Historien om Next

Året är 1984. Steve Jobs presenterar Macintosh, datorn som efter fem års utvecklingsarbete skulle förändra världen. Jobs är på topp, Apple tycks inte kunna misslyckas efter den gigantiska succén med Apple II. Omfattningen av misslyckandet med Lisa, storasyster till Macintosh, är ännu inte känt för omvärlden och den 24 januari 1984 står Steve Jobs på scenen och läser de berömda raderna ur Bob Dylans The times they are a changing.

Bakom kulisserna har Jobs inte bara kört vettet ur gänget bakom Macintosh, utan också lyckats göra sig ovän med i princip hela styrelsen och många av Apples anställda som han i jakten på nästa succé trampat på, klivit över eller knuffat åt sidan. Han ville inte bli känd som ett “one hit wonder” som inte kunde upprepa framgångarna med Apple II – en dator som han egentligen inte bidrog särskilt mycket till.

Förutsättningarna för Macintosh var inte de bästa – datorn hade för lite internminne och processorkraft. Det fanns för få programvaror och tillbehör. Av det ursprungliga gänget bakom Macintosh var det få som nu kunde frambringa samma energi som de hade under utvecklingsarbetet av den lilla kultdatorn.

Och när de inte kunde leverera tillbehör, programvaror och annat som behövdes för att få ytterligare fart på försäljningen av Macintosh fick någon bära hundhuvudet, även om det innebar att den personen var en av företagets grundare och dessutom Apples enskilt största aktieägare.

Det tog hela 74 dagar för Apple att sälja 50 000 stycken Macintosh. En tiondel av vad Jobs och Apple hade förutspått. Jobs hade nu insett att de inbillade framgångarna med Macintosh (ingen vågade först tala om för honom hur dåligt maskinen egentligen sålde) inte alls speglade verkligheten och han insåg snart att hans position som chef för Macintosh på Apple inte var så stark som den kunde varit om datorn blivit en succé och om Jobs själv inte hade bränt sina relationer med personal över hela företaget.

Styrelsen lyfte på förslag av John Sculley, mannen Jobs rekryterat som vd till Apple, bort Jobs från sin chefsroll. Jobs svarade med att inleda en kampanj för att försöka återta kontrollen över företaget från Sculley. Jobs ansåg att han hade tagit över hela företaget.

Maktkamp

Steve Jobs skred till verket. Hans plan var att ta makten över datortillverkningen och också installera sig själv som styrelseordförande, och i praktiken bli chef över John Sculley. Jobs misstag var dock att informera alla Apples höga chefer om sina planer lagom till att Sculley satt sig på ett plan till Kina för en affärsresa. Steve Jobs hade uppenbarligen inte förstått hur han förstört relationerna med sina kollegor, vilket snart skulle visa sig.

Steve Jobs, Macintosh och John Sculley i Central Park i New York, 1984

Bild: Diana Walker

Jean-Louis Gassé hade på uppdrag av Sculley ersatt Jobs som chef för Lisa och Macintosh och fick del av informationen. Han kände ingen större lojalitet gentemot Jobs utan kontaktade omedelbart Apples advokat, Al Eisenstat. Denne kontaktade i sin tur Sculley som rosenrasande kastade sig på planet tillbaka till Cupertino. Jean-Louis Gassé visste det inte då, men Jobs skulle få ge igen i stor stil ett tiotal år senare.

Sculley konfronterade Jobs och skällde ut honom i tre timmar inför ledningsgruppen och styrelsen och bad sedan styrelsen rösta om vem som skulle leda företaget i framtiden. Styrelsen gav Sculley sitt fulla stöd.Jobs hade inte gett upp ännu och nästa morgon körde han hem till Sculley och tog med honom på en långpromenad där han häpnadsväckande nog lyckades övertyga Sculley om att hans planer endast var för Apples bästa och att de inte hade något med Jobs personliga ambitioner inom Apple att göra.

Jobs visade sin sanna karaktär senare samma dag då han samlade en rad chefer och andra lojala anställda i sitt hem – det numera rivna Jackling House – och diskuterade strategier för att få honom tillbaka som chef för produktgruppen Supermicro, som de sammanslagna grupperna bakom Macintosh och Lisa nu hette. Att Jobs tidigare ställt sig inför Supermicro-gruppen och förklarade att alla som jobbat med Lisa var klantskallar kan ses som ironiskt eftersom han själv hade lett gruppen som konstruerade Lisa.

I slutet av mötet dök Mike Markkula upp. Markkula, en av Apples tidiga investerare och under en period också företagets vd innan Jobs tog över, var dock mindre imponerad av Jobs planer och kastade sig även han på telefonen för att varna Sculley för vad som var på gång.

Sculleys tålamod med Jobs var nu helt utplånat och med styrelsens stöd fråntogs Jobs all makt på Apple. Styrelsen meddelade Jobs att han fick stanna på Apple, men han hade inga formella arbetsuppgifter och inget inflytande. Enkelt uttryckt placerades han i ett vakuum i organisationen där styrelsen inte trodde att han kunde göra någon skada för resten av företaget.

Jobs skickade sig själv på en pr-turné till Europa för att försöka öka försäljningen av Macintosh och senare åkte han också till Ryssland för att marknadsföra Apple II.

I maj 1985 var Jobs åter tillbaka på Apple efter sitt resande och upptäckte att hans kontor och sekreterare flyttats till en i övrigt tom byggnad på legendariska Bandley Drive, där Apples tidiga högkvarter fanns. Kontoret var också utanför Apples huvudkontor, vilket innebär att Jobs i praktiken var förvisad från Apple, företaget han grundat.

Efter att han kontaktat var och en i styrelsen och gett dem sitt hemnummer och gjort sig så tillgänglig han bara kunde, satte sig Steve Jobs ner och väntade på att någon skulle kontakta honom. Men det kom inga samtal och det kom inga besök. Hans intrigerande, hans hänsynslösa utskällningar och förolämpningar hade förpassat den egocentriske och temperamentsfulle Jobs till den plats där han inte kunde störa, eller förstöra, någon eller något.

Jobs gav sitt nya kontor smeknamnet Sibirien och slutade efter en kort tid helt enkelt att komma till jobbet. I sitt berömda tal på Stanforduniversitetet 2005 beskrev Jobs det som då hände på Apple som det bästa som kunde hända honom, även om han inte såg på det riktigt på det sättet när det väl hände.

Den 12 september 1985 var Jobs inte helt säker på vad han skulle göra härnäst i sitt liv. Men vad det än var han skulle göra, så var det inte på Apple det skulle hända. På ett styrelsemöte samma dag meddelade Jobs till en chockad styrelse att han lämnade Apple för att starta ett nytt datorföretag. Företagsledningen och flera tunga investerare var livrädda för att Apples aktiekurs skulle sjunka som en sten om nyheten läckte ut att grundaren Jobs lämnade Apple för ett eget nystartat företag.

Mannen som Apples styrelse lagt ansvaret för Lisas misslyckande och Macintosh svaga försäljning på hade på ett ögonblick förvandlats till ett hot gentemot företaget han grundat. Den enda personen som inte såg honom som ett allvarligt problem, både affärsmässigt och pr-mässigt, var John Sculley. Apples vd var indirekt bakbunden av den makt som Jobs i och med sitt aktieinnehav hade över Apple.

Styrelsen försökte gjuta olja på vågorna och föreslog att Apple skulle investera i det nya företag som Jobs planerade att starta, och kanske till och med marknadsföra produkterna under Apples varumärke? Jobs svarade att han skulle fundera på saken, och lämnade sedan Apples kontor.

Han satte inte sin fot där igen på över tio år.

Man kan sannerligen ha åsikter om Applestyrelsens hycklande, att å ena sidan inte vilja ha Jobs kvar i företaget, men å andra sidan gärna skörda frukterna av hans arbete utanför Apple om det skulle visa sig värdefullt.

Jobs hade inte legat på latsidan under de sista månaderna på Apple och dagen efter mötet med styrelsen, fredagen den 13 september 1985, slutade fem nyckelpersoner på Apple och blev tillsammans med Steve Jobs grundare i Next, som det ännu odöpta företaget senare skulle heta. Jobs skickade över en lista över anställda han skulle ta med sig från Apple till John Sculley och sin egen avskedsansökan, som han givetvis redan läckt till pressen.

Grundarna av det nya företaget sammanstrålade senare hemma hos Jobs över middag. Intressant nog var flera av dem fortfarande anställda på Apple, och det var fortfarande inte klart exakt vad Next skulle syssla med, utöver att det skulle vara ett företag verksamt inom datorindustrin.

Sju miljoner dollar kom från Jobs egen ficka för att starta företaget och efter diskussioner började planen för vad Next skulle syssla med klarna allt mer. Jobs och hans kollegor började med att rekrytera programmerare som fick i uppdrag att skapa en ny utvecklingsmiljö som skulle köras ovanpå ett annat operativsystem. Den nya utvecklingsmiljön skulle vara helt objektorienterad och Jobs hade också klara önskemål om att inkludera andra finesser som tidigare endast fanns i dyra arbetsstationer, exempelvis ett modernt och intuitivt användargränssnitt och flerprogramskörning, vilket Macintosh fortfarande inte hade.

Efter en middag där Jobs hade lovat nobelpristagaren Paul Berg en kraftfull dator med en överkomlig prislapp började planen nu materialisera sig. Next skulle bygga datorer för utbildningssektorn, kraftfulla arbetsstationer som skulle ha en tillräckligt låg prislapp så skolor, universitet och högskolor skulle ha råd att köpa dem i drivor. Att skapa ett nytt operativsystem var dock inte högst upp på Jobs agenda, men efter att ha utvärderat SunOS, senare Solaris, och andra varianter av Unix bestämde sig Jobs och hans kollegor att det enda rätta var att utveckla ett eget operativsystem.

Jobs hade också lärt sig läxan från ett av Macintosh stora tillkortakommanden, brist på mjukvaror. Därför såg han till att flera av de program som de nu rekryterade utvecklarna från Apple hade skrivit, porterades till det nya operativsystemet, som fick namnet Nextstep. Utvecklarnas avtal med Apple innebar att deras program ägdes av dem själva och inte av Apple vilket gjorde att exempelvis Macwrite blev Writenow på Nextstep.

Steve Jobs och Avie Tevanian på Apple 1999.

Bild: Apple

Efter att Jobs rekryterat Avie Tevanian, en av de ledande utvecklarna av Mach-kärnan, sattes arbetet igång med att bygga Nextstep runt Mach. Det är en mikrokärna som förlitar sig på externa program för att hantera funktioner i operativsystemet. Mach är fortfarande grunden i OS X. Detta är i rak kontrast till hur Linux senare utvecklades där betydligt fler funktioner byggdes in i kärnan. Kopplingen till BSD Unix fanns också sedan länge då Carnegie Mellon-universitetet, där Mach-kärnan utvecklades initialt, hade porterat större delen av BSD Unix för att fungera med Mach.

Bygger man ett operativsystem så måste man också ha en dator att köra det på. Inte nog med att hårdvaran skulle tas fram så snabbt som möjligt, den skulle vara vansinnigt kraftfull också. Next växte i takt med att också hårdvaruutvecklare rekryterades. Efter att ha tittat på Arm, Mips och Sparc-processorerna blev Next sugna på att använda Motorolas kommande Risc-processor, 88000, men då den ännu inte var tillgänglig på marknaden valde Jobs och hans folk att använda sig av en redan bekant processorarkitektur, 680x0-serien. Samma processorfamilj som Apple använde i sina Macintosh-modeller.

Givetvis började Apple undra vad som pågick borta hos Next. Med så många före-detta Apple-utvecklare nu under Nexts paraply och med en dator som åtminstone för en utomstående började likna en Macintosh allt mer, så gjorde Apple vad de under 80- och 90-talet gjorde allt för ofta. De stämde sina konkurrenter. Apple menade att Next hade stulit Apples teknik och ideér, men de kunde inte visa exakt vad Next skulle ha stulit. Vid den här tiden hade Apple det tungt som det var med en vikande försäljning och det juridiska käbblet företagen emellan blev ett pr-mässigt fiasko för Apple.

De två företagen gjorde slutligen upp utanför domstol och i avtalet kom de överens om att Next inte fick konkurrera med Macintosh, vilket begränsade marknaden för Nexts datorer till marknader där Macintosh inte användes.

Under 1986 och 1987 fortsatte arbetet med Nextstep. För att kunna skapa ett objektorienterat operativsystem krävdes en objektorienterad utvecklingsmiljö. C++ var av någon anledning inte vad de letade efter utan istället valde Next att använda Objective-C. Ett val som än i dag påverkar utvecklare, inte bara för Mac OS X utan också för iOS.

Jobs planer för Nextstep stod inte långt efter de han en gång i tiden hade för Macintosh. Han krävde att det som visades på skärmen också skulle vara exakt det som landade på pappret när användaren skrev ut ett dokument. Macintosh-metoden med Quickdraw och Postscript kunde de inte använda. Next bestämde sig för att med Adobes stöd portera Postscript till Nextstep och därmed skapa Display Postscript. Steve Jobs verkade under Nexts tidiga dagar tyvärr inte lärt sig mycket om hur man leder och motiverar sin personal, men han hade åtminstone lärt sig att lyssna och reste därför runt och pratade med universitet och andra lärosäten om vilken typ av datorer de behövde för att kunna bedriva ännu bättre undervisning.

Han reste också till Japan och studerade robotteknik och tillverkning och Jobs själv sade vid flera tillfällen att han försökte vara en bättre och mer medveten chef än han varit på Apple. Personal som senare slutat på Next berättade att Jobs ljugit för dem och kört över dem gång efter annan, men de ville i media inte gå ut med sina namn då de trots den omilda behandlingen ville arbeta med Jobs igen. Varför? “Han gör världens bästa datorer”.

Susan Kare, som stod bakom det grafiska gränssnittet i Mac OS, anlitades för att utforma färgschemat och grafiska element i Nextstep. I slutet på 1987 började Nextstep närma sig någon form av produktionsstatus. Det grafiska gränssnittet var fortfarande långt ifrån färdigt men redan här fanns tecken på det som komma skulle. Nextsteps dockningsrad, åter igen något vi också ser i dagens Macintosh, blev den centrala platsen för hur en användare kom åt sina filer, startade program och så vidare. Display Postscript gjorde det också möjligt att ikoner och grafik visades med för den här tiden extremt hög skärpa och detaljrikedom, något som varken Mac OS eller Windows var ens i närheten av. Jobs var även den här gången besatt av det visuella.

Steve Jobs hyrde in den legendariske formgivaren Paul Rand för att till en kostnad av 100 000 dollar designa logotypen för företaget. Logotypen är vid sidan av Nextcube också de två starkast bestående visuella intryck företaget lämnade efter sig. Rand till och med döpte om företaget från Next till "NeXT" där ’e’ stod för ”education”.

Nextcube, med tillhörande mus, tangentbord och svartvit skärm.

Bild: Next

Den legendariska kubformade Nextcube designades av Frog, samma designbyrå som utformade den första Macintosh-datorn åt Apple och i oktober 1988 visades datorn för första gången i New York. Nextstep version 0.9 blev versionen som medföljde Nextcube som nu började skickas ut i begränsade upplagor till några av de tänkta kunderna som exempelvis universitet och förlag.

Ett av de första misstagen som Next gjorde var att använda sig av magnetoptiska flyttbara hårddiskar istället för vanliga hårddiskar, som då bedömdes vara för dyra. Nextstep tog ensamt upp drygt 200 megabyte, vilket var enormt mycket på den tiden. Next var det första företaget som använde sig av den här typen av lagringsteknik i en serieproducerad dator och tog därmed också en enorm risk. Det här valet visade sig bli ganska kostsamt för företaget.

Ett typiskt spår av Jobs var också Nextcubes möjlighet att spela in och upp ljud i cd-kvalitet. Men ambitionerna kostade ordentligt med pengar – vid det här laget hade Next i princip gjort slut på de sju miljoner dollar som Jobs stoppade in i bolaget. Han och ekonomichefen Susan Kelly Barnes började nu träffa investerare på löpande band.

Att få fram mer pengar till ett bolag som gjort av med sju miljoner dollar innan det ens hade en produkt på marknaden visade sig svårt. Jobs kunde själv stoppa in mer pengar, men det skulle se dåligt ut inför andra investerare.

Men om det var en läxa Jobs lärt sig från Apple så var det att inte släppa mer kontroll över företaget än nödvändigt. Ross Perot, miljardären från Texas, blev dess andre störste aktieägare efter att ha sett ett program på tv om unga entreprenörer där Steve Jobs var en av de personer som profilerades. En unik egenskap hos Perot, som imponerade på de närmare 100 anställda på Next, var han efter ett besök kom ihåg namnet på samtliga. En viss skillnad från Jobs som inte kunde bry sig mindre om andra än de smartaste och bästa på Next.

Ytterligare investerare i form av Carnegie Mellon-universitetet och senare företag som Canon och Sun Microsystems investerade alla till slut i Next, men Jobs såg alltid till att hans andel i bolaget aldrig blev mindre än 51 procent. Canon investerade 100 miljoner dollar i bolaget och dödade samtidigt Canon Cat, Macintosh-grundaren Jef Raskins skapelse efter att han i vredesmod lämnat Apple.

Vid ett kortare möte mellan Jobs och John Akers, dåvarande vd på IBM, berättade Jobs om Nextstep och Akers beordrade sin personal att undersöka Next och Nextstep noga. I slutet på 80-talet licensierade IBM på vinst och förlust Nextstep som en potentiell ersättare till OS2 för 65 miljoner dollar.

De första recensionerna av Nextcube i media fokuserade inte på mjukvaran och operativsystemet utan istället på hårdvaran, som led enormt av den långsamma magnetoptiska skivan. Prestandan kan jämföras med att köra Mac OS X från en cd-rom ungefär. Nextcube hade 400 megabyte lagringsutrymme, vilket var mycket med den tidens mått mätt. Senare levererade också Next scsi-hårddiskar på 1,4 alternativt 2,8 gigabyte.

Recensenterna drog lustigt nog slutsatsen att det var mjukvarans fel att Nextcube var så långsam. De hyllade datorns design, den medföljande skärmen på 17 tum som hade den enorma upplösningen 1120 x 832 pixel med fyra gråskalor och den medföljande laserskrivaren med en upplösning på 400 dpi. Skrivaren hade ett betydligt lägre pris än konkurrenternas laserskrivare och väckte uppmärksamhet.

Hemligheten med skrivarens låga pris låg helt enkelt i att Nextstep redan hade en motor för att hantera Postscript och därmed gjorde datorn det tunga jobbet när något skulle skrivas ut, vilket kan jämföras med Apples första laserskrivare, Laserwriter, som lanserades tre år tidigare och som i princip var en Macintosh med en skrivare byggd omkring sig. Adobes Postscript var också inbyggt i skrivaren vilket drog upp behovet av processorkraft och därmed priset. Apples Laserwriter, som då kostade närmare 7 000 dollar, klarade för övrigt endast 300 dpi och åtta sidor per minut, och även om prislappen för skrivaren var helt enorm så var den utan tvekan den största katalysatorn tillsammans med Macintosh och Pagemaker, redigeringsprogrammet från Aldus.

Nextcube hade en ethernetanslutning, både kategori-2 och kategori-5, och en ruskigt snabb seriell koppling mellan dator och skrivare. Jobs svarta kub hade också en digital signalprocessor, en dsp, vilket gjorde att den kunde hantera den snabba kommunikationen med exempelvis skrivaren. Allt såg således bra ut för Jobs.

En ny dator och ett nytt operativsystem som togs emot av en jublande publik. Pressen stod i kö för att hylla maskinen, konkurrenterna var inte lika positiva. Bill Gates lär senare ha svarat på frågan om Microsoft inte skulle utveckla mjukvaror för Nextstep att han hellre skulle urinera på maskinen än att utveckla för den.

Men bortsett från det, vad kunde gå fel?

... och ned som en pannkaka

Massor, visade det sig. Efter alla ansträngningar Steve Jobs och hans personal lagt ner på att bygga en riktigt kraftfull dator för tidnings- och bokförlagen, för universitet och högskolor så fanns det fortfarande problem. Marknaden dominerades av Sun Microsystems och andra som tillverkade arbetsstationer för mer avancerade användare. Det fanns trots ansträngningarna med att portera vissa titlar från Macintosh till Nextstep i princip inga mjukvaror för Jobs nya operativsystem, och även om det senare skulle dyka upp en hel del av den varan så var det ofta interna lösningar för företag som exempelvis aktiehandlare, oljebolag, polisen, och så vidare, som behövde en dator och ett operativsystem som kunde hantera stora mängder visuell data och presentera denna på ett snabbt och smakfullt sätt.

Datorn som Jobs menade pekade ut vad framtiden skulle innehålla dök upp på marknaden med en prislapp som var så hög att den kanske största tilltänkta kunden, universitet och högskolor, inte hade råd med den.

Den initiala prislappen för de förhandskunder som utsågs för att testa maskinen låg på drygt 6 000 dollar. Det var en imponerande prislapp i sig då den magnetoptiska enheten från Canon i Nextcube kostade 6 500 dollar styck om man ville köpa en på gatan. Det vittnar om Jobs enorma styrka när det gäller förhandlingar med leverantörer.

Men den höga prislappen bar tydliga spår från två andra projekt som Jobs styrt, nämligen Lisa och Macintosh. Båda var så löjligt dyra att få hade råd att köpa dem. Än värre blev det när Nextcube till slut nådde marknaden, prislappen låg då på hela 10 000 dollar styck.

Jobs hade inte bara sin investering i företaget att tänka på, som vid lanseringen av Nextcube hade vuxit till tolv miljoner dollar, han hade också sitt rykte att bygga upp igen. Många som var kritiska till Jobs menade att framgången med Apple hade varit ren och skär tur och att Jobs egentligen inte var mer än en arrogant, men samtidigt charmig person med stora talanger inom presentation och paketering. Han ville bevisa att det inte var sant, men när till och med Wall Street Journals annonsavdelning svarade “varför bryr ni er?” när Next ville boka en annonsplats för lanseringen av Nextcube så fanns redan där varningssignaler att något kanske inte stod helt rätt till.

Pengarna flödade knappast in till Next från kunderna. Investerarna däremot, fick öppna börsen gång efter annan. Jobs lät exempelvis bygga om hela byggnaden där Next hade sitt kontor, givetvis en av de dyraste byggnaderna i Silicon Valley och investerade i dyra trägolv, exklusiva möbler, enorma kaktusplantor, dyra kylskåp där den dyraste juicen fanns att hämta för personalen, och så vidare.

Next-fabriken i Freemont, Kalifornien.

Bild: Next

De robotar som satte samman Nexts datorer i företagets egna fabrik målades i exakta nyanser av svart och grått, en procedur som återupprepades fyra gånger innan Jobs var nöjd. Det här blev ännu en kostsam läxa som Jobs senare inte gjorde om när han återvände till Apple. Företaget lade ut tillverkningen på underleverantörer för att spara pengar.

Eftersom fabriken, som var byggd för att tillverka 10 000 datorer i månaden endast byggde ett hundratal exemplar under samma period visade det sig att det skulle vara billigare att anställa människor som byggde datorerna för hand istället för med robotar. Omvärlden visste ännu inte hur stora problem Next hade med försäljningen eftersom bolaget inte var börsnoterat och därmed inte behövde redovisa sina siffror för omvärlden.

Privatlivet för Jobs verkade bestå av jobba, äta och sova. Han hade köpt det redan nu ganska nedgångna Jackling House i Kalifornien där han åt och sov. Emellanåt träffade han sin flickvän sedan två år, Tina Redse, men i övrigt gjorde han ingenting annat än att arbeta.

Han upptäckte att han hade en biologisk syster, Mona Simpson, som hade gjort succé med sin första bok Anywhere but here och de byggde snabbt en nära relation till varandra. Hennes uppföljare, A regular guy, visade sig senare handla om Jobs och de två syskonens relation försämrades för en tid.

Jobs relation med John Sculley var fortfarande frostig och när Sculley ringde upp och gratulerade Jobs när de första Next-datorerna lämnade fabriken så var samtalet enligt Jobs artigt. Jobs uppvisade onekligen en större mognad, eller så hade han blivit bättre på att låtsas vara det.

Steve Jobs och hans Nextcube.

Oavsett vad förstod han säkerligen att om han skulle leda ett företag som skulle göra affärer med universitet, högskolor och företag krävdes det att han antog en mognare och mer seriös profil. Att Jobs tog Next på allvar råder det så här i efterhand ingen tvekan om. Bilder på honom i kostym och slips vittnar om en Jobs som försökte framställa sig som mer som en seriös affärsman, men som vi i dag vet var kostym och slips det sista Steve Jobs egentligen ville associeras med.

Om man ska dra en parallell till Macintosh kan man tydligt se att Apple överlevde de första åren tack vare fortsatt goda intäkter från Apple II. Hade Next haft sin motsvarighet till Apple II, en maskin som genererade intäkter under en längre tid, så hade Nextcube och senare Nextstation haft bättre förutsättningar för att överleva. Nu hade Next ingenting att falla tillbaka på förutom att be sina investerare om ännu mer pengar. En annan parallell som man kan dra till Macintosh, och även Lisa, är den initiala avsaknaden av en färgskärm, något som blev en belastning för Next och som tvingade Jobs att snabbt lova att bättring var på gång. Detta materialiserade sig senare som Nextdimension, ett kraftfullt men otroligt dyrt videokort med stöd för 32-bitars färggrafik.

En del av den tänkta marknaden för Nexts datorer, avancerade arbetsstationer, hade det nu tufft intäktsmässigt och företag som IBM, Apollo, Sun och HP slogs nu med Next om de 2,5 miljarder dollar som marknaden beräknades bestå av i skiftet mellan 1980- och 1990-talen. I takt med att persondatorn blev allt kraftfullare så minskade intäkterna för arbetsstationerna. Men till skillnad från Next hade konkurrenterna hade gott om tid på sig att ta fram alternativ som kunde möta persondatorn på marknaden, och konkurrenterna hade två vapen som Next saknade: de hade befintliga kunder, och de kunde ge rejäla rabatter för att behålla dem.

Till slut började några mjukvaruleverantörer stödja Nextstep. Lotus släppte sitt då marknadsledande kalkylprogram Lotus 1-2-3 till Nextstep, och Adobe började arbeta med flera program för operativsystemet. Och det höga priset till trots fanns det faktiskt universitet som satsade på Nextcube och Nextstep.

1991 fick Jobs och hans mannar delvis erkänna sig besegrade och övergav den magnetoptiska skivan till förmån för en vanlig hårddisk. De introducerade också en ny modell av arbetsstation, Nextstation. Den innehöll en rad förbättringar som Nextcube aldrig lyckades adressera, där den största också var en av de enklare: en diskettstation så folk enkelt kunde utbyta information.

Detta var ju något nätverksporten var tänkt att hjälpa till med men Next hade helt klart underskattat hur många som faktiskt skulle använda sig av detta. Ännu ett exempel på hur Jobs varit för tidigt ute, vilket det också fanns gott om exempel av i den första modellen av Macintosh.

Nextstation sålde betydligt bättre, delvis tack vare möjligheten till färggrafik och delvis på grund av en lägre prislapp, 4 995 dollar för den monokroma versionen, 7 995 dollar för färgversionen. Vid det här laget hade Next i princip gjort slut på 247 miljoner dollar, vilket var pengar som investerare stoppat in i bolaget.

Andra ljuspunkter fanns också – Sun Microsystems skrev avtal med Next om att portera Nextsteps grafiska miljö till Solaris. Sun såg detta som ett sätt att möta Microsofts kommande operativsystem Cario rakt på och Nexts projekt med Sun resulterade senare i produkten Openstep. Sun Microsystems å sin sida tappade snabbt intresset för Openstep när de insåg att Cario aldrig blev vad Microsoft lovade och övergick istället till att arbeta med Java.

Openstep för Windows blev en av Nexts två riktigt stora försäljningsframgångar. Den andra stora blev Webobjects, ett databassystem för internet som Apple sedan starten av Apple Store använt för driften av denna enorma e-handelssajt. Dell var en annan stor användare av systemet.

Trots att framgångarna nu sakta började komma för Next så hade investerarna tröttnat. Ross Perot hade sålt sin andel och Jobs upprepade på sätt och vis sitt uppförande från sin sista tid på Apple och hade i princip upphört att komma till jobbet och verkade mest hänga på Pixar istället. Spekulationerna i media gick vilda över hur många dagar, eller veckor, Next hade kvar innan de hade slut på pengar.

De som arbetade som partners med Next vittnade senare om hur Jobs kunde dyka upp till affärsmöten med viktiga kunder i jeansshorts, t-shirt och sandaler. Om han ens dök upp – många affärsmöten slutade lika snabbt som de började när Steve Jobs helt enkelt struntade i att träffa partners, återförsäljare och kunder.

Framgångarna med Pixar och deras första biofilm Toy Story och det blommande förhållandet med Laurene Powell var betydligt roligare sysselsättningar för Steve Jobs än att sitta på Next och räkna dagarna tills dess att företaget gick i konkurs.

Pixars nuvarande huvudkontor.

Bild: Wikimedia

Jobs övervägde till och med vid ett tillfälle att lämna över kontrollen av företaget till Canon, som investerat ytterligare 30 miljoner dollar utöver de 100 miljoner de redan stoppat in i bolaget.

I början på 90-talet hade flera av grundarna på Next tröttnat och antingen slutat eller fått sparken. Bud Tribble och Susan Barnes, båda från Apple och som varit med sedan starten på Next sade båda upp sig och fick uppleva Jobs sämre sida då han såg till att båda i praktiken sparkades ut från företaget i samma ögonblick som de lämnat in sina skriftliga uppsägningsbesked.

Ytterligare tre höga chefer lämnade bolaget inom loppet av några veckor och Jobs lär på ett möte ha sagt att ”alla på bolaget kan sluta, förutom jag”. Moralen var låg och inte blev det bättre av att Theo Webgrans, som var ansvarig för Nexts försäljning i Europa, ägnat sig åt tvivelaktiga aktiviteter för att få försäljningssiffrorna att se högre ut än vad de egentligen var. Enkelt beskrivet hade han sålt fler maskiner till återförsäljarna än de i sin tur egentligen kunde sälja till slutkunderna vilket innebar att återförsäljarna senare ville returnera maskiner de inte blev av med. Nexts europeiska organisation kunde rapportera höga försäljningssiffror för stunden.

Jobs sparkade Webgrans och större delen av den europeiska försäljningsorganisationen. Det europeiska huvudkontoret, som låg på den franska Rivieran och bekostats med pengarna som kom från de påstådda försäljningsframgångarrna i Europa, stängdes omedelbart. Nytt folk rekryterades för att representera Next i Europa och de blev omedelbart sittandes med miljontals dollar i inventarier som ingen visste var de fanns rent fysiskt.

Jobs undvek att driva någon juridisk process mot de tidigare cheferna av rädsla för att bolaget skulle sågas i media, men han insåg samtidigt att han måste göra något för att rädda bolaget och meddelade snart att Next skulle börsnoteras under 1992 eller 1993.

Moralen steg bland de anställda som hoppades på att kunna göra sig en hacka på sina aktieoptioner. Next meddelade också att de skulle släppa Nextstep 486, en version för Intels 486-processor. Nextstep 3.0 släpptes också med stöd för att hantera filer från MS-Dos och Windows 3.0.

Fortfarande kostade hårdvarutillverkningen mer än den smakade så Jobs manade på sina mannar att börja portera Nextstep till andra plattformar. Mips, PA-Risc, Sparc och x86 var de plattformar som Nextstep började porteras till och effektivt blev detta också spiken i kistan för Nexts hårdvarutillverkning som lades ned 1993.

Next-kontoret i Redwood, Kalifornien.

Bild: Next

Antalet anställda gick från att vara 530 personer till drygt 200, företaget flyttade till mer blygsamma lokaler och de dyra inventarierna såldes på auktion.

Next började nu sakta med säkert att göra vinst och Steve Jobs hade medvind igen, inte bara på Next utan också på Pixar som efter succén med Toy Story skulle börsnoteras och därmed göra Jobs till en miljardär. Steve Jobs första dotter, som döpte datorfiaskot Lisa, började på Harvard. Jobs hade börjat anstränga sig för att reparera sin relation med dottern, som han länge inte ville ha något att göra med.

Det verkade som att Steve Jobs hade mognat och kanske lugnat ner sig en aning. Åtminstone på det privata planet. Affärsmässigt var han slugare än någonsin.

Ett annat företag som det inte gick så lysande för var Apple, som blödde ekonomiskt och som trots det ena utvecklingsprojektet efter det andra fortfarande inte hade en ersättare till Mac OS, som redan 1996 var föråldrat. Copland var kodnamnet för det senaste försöket och ett av Apples största problem var att se till att alla de befintliga Mac OS-programmen skulle fungera med det nya operativsystemet. De fick det aldrig att fungera och Apple var nu än mer piskat att ta fram ett nytt operativsystem som kunde konkurrera med Windows NT.

In på scenen klev nu Steve Jobs som själv tog kontakt med Gil Amelio som då var styrelsemedlem på Apple. Michael Spindler hade tagit över posten som vd efter John Sculley. Den senares tid på Apple gick samma öde till mötes som Steve Jobs efter att han ägnat så mycket energi åt att organisera upp Apple i allt mindre interna enheter och sedan skapat en så komplicerad produktflora, så att ingen på Apple längre hade en komplett översikt över vad företaget egentligen tillverkade. Resultatet blev att återförsäljarna i allt större utsträckning inte ville arbeta med Apple och modell efter modell floppade.

Steve Jobs å sin sida hade tydligt aldrig gett upp tanken på att återvända till Apple och började snart bearbeta Amelio på ett möte för aktieägare i Apple att tillsammans genomföra en kupp mot Michael Spindler, “Det finns endast en person som kan motivera personalen och endast en person som kan få ordning på Apple”, sade Jobs till Amelio. Han talade om sig själv. Amelio blev initialt en aning chockad, men det hela föll snart i glömska, ett misstag han senare fick betala dyrt för i mer än ett avseende.

Programenligt fick Michael Spindler snart sparken från posten som vd på Apple och Gil Amelio tog hans plats, ett jobb han fick ha i exakt 101 dagar. Amelio gav sin teknikchef Ellen Hancock order om att ta fram en lista över företag med operativsystem som Apple kunde köpa – de var helt enkelt tvungna efter att ha spenderat hundratals miljoner dollar på misslyckade försök till ersättare för Mac OS. Planen var istället att köpa ett annat operativsystem och sedan anpassa det till Apples behov.

Jean-Louis Gassée och hans Bebox. Foto: Be Inc.

Ingen trodde att Apple skulle köpa Next, alla förhandstips pekade istället på att det var Jean-Louis Gassée, Jobs efterträdare som hårdvaruchef på Apple, och hans Be som skulle rädda Apple. Be hade sitt fenomenala, men långt ifrån kompletta operativsystem BeOS. Gassée hade låtit utveckla BeOS på PowerPC-plattformen och Be hade också sett till att BeOS gick att installera på Apples PowerBook-datorer, något som Apple till och med uppmuntrade innan Jobs tog över och Be inte längre fick tillgång till specifikationerna i Apples nya Macintoshmodeller.

Gassée trodde sig ha affären i hamn och började pressa upp priset allt mer och krävde 200 miljoner dollar för Be och BeOS. Han ville också bli chef över den nya divisionen på Apple som skulle hantera operativsystemet. Apple bjöd 125 miljoner.

Steve Jobs och Gil Amelio.

Jobs ringde Amelio och gav honom rådet att för Apples skull hålla sig borta från Gassée och BeOS. En månad senare pratade en Next-säljare vid namn Garret Rice med en av Ellen Hancocks experter och gav dem rådet att titta på Nextstep som Next nu var i färd med att portera till PowerPC-plattformen.

Hancock fick snabbt denna information presenterad för sig och den andra december 1996 satte sig Steve Jobs i ett möte med Ellen Hancock och Gil Amelio för att diskutera Apples framtid. Jobs demonstrerade Nextstep och förklarade hur objektorienterad programmering skulle andas nytt liv i alla de tredjepartsutvecklare för Macintosh och samtidigt dra till sig de så värdefulla företagskunderna till Apple, en marknad de aldrig lyckats etablera sig på.

Sju dagar senare träffades utvecklare från Next och Apple och började diskutera hur en övergång från MacOS till Nextstep skulle kunna se ut och hur man skulle kunna bibehålla en bakåtkompatiblitet med Mac OS för applikationsflorans skull.

Dagen då affären med Apple blev klar såg next.com ut så här.

Den 20 december 1996 fick Jobs en tidig julklapp: Apple meddelade att de köpte Next för 427 miljoner dollar och att nästa version av Mac OS skulle baseras på Nextstep. Det höga priset avspeglade inte bara mognaden i Nextstep, utan också det faktum att Next nu hade flera utvecklingspartners och avtal med flera av de stora namnen i branschen som IBM, Sun Microsystems och Canon.

En annan detalj var att Jobs nu återvände till Apples campus för första gången på tio år som rådgivare där han skulle hjälpa till med övergången till Nextstep.

Hur det gick med den saken vet vi ju alla vid det här laget.

Steve Jobs med sin bärbara pc i sitt hem. Foto: Diana Walker.

Efter att Jobs fått Amelio utsparkad satte han sig i sitt gamla kontor och började arbeta. På en bärbar pc med Openstep.

En tydligare markering mot det gamla Apple kunde Jobs inte ha gjort, och det fungerade också som en tydlig signal till resten av företaget vad som komma skulle.