordnära färgtoner. Sammantaget är det en verklig blandning av högt och lågt, och jag älskar det inte.

Kombinationen LDAC, bra hörlurar och bra musik är svårslagen.

Något jag däremot älskar är stödet för ljuduppspelning av olika slag. Precis som övriga telefoner med Android Oreo har P20 Pro stöd för formatet LDAC vid trådlös uppspelning, och med rätt slags lurar ger det utmärkta förutsättningar att njut av musik. Hörlursport saknas, men jag bryr mig inte i praktiken då jag helt omfamnat Bluetooth. Om jag däremot hade velat lyssna via sladd skulle jag stöta på problem, eftersom det fortfarande saknas riktigt bra och prisvärda alternativ för USB Type-C.

Sammanfattning

Genom att dammsuga inställningarna finns det rikligt med alternativ som kan användas för att anpassa telefonens miljö, och precis som för kameran är antalet val smått överväldigande. Jag gillar till exempel möjligheten att visa information som datum och tid på den släckta bildskärmen, men gillar inte att behöva gräva djupt och leta länge i menyerna för att lyckas aktivera den (den ligger gömd i inställningen: Säkerhet & sekretess). Huawei skulle behöva göra en ordentlig storstädning i systemet, och samla alla funktioner på mer logiska ställen.

Men när inställningarna väl är gjorda, och vilsenheten för en stackars IOS-användare har lagt sig, kvarstår en otroligt välbyggd telefon med massor av bra funktioner som till största delen är en fröjd att använda. Kameran är suverän, AI:n som vill styra kameran inte lika suverän. Prestandan känns hög och batteritiden är bäst.

Om bara Huawei lagt lika mycket energi på sin mjukvara som de gjort med hårdvaran hade detta sannerligen varit en fantastisk telefon. Som det är nu hänger den rungande rekommendationen på vilket operativsystem du känner dig mest bekväm i. Älskar du IOS eller en ren Android-miljö är nog den röriga EMUI-miljön svår att omfamna, och kanske även om du trivs i Samsungs ekosystem. De som inte har någon preferens kommer säkert med tiden lära sig hitta rätt i Huaweis system, och kanske även gilla det.

Oavsett plattform har däremot alla användare skäl att avundsjukt blicka mot Huawei P20 Pro för dess överlägsna batteritid. Hatten av för det Huawei!