Grim Fandango Remastered – äventyr i finkostym

Under några år på 90-talet upplevde äventyrsspelen något av en guldålder, när genren berikades med många idag klassiska titlar som The Secret of Monkey Island, Day of the Tentacle, Full Throttle, Sam & Max, Broken Sword och många andra.

Tim Schaffers svarta komedi Grim Fandango släpptes mot slutet av denna period. 1998 gick trenden mot en annan typ av spel, och trots lovord från kritikerna blev Grim Fandango ingen kommersiell succé. Titeln har också varit svår att få tag på för spelare som vill uppleva denna gamla pärla, då det inte funnits tillgängligt på digitala försäljningsställen så som Steam eller Gog.

Förra året meddelade dock Tim Schaffers studio Double Fine att en uppdaterad version av Grim Fandango var under utveckling, och nu är den här till glädje för både nyblivna äventyrsälskare och gamla nostalgiker. I grunden är det samma spel som tidigare, men med uppdaterad högupplöst grafik, nyinspelad musik och bonusar som kommentarsspår av utvecklarna.

Grim Fandango berättar historien om den misslyckade reseagenten Manny Calaveras som försöker prångla på nyligen avlidna själar en bekvämare resa till livet efter detta. Knappast en glamorös tillvaro, och Manny gör också sitt bästa för att själv ta sig därifrån.

Spelets värld är starkt influerat av den mexikanska högtiden Días de los muertos (de dödas dag) och konstnären José Guadalupe Posadas verk. En annan viktig inspirationskälla är thriller-genren Film Noir, med hårdkokta karaktärer, moralisk tvetydighet, snedvridna kameravinklar och mörka skuggor. Kombinationen av dessa skapar en helt unik atmosfär som knappast återfinns någon annanstans.

Kärt återbesök

En remake av Grim Fandango är ett välkommet tillskott till spelsamlingen, då originalet enligt min mening är ett av genrens mest konstnärliga prestationer. Tack och lov är det inte fråga om några större omarbetningar, utan det mesta är sig likt. Det går att växla till ursprungsversionen när som helst, så en direktjämförelse är lätt att göra.

Den mest uppenbara skillnaden är att grafiken nu är högupplöst och stoltserar med dynamiskt ljus, vilket ger ett mer effektivt skuggspel – något som känns väldigt lämpligt med tanke på genren. Något som kan vara en nackdel för vissa är dock att spelet fortfarande presenteras i aspekten 4:3, vilket på moderna bildskärmar ger svarta kanter på sidorna. Det finns ett 16:9-läge, men då blir bilden istället utdragen och karaktärerna tillplattade.

Personligen uppskattar jag att bildaspekten bibehållits, eftersom det finns en så stark koppling till gamla noir-filmer som Riddarfalken från Malta och Den Tredje Mannen. Dessa var inspelade i 4:3, och eftersom genrens bildkomposition är så viktig förstör det enligt mig upplevelsen när dessa flimer klipps om i 16:9. Men för yngre spelare som är vana vid att ett tv-spel ska fylla hela bildskärmen kan nog detta förstärka känslan av att spela ett gammalt spel, på gott och ont.

En förbättring som däremot är ytterst välkommet är att all musik är nyinspelad. Originalets soundtrack är fortfarande något av det bästa som gjorts, med en utsökt blandning av mexikansk mariachi, klezmer och traditionell jazzinspirerad filmmusik. Det är fortfarande samma musik, men nu inspelad av bland annat Melbournes symfoniorkester vilket gör att den verkligen kommer till sin rätt.

Reliker från förr

Grim Fandango är alltså i mångt och mycket en fröjd att återuppleva. Tyvärr finns det vissa delar som inte riktigt åldrats med samma värdighet. På vissa ställen blir det uppenbart att Grim Fandango skapades under något av en brytpunkt där äventyrsspelen övergick från 2D till 3D.

Grim Fandango är skapat i 3D, men uppför sig fortfarande på de flesta sätt som ett traditionellt peka och klicka-spel i 2D. Det här innebär att det blir ganska många transportsträckor i spelet, där exempelvis Manny Calaveras måste gå fram och tillbaka genom korridorer och över en parkeringsplats för att komma till de punkter där nästa del i handlingen sker.

Genom att hålla nere Shift-knappen börjar Manny springa istället för att gå, vilket snabbar upp förloppet så det är inget större problem. Men det märks ändå att utvecklarna inte riktigt varit vana vid att fylla all den yta som en 3D-värld innebär.

Dessutom är många av de pussel och problem som utgör själva spelet mindre logiska, och ibland rent av sökta. Det är inte alltid uppenbart ens när ett särskilt problem har lösts, och trots att detta var en accepterad standard i många av dåtidens spel känns det förlegat idag. Jag kan tänka mig att många som testar Grim Fandango för första gången kommer att föredra att spela igenom spelet med hjälp av en guide.

I slutändan blir det ändå en helhjärtad rekommendation att ta den här chansen att besöka de dödas rike, för det lär aldrig blir så underhållande och charmigt som i Grim Fandango. Den lite ålderdomliga spelstrukturen till trots får atmosfären och humorn högsta betyg, och ger en upplevelse som alla spelare oavsett ålder borde testa.