Guide: Massor av strömmande musik

Förra året stod strömmande musiktjänster för 79 procent av intäkterna från musikförsäljning i Sverige. Tillsammans med nedladdningar står digital musik för över 82 procent. Svenska Spotify började sina sändningar 2008, och är idag den absolut största strömningstjänsten i Sverige, men långt ifrån den enda. Under 2014 har både Google och Deezer lanserat sina tjänster i Sverige, och ännu fler tycks vara på väg.

Med likartade priser och utbud är det inte lätt att välja rätt tjänst. 99mac rycker ut och går igenom de största strömmande musiktjänsterna samt redovisar skillnaderna mellan dem.

Viktiga faktorer när det gäller att välja musiktjänst är givetvis vad det kostar, och hur stort utbud av musik som erbjuds. För de som lyssnar på mobilen kan det också vara viktigt att det finns ett offline-läge så att det går att komma åt favoritmusiken utan att slösa upp alltför mycket mobildata. De som lyssnade på musik innan de strömmande tjänsterna tog över är säkert också intresserad av att integrera sitt befintliga musikbibliotek.

Översikt

Svenska Spotify har spritt sig globalt och vuxit till något av den strömmande musikens omslagsfigur. Detta har gjorts möjligt genom ett stort utbud på över 30 miljoner låtar och en tjänst som är enkel att använda och finns representerad på de flesta plattformar och integrerad i många tillverkares ljudsystem.

Trots uppmärksammade avhopp från artister som Taylor Swift finns den mesta musiken representerad på #Spotify och med över 60 miljoner aktiva användare, varav 15 miljoner betalande, är Spotify helt enkelt störst. Men är den bäst?

Pris och utbud

En förklaring till Spotifys framgångar är otvivelaktigt att tjänsten erbjuder ett gratisabonnemang, där musikälskare kan lyssna på mobilen och surfplattan eller i datorn. Gratistjänsten är inte tidsbegränsad, men däremot fylld av reklamavbrott. På datorn går det att välja låt själv, men på mobila enheter är det blandad uppspelning som gäller.

Bättre upplevelse ges med ett Premium-abonnemang, som kostar 99 kronor i månaden. Då försvinner reklamen och det går att lyssna på valfri låt när som helst, oavsett enhet. Det går då också att ladda hem låtar för offline-lyssning, och följaktligen lyssna utan att slösa på mobildata.

Uppspelning och kvalitet

De flesta lyssnar troligtvis på Spotify via mobilen, men det är glädjande att det även finns en bra app för OS X för den som föredrar att lyssna på sin dator. Appen kan också samla ihop ett bibliotek från Itunes så att all musik finns på ett och samma ställe. Spotify går också att lyssna på via en webbläsare, men jag föredrar riktiga appar.

IOS-versionen innehåller en intressant funktion där det går att förhandslyssna spellistor och album endast genom att hålla nere fingret. Detta är faktiskt väldigt smidigt, och förenklar handhavandet när det gäller att leta sig igenom ett stort antal spellistor i sökandet efter en särskild.

Musiken strömmas i det öppna formatet Ogg Vorbis, som använder så kallad destruktiv komprimering. Det betyder att en del av musikinformationen försvinner vid komprimeringen för att spara utrymme, precis som MP3 och AAC fungerar. Det går också att välja mellan tre olika kvalitetsnivåer som innehåller olika datamängd per sekund. 96 kilobit per sekund och 160 kilobit per sekund är de två normala alternativen för mobiler och dator. De som har ett premium-abonnemang kan välja att lyssna i 320 kilobit per sekund.

Det bör noteras att bithastigheterna anges ungefärligt, något som troligtvis beror på att Spotify använder variabel bithastighet. Det betyder att låten analyseras vid kodningen så att den kan använda mer data vid ett komplicerat parti med mycket ljudinformation, men mindre vid enkla partier och exempelvis tystnad.

För den som är ointresserad av det tekniska räcker det att säga att musiken generellt låter bra, och ute i trafikens brus med de vita Apple-lurarna finns ingen anledning att välja en högre kvalitet. Med ett par bra hörlurar i en tystare miljö är det trevligt att välja den högre kvaliten, men det kommer också med en kittlande känsla i maggropen av att mobilabonnemangets datamängd tickar bort i rask takt.

På en dator med fast uppkoppling är det däremot ett självklart val, och det vore rentav önskvärt att kunna välja ännu högre kvalitet. Men för den stora skaran och i de allra flesta situationer låter musiken i Spotify mycket bra.

Tidal hette tidigare Wimp Hifi, men har fått ny kostym och nylanserats. Bakom tjänsten står norska Aspiro Music, och #Tidal finns också integrerad i många ljudsystem som till exempel Sonos, Linn och andra.

Till skillnad från övriga musiktjänster satsar Tidal enbart på låtar i så kallat Lossless-format, alltså musik som komprimerats utan någon informationsförlust.

Pris och utbud

Tidal är inte en billig tjänst. Hela 199 kronor per månad får en användare vara beredd på att spendera. Det är dubbelt så dyrt som de flesta andra tjänster, och för den stora majoriteten är frågan om musikfilerna i högra kvalitet är värt detta. Svaret på den frågan är, som det ska visa sig, oftast nej.

Tjänsten stoltserar med över 25 miljoner låtar, och det kan mycket väl stämma. Däremot stöter jag flera gånger på låtar och hela album som inte går att spela upp. Den enda information som ges är en ruta som säger att skivbolaget inte tillåter strömning av den valda musiken. Sånt gör mig arg, men jag tänker att musiken ändå borde kunna spelas upp i offline-läge.

Men icke. Den spärrade musik förblir spärrad och längtan efter att spela Africa med Toto på väldigt hög volym förbyts till besvikelse och bitterhet. Jag förstår inte poängen med att lista musik som inte kan spelas – vill jag bara titta på ett skivomslag kan jag göra en bildsökning på nätet.

Jag vet att musik försvinner även från Spotify ibland, och kan inte säga hur många av de påstådda 25 miljoner låtarna som inte fungerar. Men under en ovetenskaplig musiksafari kollade jag igenom tio av mina favoritartister, och av dessa var det tre som hade skivor och låtar som inte kunde spelas upp. Det är lite för mycket för en tjänst som är dubbelt så dyr som konkurrenterna.

Tidal själva uppger att de är medvetna om att den nuvarande situationen kan vara missvisande, och att de arbetar på en tydligare märkning. De säger också att förhandlingar pågår med skivbolagen men har inga uppgifter på när musiken kan finnas tillgänglig.

Uppspelning och kvalitet

Liksom många andra tjänster är det en webbläsare som gäller för den som vill få åtkomst till Tidal från en dator. De förväntade funktionerna finns här, som stjärnmärkning av favoritlåtar, rekommenderade spellistor, och möjligheten att spara undan album och låtar till ett eget bibliotek. Ett tråkigt faktum är att uppspelning i högsta kvalitet (vilket ju är själva vitsen med Tidal) endast stöds i Google Chrome.

IOS-appen är däremot riktigt tjusig, med ett lite mer städat gränssnitt än exempelvis Spotify. En sak jag tycker om, och som jag faktiskt inte sett i någon annan app, är att den så vanliga tidslinjen som visar hur långt en låt har spelats, här är en tidscirkel. Detta utnyttjar telefonens höga skärm bättre, och gör det enklare att söka i en låt efter ett speciellt parti.

Så var det detta med ljudet. Ja visst, det låter väldigt bra. Basen brummar som den ska och både mellanregister och diskant stryker mig medhårs. Men precis efteråt lyssnar jag på samma låt på Spotify, och med mina otränade öron hör jag ingen som helst skillnad förutom att ljudnivån i Spotify är något högre.

Jag säger inte att det inte finns någon skillnad, och de som har investerat tiotusentals kronor på ett ljudsystem från exempelvis Linn ska såklart spela upp sin musik utan informationsförlust. Men för de allra flesta blir det nog ingen hörbar skillnad. Definitivt inte för mig med mina Marshall-lurar och blygsamma högtalare där hemma.

#Google driver det enorma digitala varuhuset Google Play, och det omfattar även musiktjänsten Google Play Musik. Det är både en strömmande tjänst och nedladdningsbutik liknande Itunes där enstaka låtar och album kan köpas.

Dessutom finns en funktion liknande Itunes Match där användarens egna låtar kan laddas upp till molnet för tillgång från en webbläsare, IOS- eller Android-enhet. Det går att ladda hem en låt från webbläsaren två gånger, och obegränsat antal för den som installerar Googles app Musikhanteraren.

Det fina är att tjänsten är gratis för upp till 50 000 låtar. Det är onekligen bra valuta för pengarna, åtminstone för den som inte har något emot att Googles algoritmer samlar ihop ens musiksmak och säljer till annonsörer.

Pris och utbud

Själva prenumerationstjänsten kostar 99 kronor i månaden, och agerar komplement till de låtar som laddats upp av användaren själv. Google uppger ett utbud på 30 miljoner låtar, och vid en snabb sökning hittar jag det mesta av större och även lite mer obskyra artister.

Även Google Play Musik bjuder dock på en del frånvarande låtar som inte går att spela upp. Precis som på övriga tjänster kollar jag om Africa med Toto finns tillgänglig. Det gör den lustigt nog inte på originalskivan Toto IV, men däremot på en samlingsskiva. Ett märkligt sätt att göra albumlyssnare en otjänst, och jag kan bara anta att förklaringen ligger i ett ytterst byråkratiskt och obegripligt avtal med skivbolaget. Alternativt föredrar musikredaktörerna på Google Play helt enkelt Fleetwood Mac när det gäller finslipad mjukrock.

Uppspelning och kvalitet

Det är Google vi pratar om, så den här tjänsten har sin hemvist i en webbläsare. Det finns ingen särskild app för OS X. Webbgränssnittet fungerar dock hyfsat, även om jag tycker att Google Play är lite för villig att automatiskt öppna nya flikar, exempelvis när jag växlar mellan delen av Google Play där jag kan köpa musik, och delen som är "mitt" bibliotek med strömning och uppladdat innehåll. Efter en kort stund har jag över fem flikar öppna, och det gör ingen glad.

Det finns däremot en app för IOS, och den är trevligare, särskilt efter uppdateringen med Googles nya formspråk "Material Design". Det är enkelt att navigera och lätt att komma åt avdelningar för spellistor, genererade mixar och uppladdade eller favoritmarkerade album och låtar. I IOS-appen saknas också själva butiksdelen helt och hållet, så den som vill köpa låtar får söka sig utanför appen – garanterat på grund av Apples avgift på 30 procent för alla köp inuti en app.

När det gäller teknisk kvalitet är det hela väldigt enkelt. Google använder formatet MP3 och strömmar i en kvalitet på upp till 320 kilobit per sekund. Det är att betrakta som normalt och motsvarar ungefär det som går att köpa på Itunes Store. Beroende på uppkoppling skalar dock Google Play ned bithastigheten, till exempel över mobildata. Detta går dock att ställa in i IOS-appen så den som vill kan strömma i 320 kbps konstant.

Kodar allt till MP3

MP3-formatet gäller även musik som laddas upp, så om en låt från användarens Itunes-bibliotek är kodad i exempelvis formatet AAC (vilket är det normala för Itunes) kommer den att kodas om, med en mindre kvalitetsförlust som resultat.

När en låt i ett annat format laddas upp till Google Play verkar det som att den kodas om till MP3, vilket gör tjänsten till ett icke-alternativ för att lagra sin musik. AAC är nämligen ett destruktivt format, och så även MP3. Det betyder att varje gång en kodning sker försvinner en del information. Beroende på hur hög kvalitet originalfilen har kan den alltså låta betydligt sämre när den passerat Googles moln.

Jag testade med Beatles-låten Come Together, som inte finns tillgänglig på Google Play. Min originalfil kommer från Itunes Store, och är alltså kodad i AAC 256 kilobit per sekund. Efter att ha laddat upp den till Google, och därifrån tagit hem en kopia har jag en MP3-fil i 256 kbps.

Inte ens om låten finns tillgänglig i Google Play-butiken undviks en omkodning. Jag gör samma experiment med Elton Johns låt Bennie and the Jets. Samma originalfil på 256 kbps AAC, och efteråt samma MP3-fil på 256 kbps. Slutligen köper jag samma låt i Google Play Musik, laddar ned den och får en MP3-fil kodad i 320 kbps. Det är väldigt märkligt att Google inte ens verkar matcha de uppladdade filerna mot sitt befintliga utbud, som till exempel Apple gör med #Itunes Match.

En snabb jämförelse mellan filerna i Garageband visar mycket riktigt en kvalitetsförlust, dock väldigt liten. Det är inget som jag tror kan upplevas av örat, men det är ett sämre system än Itunes Match, som sparar de uppladdade originalfilerna om de inte skulle finnas tillgänglig i Itunes utbud.

Det är lätt att se #Deezer som en nykomling och uppstickare på en marknad som domineras av Spotify, men faktum är att den franska tjänsten lanserades redan 2007, året innan sin gröne konkurrent. Till Sverige kom dock Deezer först 2014.

Pris och utbud

Liksom Spotify erbjuder Deezer ett gratis alternativ där det går att spela musik på datorn med reklamavbrott, samt från en mobil enhet spela radiostationer och den anpassade blandning av låtar som kallas Flow.

För 99 kronor i månaden blir abonnemanget ett Premium+, vilket fimpar reklamen och ger full kontroll över vilka låtar som spelas på mobilen. Dessutom går det nu att välja en högre ljudkvalitet, importera sitt egna musikbibliotek och även ladda hem låtar att spela offline. Dessutom ingår skräddarsydda rekommendationer. Det påminner helt enkelt väldigt mycket om Spotify. Frågan blir alltså vad som eventuellt skiljer de båda tjänsterna åt, och om Deezer har någon fördel.

Utbudet på 35 miljoner kan givetvis vara en sådan fördel, då det är mer än Spotifys "över 30 miljoner". Frågan är hur stor skillnad det gör i praktiken – under testperioden hittade jag åtminstone bara en artist på Deezer som inte finns på Spotify – Taylor Swift.

Naturligtvis gör jag även här 99mac:s officiella Toto-test och kontrollerar om låten Africa finns tillgänglig. Resultatet blir samma som för Google Play, nämligen att den endast återfinns (i originalversion) på en samlingsskiva. Däremot har Deezer finurligt nog länkat låten så att den även dyker upp på det förväntade albumet Toto IV. Det är först när låten börjar spelas som skivomslaget visar att låten egentligen spelas från The Essential Toto.

Uppspelning och kvalitet

Att använda Deezer är en blandad upplevelse. Det finns till att börja med givetvis en webbspelare, som påminner om alla andra tjänsters webbspelare och det finns inte mycket mer att säga om det. Det är samma uppdelning av album, spellistor, radiokanaler och topplistor som en kan förvänta sig. En kritik är den lilla animerade "ljudstapel" som visas bredvid den låt som för tillfället spelas. Den stör, och jag hade föredragit en statisk symbol som Spotify använder. Dessutom visas en likadan animerad stapel ovanpå albumomslaget vilket är både fult och dubbelt störande.

IOS-appen är däremot väldigt tjusig och lättöverskådlig. I grund och botten är det även här samma strukturella uppbyggnad som apparna för Spotify, Google Play och övriga tjänster med en menyrad till höger, och en spelarvy som fyller skärmen med albumomslag och kontroller. Men färgsättningen är tilltalande med mörka ytor och vita konturer runt alla knappar, och Deezer-appen har en lagom dos godis till exempel i form av en inbyggd karaokefunktion (där texten visas i takt med musiken). Ett plus är också att störande animationer till största delen lyser med sin frånvaro, och allt visas med önskvärd tydlighet.

Det finns också en app för OS X. Jag är för dedikerade appar i allmänhet, just för att det finns större möjligheter att anpassa upplevelsen utifrån varje plattforms designspråk. Jag vet inte vad Deezer tänkte på när de utvecklade just den här appen, men det var knappast OS X. Appen ser ut att vara IOS-versionen, men snabbt och slarvigt omkonverterad till Mac. Det betyder exempelvis att listor visas i en enda stapel i mitten, med massor av tomt utrymme på båda sidor. Ungefär som en mobilanpassad webbsida ser ut i en dators webbläsare. Fult och inte användarvänligt. Dessutom verkar viktiga funktioner saknas, till exempel finns det ingen uppenbar möjlighet att komma åt ens egna uppladdade MP3-filer som det går att göra via webbspelaren och IOS-appen. Nej, här blir det bakläxa.

När det gäller teknisk kvalitet uppger inte Deezer vilket specifikt ljudformat som används, men obekräftade uppgifter säger att det rör sig om MP3. Bithastigheten skiljer sig mellan 128 kilobit per sekund för gratisabonnemanget och standardmässiga 320 kilobit per sekund för premium-abonnemanget. Återigen är det extremt svårt att märka någon skillnad mot Spotify.

Ett påstående jag hört är att Deezer använder en annan kodning som ska ge ett mjukare och behagligare ljud än Spotify. Jag testlyssnar ett antal låtar, men kan inte uppmärksamma någon ljudmässig skillnad mellan de båda tjänsterna. Båda låter som komprimerad musik brukar göra, det vill säga i de allra flesta fall helt okej men något vass och kantig när volymen dras upp, samt beroende på vilken typ av musik det är.

Tjänsten Rdio skapades 2010 av Skype-grundarna Niklas Zennerström och Janus Friis. Den lanserades i Sverige under 2014, och finns nu i sammanlagt 85 länder.

Precis som med Deezer kan alltså #Rdio sägas vara sen till festen i Sverige, där Spotify länge hållit låda. Det är alltså ingen lätt uppgift att etablera sig och hitta en användarbas, och frågan är vad Rdio kan erbjuda för unika funktioner.

Finsk jazz? Rdio slår nog rekord i antal genrer.

Pris och utbud

Precis som både Deezer och Spotify finns ett gratisabonnemang med begränsningar, och premium-abonnemang som kostar pengar kallat Rdio Unlimited. Priset är föga förvånande 99 kronor i månaden. Gratisabonnemanget erbjuder musik från radiostationer, och men för att kunna spara album och göra egna spellistor kostar det pengar.

Det finns också ett billigare alternativ som kostar 49 kronor, och ger tillgång till annonsfri musikströmning över nätet via en dator, men inte via mobil. Då ingår inte heller någon offline-synkning.

Toto-testet utfaller negativt, då hitlåten Africa inte finns tillgänglig, utan är irriterande gråmarkerad. Låten finns på en samlingsskiva med 80-talsmusik, men går inte att hitta genom att bara söka på "Toto". Inte så intuitivt. När det gäller Taylor Swift finns intressant nog äldre skivor, men inte den senaste från förra året.

Uppspelning och kvalitet

Webbspelaren är uppbyggd enligt samma filosofi som alla andra tjänster i testet. Färgschemat är däremot lite ljusare, vilket skapar en positiv och glad känsla. Men hanteringen är likartad med mina spellistor till vänster, aktuellt album eller lista i mitten och ett verktygsfält undertill som visar vad som spelas. Tack och lov hålls animationerna till ett minimum, och det mesta är diskret.

Rdio för OS X skiljer sig inte mycket från webbspelaren.

Precis som Spotify och Deezer finns en anpassad app för OS X. Den använder utrymmet bättre än Deezers app, men känns ganska fattig jämfört med hur Spotifys ganska välutrustade app känns. Jag kan se några direkta möjligheter som inte erbjuds lika bra i webbversionen. Gränssnittet är dessutom nästan identiskt. Det finns till exempel inget sätt att kombinera mitt lokala musikbibliotek.

IOS-appen är också såpass lik övriga tjänsters att det är riktigt svårt att hitta något som direkt skiljer eller sticker ut. Den som testat Spotify, Deezer eller Tidal vet precis vad som väntar, och kommer att känna sig helt hemma i Rdio.

Rdio får pluspoäng för att de erbjuder hela fyra olika bithastigheter för strömning. Bästa är, precis som för de flesta andra tjänster, 320 kilobit per sekund och finns bara tillgängligt för Rdio Unlimited. Den som vill spara data kan istället välja att strömma i 64 kilobit per sekund istället. Däremellan finns 96 kbps och 192 kbps att välja mellan. Sedan oktober använder Rdio också ljudformatet AAC istället för MP3, vilket enligt uppgift är något effektivare på att komprimera data, särskilt i lägre bithastigheter.

I högre bithastigheter upplever jag ingen som helst skillnad mellan Rdio och konkurrenterna, men i 96 kpbs tycker jag mig höra att ljudet är något fylligare än MP3. Det kräver dock viss koncentration, och vid ett blindtest skulle jag svårligen kunna urskilja vilket ljudformat det är som spelas.

Det är bara att konstatera att de flesta tjänsterna som vi tittat på erbjuder ett imponerande utbud av musik från hela världen. Endast de minsta garagebanden eller de ovilligaste stjärnorna lyser med sin frånvaro, även om vissa populära låtar irriterande nog är gråmarkerade eller bottagna ur utbudet.

Det gör i praktiken inte så stor skillnad om en tjänst kan skryta med 32 miljoner låtar eller 35 miljoner. Det mesta jag letade efter hittade jag, och det jag inte hittade fanns inte heller på någon av tjänsterna. Min gissning är att de flesta "unika" låtar som en viss tjänst har är till största delen lokalt utbud, aktuellt för andra områden än Sverige.

Alla tjänster har också en duglig IOS-app som gör uppspelning på mobilen lekande lätt för den som är på språng. Mobilapparna är såpass lika varandra att det är riktigt svårt att se någon egentlig skillnad, men Tidal har en unik tidslinje som gör det enkelt att hoppa i låtar, och Spotify är innovativa med sin förhandslyssningsfunktion. Men alla appar får godkänt, och ingen är såpass mycket bättre än någon annan att det är ett skäl att välja en viss tjänst utifrån detta.

När det gäller uppspelning på datorn ser det däremot lite annorlunda ut. Webbspelare finns för alla tjänster, och i de flesta fall också en dedikerad app för OS X. Här leder Spotify fortfarande stort med en fullfjädrad Mac-app som erbjuder sociala funktioner, möjlighet att importera sitt lokala musikbibliotek och ganska täta uppdateringar. Rdio och Deezer verkar ha släppt sina Mac-appar pliktskyldigt och det går lika bra eller bättre att bara spela upp i webbläsaren. Google och Tidal har inte ens brytt sig om att göra någon dedikerad Mac-spelare, men Google har däremot ett särskilt verktyg för att ladda upp sitt musikbibliotek till molnet.

Och vinnaren är... Spotify

Taylor Swift må klaga, men det är fortfarande Spotify som tar hem guldpokalen tack vare några unika funktioner men framförallt en väldigt bred användarbas. Musik är socialt, och här har fortfarande Spotify ett försprång eftersom de är så etablerade. Alla jag känner använder Spotify och delar sina spellistor med varandra samt tipsar om ny musik.

Det är dock en strid på kniven. Både Deezer och Rdio kommer starkt som Spotify-utmanare med likartade funktioner men väldigt få unika konkurrensfördelar. Jag vill till exempel se bättre OS X-stöd, och möjligheten att kombinera med mitt lokala bibliotek innan jag kan överväga att byta från den gröne jätten.

Google Play Musik lockar med sin gratis uppladdning av ens lokala musikfiler, men skrämmer bort mig genom att konvertera om allting till MP3-filer. Själva strömningstjänsten tillför inget särskilt, men är heller inte markant sämre än andra. Den som har en Android-telefon eller till stor del lever i Googles ekosystem kan säkert finna fördelar med att även spela musiken genom Google Play.

Tidal är slutligen ett betydligt dyrare alternativ än de andra, och trots att musikutbudet har en tekniskt högre kvalitet ger det i de allra flesta fall inte någon märkbar skillnad. För att verkligen höra skillnad på musiken krävs både bra och dyr utrustning samt vältränade och känsliga öron. Den som har ett dedikerat rum för musiklyssning hemma och ändå av någon anledning inte håller sig kvar vid fysisk media som vinylskivor eller SACD-skivor kommer dock säkert vara nöjd med tjänsten Tidal. De 199 kronorna i månaden lär knappt märkas bredvid avbetalningen på de dyra Linn-högtalarna.

Det finns alltså inget val som är direkt dåligt, och eftersom alla erbjuder gratis provperioder är det bara att ladda hem apparna och börja spisa musik. Någonstans där ute ligger den perfekta spellistan och väntar i molnet.