Den påminner vagt om en Mac Mini, men är i själva verket en Thunderbolt-ansluten lagringslösning till din Mac. Vi har testat nya Pegasus J4 från Promise.
I normala fall tenderar lagringsenheter med flera hårddiskar att ta lite plats då de bygger på höjden. #Promise har löst det en aning annorlunda med sin nya Thunderbolt-anslutna lagringslösning #Pegasus J4. Chassit är istället lågt och till formfaktorn är det i princip som en #Mac Mini fast aningen högre.
Hur får man då in fyra hårddiskar i ett sådant chassi? Promise har valt att arbeta med 2,5-tumsdiskar i den här enheten. Pegasus J4 går att köpa utan hårddiskar, men vårt testexemplar levererades med fyra hårddiskar på 500 gigabyte styck som enligt specifikationen från Toshiba ska klara tre gigabit per sekund i överföringshastighet.
Dessa hårddiskar roterar i 5 400 rotationer per minut vilket gör att de inte utvecklar lika mycket värme som snabbare diskar, men samtidigt kan det påverka prestandan i form av aningen längre söktider. Givetvis går det också att montera in ssd-baserad lagring i Pegasus J4, och Promise har en lista över hårddiskar som de anser fungerar bra.
Till skillnad från andra Thunderbolt-chassin med flera hårddiskar vi testat här på 99mac har Pegasus J4 ingen inbyggd funktion för raid (redundant array of independent disks). Istället är den kort och gott en enhet med fyra hårddiskar som alla dyker upp i skivverktyget i OS X där man sedan kan skapa en eller två olika raid-konfigurationer om så önskas.
Vad är då skillnaden mellan det som brukar kallas hårdvarubaserad raid och mjukvarubaserad raid? I grund och botten är alla former av raid på något sätt hanterad av en mjukvara, men i en del lagringsprodukter är denna inbyggd och i andra inte. Är funktionen inbyggd presenteras konfigurationen till datorn, exempelvis en raid 1-konfiguration, som en enda hårddisk. Datorn ser inte att den hårddisken egentligen består av två hårddiskar.
Om man istället använder en mjukvarubaserad raid är funktionen en del av datorns operativsystem, i vårt fall OS X. Detta innebär att en extern lagringsenhet rapporterar att den har exempelvis fyra hårddiskar till datorn som i sin tur styr hur dessa används.
Ser man till prestanda är skillnaden mellan hård- och mjukvarubaserad raid inte längre särskilt stor, så vad är då fördelarna med det ena eller det andra? Fördelen med en hårdvarubaserad raid kan exempelvis vara att en sådan lösning har en inbyggd minnesbuffert för att göra skrivning av data snabbare och olika former av mer eller mindre avancerad övervakning.
Samtidigt finns det också stora risker med hårdvarubaserad raid. Om styrkortet i en sådan lagringslösning går sönder går informationen på hårddiskarna sannolikt inte att läsa ut på ett enkelt sätt, och för att vara säker på att återfå åtkomst till informationen bör man ansluta hårddiskarna till ett exakt likadant styrkort med samma programvaruversion. Detta är ett problem som även ägare av NAS-enheter kan råka ut för.
Mjukvarubaserad raid är för det mesta ett bättre val av just den anledningen – det finns ingen integrerad styrkrets som kan gå sönder. Går din Mac sönder kan du enkelt ansluta hårddiskarna till en annan Mac och arbeta vidare. Tittar man på nackdelar med mjukvarubaserad raid i OS X är övervakningsbiten en akilleshäl – du får inga larm om en hårddisk i en speglad konfiguration håller på att gå sönder, men det finns tredjepartsprogram som kan hjälpa dig med det som exempelvis Raideye.
Det finns en rad olika nivåer av raid. Gemensamt för en raid-konfiguration är att det involverar minst två hårddiskar. Raid 0 är den första nivån, vilken i vardagstal kallas för striping. I denna nivå skrivs information på två hårddiskar som tillsammans bildar en logisk enhet. Om du exempelvis tar två hårddiskar på 500 gigabyte vardera och skapar en raid 0-konfiguration så blir den totala ytan på en terabyte. Fördelarna med raid 0 är att du får en snabbare lagringslösning, men samtidigt ökar också riskerna eftersom data skrivs slumpmässigt på en av de två hårddiskarna, och om en hårddisk går sönder är informationen borta.
Raid 1, eller spegling som det brukar kallas, är raka motsatsen. Här kan du ta två hårddiskar på 500 gigabyte vardera och i en raid 1-konfiguration blir den totala lagringsytan 500 gigabyte. Informationen skrivs på båda hårddiskarna i princip samtidigt och tanken är att om en av de två hårddiskarna går sönder finns informationen fortfarande kvar. Raid 1 är också raka motsatsen till raid 0 när det handlar om prestanda. Att spegla informationen på det sätt man gör med raid 1 är sällan det snabbaste sättet att göra det på, men det ger en extra nivå säkerhet som kan vara värd att överväga.
Det finns en rad andra raid-nivåer men dessa får anses vara de vanligaste som de flesta Mac-användare kommer i kontakt med. Vill man lära sig mer så finns det gott om information tillgänglig i ämnet från Wikipedia i det här fallet.
Många använder en NAS eller direktansluten lagringslösning som en form av backup via exempelvis Time Machine. Och även om det är bättre än att inte ha någon backup alls är en lagringslösning med exempelvis två speglade hårddiskar, raid 1, inte en backup i sig.
Det kan låta som en motsägelse med tanke på att man gärna väljer en sådan lösning för att just skicka backuper till, men om det är något man alltid kan vara säker på är det att en hårddisk garanterat kommer att gå sönder.
Det man inte vet är när den går sönder, men det är alltid en tidsfråga innan det smäller. Ha därför alltid som vana att komplettera en NAS eller en direktansluten hårddisk till din Mac med en molnbaserad backup som har programvaror som fungerar bra med OS X.
På insidan av chassit kan man tänka sig att det är trångt, och det ser så ut till en början när man tar en titt på ovansidan där de fyra hårddiskarna sitter.
Efter att ha öppnat en lucka på undersidan där fläkten är placerad finner vi att det är gott om plats på insidan för både fläkt och elektronik. Den enda nackdelen med konstruktionen som vi kan se är att eftersom fläkten sitter på undersidan och hårddiskarna på ovansidan av chassits insida gäller det att fläkten inte viker ned sig.
Baksidan av chassit har tre anslutningar - två för Thunderbolt och en för strömmatning, som tas direkt från eluttaget utan någon transformator emellan. Framsidan har däremot lysdioder i överflöd - en per hårddisk, en per Thunderbolt-port och en för om Pegasus J4 är påslagen (blå färg) eller om den är i viloläge (röd färg). Om man sätter en ansluten Mac i viloläge kommer Pegasus J4 också att gå ned i viloläge och drar man ur Thunderbolt-kabeln till datorn slås enheten av.
Eftersom Pegasus J4 egentligen är fyra hårddiskar som ansluts via en Thunderbolt-kabel är möjligheterna många. Man kan exempelvis skapa en volym över samtliga fyra hårddiskar. Detta ger bättre prestanda men noll redundans, men det går även att skapa upp till två speglade volymer där varje volyms innehåll skrivs på två hårddiskar samtidigt. Vill man blanda så kan man givetvis ha en volym med två hårddiskar konfigurerad enligt raid 0 och en volym med två hårddiskar enligt raid 1. Det går också att köra en eller flera hårddiskar som just hårddiskar utan någon raid-konfiguration om så önskas.
Enligt specifikationerna på Promise hemsida kan upp till sex stycken Pegasus J4 kopplas efter varandra i en kedja. I en sådan konfiguration kan exempelvis två enheter kopplas ihop till en raid 10-enhet vilket är en kombination av raid 0 och raid 1.
Enligt Promise ska Pegasus J4 vara “plug and play”. Men det är inte hela sanningen – i manualen står inte ett ord om att någon drivrutin krävs, men ändå skickar Promise med en cd med just drivrutiner. Kopplar man in den till en Mac med Mountain Lion händer ingenting. Inga diskar dyker upp i skivverktyget eller på skrivbordet och inga lampor tänds på frontpanelen.
Om man däremot installerar drivrutinen och därefter startar om sin Mac händer det saker. Hårddiskarna varvar igång och dyker snällt upp i skivverktyget utan problem, men Promise borde vara tydligare med installationskravet av drivrutiner som också finns att ladda ned från företagets webbplats.
Enligt Promise ska Pegasus J4 kunna leverera upp till 750 megabyte per sekund i överföringshastighet om man sätter i ssd-lagring. Med traditionella hårddiskar och en rotationshastighet på 7 200 rotationer per minut ska enheten klara av överföringshasgtigheter på upp till 480 megabyte per sekund. Det framgår inte av informationen på Promise hemsida om denna hastighet uppnås i något annat än raid 0 eller om en hårddisk körs i enskilt läge, men gissningsvis är det inte i ett speglat raid 1-läge.
Vi har valt att göra två tester med Pegasus J4, dels ett test där en volym tar upp samtliga fyra hårddiskar, så kallad striping eller raid 0, och dels en speglad volym på två diskar, raid 1.
I detta test jämför vi med resultaten i testet av WD My Book Velociraptor Duo som liksom Pegasus J4 ansluts till en Mac med Thunderbolt och kostar i princip lika mycket – en hundralapp skiljer de två åt där Pegasus J4 är den dyrare. WD My Book Velociraptor Duo har två hårddiskar som roterar med 10 000 rotationer per minut och dessutom har enheten ett eget inbyggt kontrollerkort för raid 0 och raid 1, varför jämförelsen inte är klockren. Men den kan vara intressant ändå med tanke på att WD My Book Velociraptor Duo kostar drygt 6 200 kronor och Pegasus J4 kostar drygt 6 300 kronor. Konfigurationen från Promise erbjuder således dubbla hårddiskytan, även om diskarna på pappret är aningen mindre imponerande än de i WD My Book Velociraptor Duo.
Testresultat, raid 0 | Promise Pegasus J4 | WD My Book Velociraptor Duo |
---|---|---|
Sekventiell läsning, MB/sek | 174,142 | 184,495 |
Sekventiell skrivning, MB/sek | 245,73 | 154,312 |
Slumpmässig läsning, MB/sek | 18,367 | 55,621 |
Slumpmässig skrivning, MB/sek | 54,333 | 103,549 |
Raid 0 är det läge som ger bäst prestanda i en lagringslösning där fler hårddiskar än en är inblandade. WD My Book Velociraptor Duo är snabbast i alla avseenden förutom vid sekventiella skrivningar.
Testresultat, raid 1 | Promise Pegasus J4 | WD My Book Velociraptor Duo |
---|---|---|
Sekventiell läsning, MB/sek | 55,814 | 132,148 |
Sekventiell skrivning, MB/sek | 78,087 | 103,676 |
Slumpmässig läsning, MB/sek | 16,999 | 42,683 |
Slumpmässig skrivning, MB/sek | 15,275 | 62,889 |
Raid 1 är av naturen en långsammare lösning vid framför allt skrivning av data. Snabbare diskar är en fördel i detta läge och det syns också tydligt då WD My Book Velociraptor Duo är förkrossande snabb i samtliga tester.
När vi testar lagringsprodukter som exempelvis hårddiskar använder vi Quickbench 4.0 som ingår i Speedtools där vi låter programmet köra det utökade testet.
I testet körs fyra tester – sekventiella läsningar och skrivningar, och slumpmässiga läsningar och skrivningar.
Som regel är både sekventiella skrivningar och läsningar snabbare än slumpmässiga. Detta på grund av att sekventiella skrivningar och läsningar sker utan att hårddisken behöver söka efter nästa block. En jämförelse kan vara att en sekventiell skrivning är som spåren på en lp-skiva, där alla data kommer efter varandra i en lång ström. Test av sekventiella skrivningar är intressant för de som ofta skriver och läser stora filer till eller från en hårddisk eller annan lagringslösning.
Slumpmässiga skrivningar är raka motsatsen. Här skrivs och läses data på helt slumpmässiga platser på hårddisken vilket tvingar mekanismen i hårddisken att hela tiden söka efter rätt plats för informationen, placera läshuvudet på den platsen och sedan läsa in informationen. Detta repeteras konstant under hela testet och är för att simulera läsning och skrivning av många små filer, vilket också är det vanligaste sättet vi använder våra hårddiskar till vardags. Detta testar både överföringshastighet, men också hur lång tid en hårddisk behöver på sig för att hitta ett visst filblock, så kallad söktid.
Hårddiskar med snabbare rotationshastighet har som regel kortare söktider och också snabbare överföringshastighet eftersom skivorna inne i en hårddisk roterar snabbare och därmed kan informationen läsas in snabbare. Nackdelen med snabbt roterande hårddiskar är att de ofta har en högre bullernivå och genererar mer värme.
Vårt verktyg testar allt detta och vi redovisar sedan de genomsnittliga värdena.
De snabbare hårddiskarna i WD My Book Velociraptor Duo gör helt klart skillnad, men andra faktorer som intern arkitektur och en välkonstruerad raidkontroller i WD My Book Velociraptor Duo kan mycket väl förklara skillnaderna i vårt test.
Pris per gigabyte | |
---|---|
Promise Pegasus J4 | 3,15 kr |
WD My Book Velociraptor Duo | 3,10 kr |
Priset per gigabyte är aningen lägre om du väljer WD My Book Velociraptor Duo, som levereras med två hårddiskar om en terabyte vardera. I jämförelsen ovan har vi räknat på de fyra hårddiskar som medföljer Pegasus J4 på 500 gigabyte vardera, men dessa kan bytas mot större hårddiskar om så önskas.
Slutsatsen av denna övning är egentligen ganska enkel: letar du efter en extern disk för allt från Time Machine-backuper till att bara lagra en massa bilder och hellre satsar på mycket diskyta, men inte nödvändigtvis prioriterar prestanda, är Pegasus J4 ett intressant val.
Arbetar du med exempelvis videoredigering vill du sannolikt göra det på snabbare lagring och då är WD My Book Velociraptor Duo ett givet val, även om du får mindre lagringsyta för pengarna.
Vi tyckte WD My Book Velociraptor Duo var en ypperlig lösning, och vi tycker samma sak om Pegasus J4, även om Promise kunde kostat på sig att faktiskt skicka med korrekt dokumentation.
Promise har ännu inte bestämt om de kommer att sälja Pegasus J4 utan hårddiskar på den europeiska marknaden och vilket priset på enheten i sådana fall kommer att bli.
Det är lätt att bli fäst vid Pegasus J4 – den är tyst och trots att den tar en del plats på skrivbordet smälter den ändå in. Gillar man blinkande små blåa lysdioder får man garanterat suget efter det tillgodosett då de blinkar ofta och gärna.