ÅTERBLICK. Bara hans namn var ett varumärke i sig. Kanske till och med ett starkare varumärke än Apple, Disney och Pixar. Men mannen som hyllats som vår tids störste innovatör var också känd, och ökänd, för att vrida och vända på sanningen så den passade honom själv.
Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och analyser av Steve Jobs under de senaste 20 åren och detta är inte på något sätt ett försök att återupprepa vad som skrivits om mannen i fråga, men det finns en röd tråd som återkommer gång efter annan i Jobs agerande under årens lopp är hur han inte drog sig för att anpassa sanningen, manipulera sin omgivning eller köra över dem som stod i hans väg, allt för att få igenom sin egen agenda.
Vissa kallar det genialt, andra kallar det hänsynslöst.
Exemplen på hans agerande under de sista 30 åren han levde var många. Ett av dem är det domstolsdokument som Jobs skrev under slutet på 70-talet där han på heder och samvete svor på att han omöjligen kunde vara far till sin dotter, Lisa, eftersom han var steril. Som resultat för det fick mamman och dottern leva på socialbidrag och Jobs, som redan då var miljonär, verkade inte bry sig nämnvärt. Huruvida sterilitet kan botas eller på annat sätt läka av sig själv är högst oklart, men Jobs dog som bekant som pappa till fyra barn, Lisa och ytterligare tre med Laurene Powell Jobs. Jobs erkände senare faderskapet till dottern Lisa och de sägs ha fått en god relation under de sista åren Jobs var i livet.
Jobs tvekade inte att ljuga för sin vän Steve Wozniak om den bonus som Atari betalade för att snabbt bli klar med ett nytt spel, Breakout. Wozniak gjorde den absoluta merparten av jobbet, och Jobs tog äran och bonusen och betalade Wozniak en bråkdel av pengarna.
Jobs förmåga att helt plötsligt hylla en idé som han tidigare totalt avfärdat och i samma veva dels göra idén till sin egen, oavsett om så var fallet eller inte, och dessutom helt glömma bort att han tidigare var av motsatt åsikt, är ett typiskt drag hos Steve Jobs. Hans egna förklaring till detta drag var att han gjorde vad som är bäst i dag just för stunden. Att han framstod som en kappvändare tycktes inte beröra honom nämnvärt.
Exemplen på hur han behandlat sin omgivning för sin egen vinning är så många att det är meningslöst att ta upp alla i denna artikel. För när man läser på och samlar information om Jobs så framträder två bilder av denne man: en av vår tids största visionärer, och samtidigt en egoistisk, småaktig och manipulativ person.
Steve Jobs syn på regler tycktes vara att han kunde bryta dem närhelst det passade honom, oavsett om det handlade om att vägra ha nummerplåtar på sin Mercedes SL (vilket Jobs kom undan med genom att byta bil var sjätte månad och på så sätt inte behöva sätta några nummerplåtar på bilen, enligt lagen i Kalifornien), att parkera nyss nämnda Mercedes SL på en parkering avsedd för handikappade utan för Apples huvudkontor, till att klä sig på ett sätt som få andra, om ens någon, på Apple fick göra.
Det gemensamma för de ovanstående exemplen är att om Steve Jobs inte ville så tänkte han inte nödvändigtvis följa de regler som gäller för dig, mig och de flesta andra på den här planeten. Hans attityd tycktes alltid vara att ändamålen helgar medlen, att man kan göra som man vill om man i slutändan lyckas med något väldigt bra. Låt vara att man trampar på en och annan person på vägen.
Han hade pengarna, makten och inflytandet för att komma undan med princip vad som helst. En rebell med en sån vapenarsenal i innerfickan är sällan lätt att tas med.
1996: Apple, del 2
Efter att ha kämpat med Next i åratal, de flesta av dem i motvind, återvände Jobs till Apple i slutet på 1996. I princip omedelbart lyckades han få Gil Amelio, Apples dåvarande vd och styrelseordförande, sparkad från jobbet och satte därefter igång som “tillfällig styrelseordförande” med att slakta i princip hela Apples produktutbud, göra sig av med personal, byta ut nästan hela styrelsen och i största allmänhet tajta upp hela företaget.
Till skillnad från när Jobs tidigare var på Apple så var han nu inte rädd för att verkligen gräva ner sig i Apples situation. Fettet skulle skäras bort och det syntes tydligt att det inte fanns det minsta sentimentalitet hos Jobs utan allt från Newton till alla de drivor av olika mac-modeller som kostade Apple dyrt försvann som i en handvändning. Licensprogrammet där tredjepartstillverkare fick sälja mac-kompatibla maskiner upphörde i princip direkt. Intäkterna skulle upp, kostnaderna ner, och nu handlade det inte bara om att skapa vackra produkter, de skulle sälja också och Jobs lade sig i allt från tekniska specifikationer till en produkts design. Ingen allians var för ohelig, vilket gjorde att Microsoft investerade 150 miljoner dollar i Apple. Helt otänkbart bara några år tidigare.
En annan stor förändring var att Apple tystnade utåt. Företaget som tidigare läckte som ett såll till media tystnade och kontakterna med omvärlden begränsades till när Apple ville berätta något. Läckte en anställd, åkte denne ut. Publicerade en blogg insiderinformation om kommande produkter, bussade Apple jurister på dem för att få bort informationen, eller i förekommande fall, få bloggen att lägga ner verksamheten. Ett bra exempel på det är den klassiska skvallerbloggen Think Secret där Apple efter en ganska smutsig fajt advokater emellan på grund av Think Secrets publicering av information om den nya ännu inte lanserade Mac Mini och Ilife '05, helt sonika betalde grundaren Nicholas Ciarelli, för att lägga ner sajten.
Efter lanseringen av Imac hade Apple tre produktlinjer för hårdvara: bärbara maskiner, stationära proffsmaskiner och stationära hemmamaskiner. Här visade Jobs direkt vad han lärt från Next; att hålla det slimmat och enkelt för att hålla kostnaderna nere.
Datorerna som Next tillverkade kostade stora pengar att ta fram och tillverka med finesser som magnesiumhölje, ett designat moderkort och ny modern teknik och när kunderna inte ville betala för den elegans och fokus på detalj som Jobs och hans mannar investerat så mycket tid och tålamod i så stod det inte helt överraskande Next väldigt dyrt i form av osålda maskiner. Den läxan tänkte Jobs inte behöva göra om två gånger.
Tim Cook rekryterades 1998 från Compaq för att se över hur Apple tillverkade och distribuerade sina produkter och 1992 började Apple stänga sina fabriker, där fabriken i Fremont blev först ut. Fabriken, som tidningen Los Angeles Times i sin artikel beskriver som en fabrik som Apple själva varit enormt stolta över endast två år tidigare, men nostalgi är som bekant något som inte låg Steve Jobs särskilt varmt om hjärtat.
Tillverkningen flyttades initialt från Fremont till Sacramento där Apple till skillnad från fabriken i Fremont också ägde hela fabriken, som även den stängdes 2004. Fem år innan, 1999, började Apple också sparka personal från sin fabrik i Cork på Irland till förmån för tillverkning av bland annat Imac i Koreanska LG:s fabriker. Power Mac G3-maskinerna fortsatte dock att tillverkas i Cork en tid och utöver Mac Pro och Imac sker numera all tillverkning av Apples produkter i Asien, främst i Kina genom Foxconn, även om nuvarande vd Tim Cook meddelat att Apple kommer att förlägga en del av sin tillverkning i USA igen efter årsskiftet 2012 - 2013.
Jakten på kostnader slutade dock inte där. När Jobs återvände till Apple avslutade han också alla de välgörenhetsprogram som Apple då deltog i. Anledningen var, inte helt överraskande, att företaget blödde ekonomiskt och att pengarna behövdes för den egna verksamheten, men Apple meddelade också att satsningarna på välgörenhet skulle återupptas när företagets ekonomi åter var i balans.
Stanford Social Innovation Review kallade år 2007 Apple för ett av Amerikas minst generösa företag när det gäller just välgörenhet. Steve Jobs har personligen också kritiserats för att han till skillnad från andra miljardärer som Bill Gates och Warren Buffett inte offentligt avsatt pengar ur sin personliga förmögenhet till välgörande ändamål. Jobs och Apples ovilja att donera pengar anses av många ha varit närmast stötande; i USA är det mer eller mindre kutym att de rika ger pengar till en eller flera välgörenheter och även om Jobs genom sin hustru, som i sin tur är väldigt aktiv inom olika välgörenheter, skänkt en hel del pengar så hade det enligt många inte direkt skadat om Jobs själv pangat iväg några miljoner till en god sak i sitt egna namn.
Intressant nog startade Jobs faktiskt 1987 en stiftelse vid namn The Steven P Jobs Foundation, som skulle ägna sig åt att stötta olika projekt inom hälsa och vegetarisk kost. Stiftelsens enda projekt visade sig senare ha varit att Jobs bad Paul Rand, som gjorde den berömda Next-logotypen, att designa en logotype åt Jobs stiftelse. Femton månader efter dess grundande så lade Jobs ned stiftelsen utan vidare förklaring och om man googlar på ämnet finns ytterst få sidor som har någon information om den sedan länge nedlagda stiftelsen. I Walter Isaacsons biografi om Steve Jobs berättade Jobs själv att han lade ned stiftelsen då han fann det irriterande att arbeta med personerna han anställt för att sköta den åt honom, men Mark Vermilion som Jobs lockade bort från Apple för att sköta stiftelsen sade i en intervju i The New York Times att Jobs inte hade tid att arbeta med sin stiftelse, även om Vermilion menar att han försökte få Jobs intresserad vid ett flertal tillfällen.
Apple har sedan Jobs avgång och död förändrat hur de ser på välgörenhet och donerar nu lika mycket pengar som varje enskild anställd på företaget väljer att donera.
Att tala sanning, del 1: Cancern
I oktober 2003 upptäckte läkare vid en undersökning av Jobs tarmsystem, som han haft problem med under många år, att det fanns en tumör i bukspottskörteln. Cancer i bukspottskörteln är i normala fall förknippat med hög dödlighet men i Jobs fall visade det sig efter vidare undersökningar att tumören kunde avlägsnas på kirurgisk väg och att Jobs ansågs ha mycket goda chanser att överleva.
I normala fall skulle nog de flesta patienter i det läget ta den enkla vägen ut men Jobs ville med sin sedvanliga envishet till varje pris undvika kirurgi och försökte via olika vegetariska dieter.
Arthur Levinson, en av medlemmarna i Apples styrelse och för övrigt även filosofie doktor i biokemi höll koll på Jobs hälsa åt resten av styrelsen och försökte tillsammans med Bill Campbell, en annan av Apples styrelsemedlemmar, övertyga att Jobs skulle välja kirurgin för att ta hand om problemet. Efter nio månader, och nu skriver vi 2004, visade det sig att tumören växt och Jobs valde då att lägga sig på operationsbordet för ett sex timmar långt ingrepp som innefattade inte bara bukspottskörteln utan också andra delar av tarmsystemet, som sedan fick pusslas ihop igen.
Smått ironiskt men också tragiskt är att Jef Raskin, upphovsmannen till Macintosh, året efteråt dör av cancer i just bukspottkörteln.
Efter att Apple konsulterat inte bara en utan två jurister valde företaget och dess styrelse att säga absolut ingenting om Jobs hälsa och att han skulle vara frånvarande från rollen som vd och styrelseordförande under sin konvalescens. Då Jobs sällan syns offentligt utanför de olika evenemang och presentationer var det egentligen inget problem ur ett pr-perspektiv för Apple, men investerare och analytiker, som i sig är rätt petiga typer, reagerade givetvis betydligt mer högljutt. Rebellen Jobs lär inte ha brytt sig särskilt om detta, trots att flera tunga namn, däribland den tidigare ordförande för USA:s finansinspektion (SEC), Arthur Levitt, menade att om ett företags styrelseordförande ska undergå en större operation så bör detta också meddelas aktieägarna, oavsett om reglerna kräver det eller inte.
Apple å sin sida arbetade efter tesen att det var styrelseordförandens rätt till ett privatliv som gjorde att de inget sade, och eftersom reglerna gav dem rätt att göra just det så blev det så. Levitt har så sent som i januari 2011 åter kommenterat Steve Jobs hälsa och menade då att den som äger Apple-aktier måste vara “döv, korkad och blind för att inte förstå att Jobs har en sjukdom som kan återkomma när som helst”, och menade också att även om det är okänsligt att spekulera i Jobs privatliv så har Apples aktieägare rätt till att veta vem som står på tur om Jobs av en eller annan anledning inte kan återvända till Apple.
Det bör i sammanhanget också nämnas att Levitt lämnat Finansinspektionen fick ett erbjudande från Steve Jobs att ta en plats i Apples styrelse, men detta erbjudande drogs senare tillbaka då Jobs och Levitt hade “skilda åsikter i rad frågor”. Intressant nog fick ingen i Pixars styrelse, där Jobs också var styrelseordförande, veta ett ord om Jobs hälsotillstånd förrän Jobs själv gick ut med informationen till hela världen. Huruvida Disney, där Jobs också satt med i styrelsen fick veta något om Jobs sjukskrivning eller inte, är högst oklart. Disney själva var tysta när det gällde Steve Jobs hälsa och frånvaro.
Detta är i sig heller inte helt ovanligt i USA. Fortune nämner i en artikel två bra exempel på personer som liksom Jobs varit enormt viktiga för sina respetive företag; Andy Grove, då styrelseordförande på Intel, knep igen om att han 1995 drabbats av prostatacancer. Året efteråt skrev han själv om det i tidningen Fortune. Warren Buffett, en av USA:s absolut rikaste män, var å andra sidan helt öppen med att han i juni 2000 skulle genomgå en rutinoperation, och det innan han lade sig på operationsbordet.
När Steve Jobs på WWDC 2006 levererade sin vanliga keynote rapporterade många medier om att han såg både blek och en aning mager ut. Två år senare var det betydligt värre och Apple gick då ut med ett pressmeddelande som sade att Jobs led av “a common bug”, alltså influensa eller en enklare förkylning. Apple meddelade vidare att Jobs åt vitaminer för att stärka sin hälsa.
Den 5 januari 2009 gick Jobs ut med ett meddelande där han, efter att det varit enorma spekulationer om hans hälsa och där några medier till och med föreslagit att Jobs låg för döden, berättade om sin hälsa. Bilderna på en mycket mager Jobs fungerade givetvis som bensin på den brasan och Jobs meddelade då att han led av en hormoniell obalans. Senare visade det sig att Jobs i själva verket genomgick en levertransplantion i juni samma år, vilket Jobs bekräftade via läkaren som utförde operationen.
Det är inte svårt att börja fundera över vad Apple, och Jobs själv, egentligen visste redan i januari, och kanske spelar det ingen roll för dig och mig men den amerikanska finansinspektionen var av annan åsikt och inledde 2009 en utredning om huruvida Apple avslöjat för lite, eller till och med bluffat, om Jobs hälsotillstånd.
Finansinspektionen menade att Jobs inte bara låg bakom många av Apples framgångar utan att han också blivit något av en fixstjärna i media och att han därmed var extra viktig för Apple. Att Jobs beskrivit sitt hälsotillstånd som en hormoniell obalans och senare visade sig genomgå en allvarlig operation var inget som finansinspektionens jurister såg med direkt blida ögon på och huruvida Apple och Jobs med den information som gick ut i januari bluffat för investerare och aktieägare eller inte, och om så var fallet, gjordes det för att undvika allt för kraftiga förändringar i Apples aktiekurs? Detta var en fråga som få verkade vilja släppa taget om.
Det finns dock två saker till som är värd att nämna i allt detta, och det är två regler för amerikanska börsnoterade företag som dels anger att företaget, i det här fallet Apple, varje kvartal måste berätta om det finns några kända risker, händelser, trender eller osäkerheter som kan påverka företagets framtida resultat. Det andra är att om ett företag väljer att berätta något, oavsett vad, så måste det vara sant.
Apple och Steve Jobs själv i sin egenskap av vd och styrelseordförande får helt enkelt inte ljuga om Jobs hälsotillstånd om de väljer att berätta om det.
Om en styrelseordförande å andra sidan ljuger om sitt hälsotillstånd för resten av styrelsen, och om styrelsen sedan agerar utifrån den informationen, så är det styrelseordföranden som kan åtalas för bedrägeri om informationen medvetet varit falsk och missledande.
Givetvis kan Jobs mycket väl mellan den 5 januari 2009, då hans meddelande gick ut, och 14 januari via sina läkare fått reda på att hans tillstånd krävde en levertransplantation för att han inte skulle avlida och han kanske då ställdes inför en situation där han i första hand inte funderade över på hur pressreleasen skulle se ut, utan om han ens skulle få uppleva slutet på året.
Att Finansinspektionen gick in och ville utreda detta är i sig inga konstigheter, med tanke på den uppmärksamhet som Jobs och Apple åtnjuter i både media och allmänhetens ögon. Men Jobs önskan om att få hålla detta privat och samtidigt kommentera sitt sjukdomstillstånd om och om igen (trots att han vid minst ett tillfälle avslutat ett öppet brev med orden “detta är det sista jag kommer att säga om detta”) måste hela tiden ställas mot aktieägare, investerare, styrelse, anställda, och så vidare, och det ansvar Steve Jobs hade mot dem.
Att tala sanning, del 2: Optionsfifflet
När Jobs återvänt till Apple så inledde han 1997 med att sparka i princip hela styrelsen och rekryterade istället en ny med endast sex medlemmar. Där fanns namn som Oracles grundare och styrelseordförande, och händelsevis en nära vän till Jobs, Larry Ellison, Intuits styrelseordförande, och Jobs granne, Bill Campbell, och Jerry York, som tidigare varit ekonomichef på bland annat IBM och som senare blev styrelseordförande för Micro Warehouse, en datoråterförsäljare som gjorde stora affärer med Apple. Arthur Levitt, före-detta ordförande för den amerikanska finansinspektionen menade att styrelsen knappast kunde anses som oberoende av styrelseordföranden, vilket av många anses som god sed för en styrelse.
Jobs rekryterade också en helt ny företagsledning där Avie Tevanian ansvarade för Mac OS X, och Jon Rubinstein som ansvarade för hårdvara, båda kom från Next. En av de få chefer som redan arbetade på Apple innan Jobs kom tillbaka och som fick stanna kvar var Phil Schiller, som nu fick ansvaret för marknadsföring. Tim Cook, numera vd på Apple, lockades över från Compaq och Ron Johnson hämtades från Target för att ansvara för Apples egna butiker.
I samma veva avskaffade Jobs också alla bonusar för de högsta cheferna och belönade dem istället med optioner, där två chefer, Nancy Heinen som också kom från Next, och Fred Anderson som var Apples finanschef innan Jobs återvände, fick ta smällen för Apples schabblande med bakdateringen av aktieoptioner.
Intressant nog tjänade Jobs själv inga pengar pengar på bakdaterade aktieoptioner i varken Apple eller Pixar och Apple har också erkänt att Jobs visste om att detta förekom på Apple, men att han enligt Apple “inte förstod innebörden av hur detta skulle påverka företagets bokföring”.
Fred Anderson har senare i ett uttalande ifrågasatt Apples egna slutsats om att Jobs inte förstod hur bakdateringar av aktieoptioner kunde påverka företagets bokföring. Anderson menade att han som finanschef tydligt påpekat för Jobs hur bakdateringarna skulle påverka Apples bokföring och att Jobs då svarat med att hela modellen hade godkänts av Apples styrelse.
Apple och Pixar var långt ifrån de enda som sysslade med sådant här fram tills att reglerna skärptes år 2006.
Vad som är sant eller inte får vi nog aldrig veta men Apple betalade de böter som ålades dem och affären påverkade varken börskurs eller Jobs ställning på Apple över huvudtaget. I ett normalt företag hade båda dessa faktorer garanterat tagit någon form av stryk, men det visar hur starka Apple är i sig själva, och hur stark Jobs position var inom företaget. Han gick i princip inte att flytta på förrän han tvingade sig själv att avgå.
Steve Jobs var ingen ängel. Han försummade bitvis familjen och vännerna, svek kollegor, körde över konkurrenter och bröt regelbundet mot de regler som gällde de allra flesta i hans omgivning. Pengar kanske inte spelade någon roll för Steve Jobs, det var åtminstone hans officiella syn på sin egna förmögenhet, men pengarna gjorde det också möjligt för honom att göra precis som han ville.
Steve Jobs var också ett geni och en innovatör som redan gått till historien som en av världshistoriens främsta. Det är också så han kommer att minnas långt in i framtiden.