TEST: PowerLogix iForce G4-uppgradering för iMac Rev A-D

99mac testar PowerLogix iForce G4 för iMac Rev A-D (233-333MHz)

Bakgrund
Den första serien av iMaccar som introducerades 1998 innebar en vändpunkt i datorbranschen. Helt plötsligt var inte datorer en grå, tråkig burk som såg ungefär lika inbjudande ut som kontrollpanelen till ett kärnkraftverk.
Den nya iMaccen var ett helt nytt koncept där hemanvändaren inte längre skulle behöva slingra in sig i sladdar och där vem som helst skulle kunna koppla upp sig mot internet. Alla minns vi väl reklamen med Jeff Glodblum där det tredje steget för att koppla upp sig mot internet saknades. Steg 1: i med nätsladden. Steg 2: i med telefonsladden. Steg 3: det finns inget steg 3!
Den första iMaccen byggdes runt befintliga komponenter. Således är det en G3-processor på 233-333MHz med ett ATI Rage-baserat grafikkort med PCI-anslutning integrerat på moderkortet. De första iMaccarna (Rev A och B) hade en Mini-PCI-plats kallad Mezzanine där man skulle kunna ansluta utbyggnadskort . Moderkortet är löstagbart liksom processorn. Till lådan som innehåller moderkort med processorkort samt hårddisk och CD-ROM ansluter man kablar som är välkända: 15pol D-SUB till bildskärmen, en strömkontakt av samma typ som sitter i PowerMac G3 (beige) samt en 8-pol seriekontakt (till IR-porten på Rev A och B) och till slut en kontakt till högtalarna.

Situation
Idag börjar de flesta Rev A-D iMacar kännas föråldrade. Mac OS X har välkänt dåliga prestanda på de gamla ATI-grafikkorten anslutna via PCI. Processorhastigheter runt 300MHz känns inte heller längre som snabbt även om G3:an fortfarande lever i iBooken.
Vad har man då för val när längtan efter Jaguar blir för stor men plånboken kanske inte tillåter inköp av en ny iMac med flatskärm?
En möjlighet skulle kunna vara att köpa en PowerLogix iForce G4-uppgradering. Frågan man ställer sig är bara huruvida det verkligen kan vara värt 3990:- för att uppgradera en maskin med 3-4år på nacken? Grafikkortet är fortfarande det gamla PCI-baserade, busshastigheten ökar inte från 66Mhz och man får inte några nya, snabba IDE-gränssnitt till hårddisk och CD-ROM.

Testet
Till testsubjekt valdes en Rev B iMac 233MHz. Rev B har fördelen framför Rev A att ha 6MB videominne och det snabbare ATI Rage Pro istället för Rage IIc. I övrigt är Rev A och B identiska.
Datorn försågs med 256MB RAM och en 40GB Fujitsu-disk (5400rpm). Detta kan tyckas lite snålt men borde spegla vad normalanvändaren har lagt ner på sin maskin under 4 år, betänk att den levererades med 32MB minne och 4GB hårddisk!
Målet med testet utsågs att bli att testa huruvida uppgraderingen gjorde den 4år gamla iMaccen till en acceptabel Mac OS X-maskin. Därför testades aldrig någon prestanda under Mac OS 9.

Jaguar samt OS9.1 (krävs för ROM-överföringen, mer om detta senare) installerades och Jaguar uppgraderades till 10.2.2 med den senaste säkerhetsuppdateringen.
En svårighet inför detta test var att hitta relevanta verktyg för att mäta (den förmodade) prestandaökningen. Slutligen valdes följande verktyg som kördes i nämnd ordning, en gång:

Let1kWindowsBloom: ett litet testprogram som mäter tiden det tar att öppna och stänga ett fönster 1000 gånger. Detta test bör belasta både CPU och GPU

CocoaBench: ett testprogram som verkar testa CPU, GPU och I/O. Tyvärr har testet dålig repeterbarhet.

SpeedRun: ett test som även det påstår sig testa flera delar av datorn. GPU, CPU, RAM, I/O och ett helhetsvärde. Även detta test har dålig repeterbarhet.

XBench: en större svit tester som mer ingående testar de olika delarna av datorn. Huvudgrupperna i testet består av: CPU, Threads, Memory, Quartz, OpenGL, User Interface samt Disk Test.

Rendering av websida: tiden för att rendera Aftonbladets websida. Testet utfördes så att tiden från när ”Enter” trycktes ner tills Internet Explorer slutade snurra med symbolen och sidan visades på skärmen mättes med tidtagarur.

Import i iTunes: tiden det tog att importera första satsen ur Mozarts 38:e symfoni från CD mättes med tidtagarur.

Med orginalprocessorn på svaga 233MHz känns maskinen oerhört långsam under Mac OS X. Fönster öppnas hackigt, att dra omkring fönster på skärmen innebär lång eftersläpning och stor ryckighet. Att starta program kan ta väldigt lång tid och helheten ger att detta är en maskin från en svunnen tid som inte har något kvar att ge. Att jobba med en orginal-iMac under OS X är bara något man gör för att man i så fall måste.

Entré iForce!

Att byta processorn i en dator som byggdes utan någon tanke på processoruppgraderingar är inte helt enkelt och rekomenderas inte för den som inte känner sig säker på att”mecka” i datorer. Det är många sladdar som sitter dumt till och att pilla loss ett processorkort kan kännas allt annat än ”naturligt” och säkert.
Med iForce följer en stor (A3) instruktion och på medföljande CD en QuickTime-fil som beskriver förloppet i detalj. Vissa saker är inte så lätt att åstadkomma dock, och är man inte van att meka kan man lätt bli tveksam inför flera moment. Till exempel skriver (och visar) de på ett ställe att man ska lägga maccen på höger sida och sedan ansluta moderkortslådan och provköra datorn trots att det hart när är omöjlligt eftersom lådan måste vara på plats i höljet för att sladdarna skall räcka. Även om man får sladdarna på plats är det oerhört jobbigt att jobba med moderkortet på högkant.
Innan datorn tas isär måste en programsnutt köras under OS 9. Programmet kopierar Boot-ROMet från den befintliga processorn och gör klart för uppgradering. När processen är avlutad stängs datorn av och man är klar att ge sig in i den underbara världen av sladdar och microchip.

En jämförelse, orginalprocessorn till vänster. Obs patchen brevid cache-kretsen på iForcen…

Efter avslutat värv i iMacens inälvor möts man av denna skärm när strömmen åter slås på…

Inte direkt något man är van att iMaccen skall visa upp!

Nu återstod bara att installera programvaran som aktiverar L2-cachen och sedan tester. Programvaran visade sig vara lite klurig att installera. Ett terminal-fönster skall öppnas och ett shell-script skall köras. Inte något oöverstigligt men testaren gjorde fel vid första försöket. Det räckte nämligen inte att klicka på scriptet och ange att det skulle köras med terminalen. Installationen fallerade då, även om det inte syntes direkt utan man fick läsa noggrant i terminalfönstret och ha en viss kännedom om UNIX för att förstå att det inte hade lyckats. Dock om man följer instruktionerna till punkt och pricka fungerar installationen klanderfritt. Applikationen som installeras liknar till mångt och mycket de processoruppgraderingskontrollpaneler som vi lärt oss känna igen genom åren. Här finns lite information om processorn och möjlighet att trimma cachen. Ett försök att snabba upp cachen aldrig så lite gav omedelbart en ”kernel panic” vilket tydligen inte var något man skulle försöka. Det kan tyckas konstigt att de väljer att ha funktionen med, när det så uppenbart äventyrar datorns stabilitet.

Arbetet vid testbänken tog nu sin egentliga början.

För att få en uppfattning om hur prestandan står sig mot modernare maskiner gjordes samma tester på fyra andra maskiner:
® PowerBook G4 667MHz med 512MB RAM, 48GB disk (1152x768, Radeon 7500 16MB)
® iBook G3 600 12” med 384MB RAM, 30GB disk (Radeon 7500 16MB)
® PowerMac G4 2x867MHz med 512MB RAM, 80GB disk (1280x1024, Radeon 9000 64MB)
® iMac Rev D 333MHz med 384MB RAM, 20GB disk (Rage Pro 6MB) på denna maskin kunde av logistiska skäl ej webside- respektive iTunes-testet genomföras.

Procent. Högre värde är bättre Rev B 233MHz satt till 100%

Slutsats

Resultaten visar en markant prestandaökning i alla fall mot 233-processorn, över 70%. Maskinen känns betydligt rappare och blir en trevligare upplevelse än originalet. Prestandan hade troligen blivit betydligt högre om inte PowerLogix snålat och kopplat cachen på låga 200MHz (2/5). Trots det trevligare uppförandet gnager det i bakhuvudet: kan detta verkligen vara värt 4000 kronor? Svaret måste nog tyvärr bli nej.
I dagens läge kostar den billigaste iBooken mindre än 10000:-. Enligt testerna är den betydligt snabbare än en iMac med iForce. Dock kanske inte alla gillar 12tums-skärmen och tangentbordet är mindre. Känner man inte för en ny iBook finns det faktiskt så många andra bra, begagnade alternativ, för obetydligt mer än vad iForce kostar, att det blir svårt att rättfärdiga inköpet. Vän av ordning kanske påpekar att dessa tester inte gör G4:an full rätt, i Photoshop borde skillnaderna vara större. Det påståendet är troligen sant men få Photoshop-användare skulle stå ut med iMacens undermåliga CRT, vilket gör det hela ointressant.
Frågan är också hur länge en iMac-skärm förväntas hålla? 4000:- på en processoruppgradering och skärmen lägger av inom ett år. Ett riktigt trist scenario!

Summa summarum:

Snabbfakta:
Produkt: PowerLogix iForce G4@500MHz, 1MB L2-cache@200MHz
Pris: 3990:-
Närmaste konkurrent: Sonnett Harmoni G3@500MHz, 256k L2-cache@500MHz (denna uppgradering inkluderar även FireWire. Pris: 3988:-)

Länkar:
PowerLogix: http://www.powerlogix.com
Sonnet: http://www.sonnettech.com

Fördelar:
® Bra prestanda
® Hyggligt lättinstallerad
® Väldokumenterad
® Ger en iMac Rev A-D en respit på några år för den snåle

Nackdelar:
® Ganska högt pris
® Du ger bara din dator ”konstgjord andning”, du måste byta snart i alla fall
® Inget för den ovane

Slutbetyg:
3 av 5 men det är på håret!

Testaren bollman i full färd med att göra ett märke i bänken!

Testet finns i ett snyggare (flera stavfel rättade bl.a.) men större format (8MB PDF) på följande länk (innehåller bl.a. fler tabeller och diagram med testresultat):
Test av PowerLogix iForce

Fixat några enstaka stavfel /M

[ 09 December 2002, 12:45: Meddelandet ändrat av: -Martin- ]