Så låter världens dyraste hörlurar

#Sennheiser hör till ett av de absolut mest anrika inom hörlurar. För min egen del har de klassiska HD 414 med gula öronmuffar hängt med ända sedan barndomen, och används fortfarande hemma varje vecka. En annan milstolpe är Orpheus (1991) som kombinerade en elektrostatisk hörlur med en inbyggd D/A-omvandlare och en rördriven förstärkare.

Det är Orpheus som nu får en pånyttfödelse i form av Orpheus II, en påkostad prototyp som lanseras i färdig version senare i år. Produkten har liksom sin föregångare namngivits efter den legendariska musikern och poeten i grekisk mytologi. Orfeus var son till sångens gud Apollon, och kunde spela lyra och sjunga så vackert att vilda djur blev tama och floder stannade upp för att lyssna. Det är ingen dålig namne, och den första versionen av Orpheus anses allmänt vara de mest välljudande hörlurar som någonsin gjorts.

I samband med High End-mässan i Stockholm fick jag möjlighet att stifta bekantskap med Orpheus II, som varit under utveckling i närmare sju år. I en nedsläckt hotellsvit träffar jag Sennheisers chefsingenjör Axel Grell som lett arbetet med denna nya version. Mitt på golvet står pjäsen uppställd, och att kalla det för bara hörlurar är egentligen inte tillräckligt för att beskriva omfattningen. Orpheus II är inte bara ett par handmonterade elektrostatiska hörlurar, utan ett stort marmorblock som bas med integrerad förstärkare med åtta vakuumrör. När strömmen slås på höjs rören upp ur basen, liksom reglagen och den inbyggda förvaringslådan för själva lurarna öppnas. Det hela är en imponerande blandning av retro och hypermodernt - jag skulle själv kalla det ett skolexempel på steampunk-design.

Hörlurar som använder elektrostatiska element skiljer sig från de betydligt vanligare med dynamiska element. Tekniken går ut på att en statisk elektrisk laddning tillförs ett tunnt membran som sitter mellan två metalplattor. Membranet är så lätt att det inte själv skapar någon resonans, men ljudsignalen som leds genom det oscillerar och skapar ett oerhört rent och tydligt ljud. Membranet på Orpheus II är endast 2,4 mikrometer tjockt.

Bara jag och musiken

Axel Grell berättar att tanken med Orpheus II är att undersöka vad Sennheiser kan skapa helt utan ekonomiska begränsningar och tidspress. Därefter får jag koppla in mitt medtagna USB-minne där jag sparat ned några okomprimerade versioner av en samling favoritlåtar, och så är det dags att lyssna. Jag inleder med Pink Floyds 13 minuters epos Shine On You Crazy Diamond (parts 1-5).

Det låter, naturligtvis, helt fantastiskt. Jag kan låten väl, och i början försöker jag uppmärksamt identifiera varje liten ljudnyans för att se om det är någon skillnad mot hur det brukar låta, om jag kan upptäcka något nytt. Men det låter så bra att jag efter en kort stund helt slutar att lyssna med hjärnan, och istället blundande bara upplever musiken. Efter Pink Floyd växlar jag mellan valda spår av Jean Michel Jarre, The Beatles, Paul Simon och några andra studiogenier. Det blir snabbt meningslöst att försöka kritiskt granska musikupplevelsen.

Jag har aldrig betraktat mig själv som en audiofil, och är av den uppfattningen att bra musik klarar att spelas upp på nästan vad som helst. Och visst är det så, men samtidigt är det en öronöppnande upplevelse att få lyssna på sina favoritlåtar genom en apparat som in i minsta detalj är avsedd att ta bort varje hinder mellan mig och musiken. Jag lyssnar en liten stund på det progressiva metalbandet Dream Theaters instrumentala konståkning Erotomania. Jag har inget att invända.

Jag lämnas ifred under lyssningen, och tanken är att jag också ska avsätta lite tid åt att fråga ut Axel Grell om materialet, tillverkningsprocessen och idéerna bakom Orpheus II. Men de 45 minuterna försvinner på fem minuter, och snart påkallar han vänligt min uppmärksamhet och säger att tiden tyvärr är slut, och det är dags för nästa inbokade lyssnare att få chansen.

Orpheus II låter bättre än bra. Orpheus II låter bäst. Det finns egentligen bara ett enda problem som hindrar mig från att förhandsboka ett exemplar när tillverkningen väl kommer i gång, med en planerad produktionstakt på 250 exemplar per år. Bara ett enda litet problem, nämligen priset. Orpheus II kommer att kosta 50 000 euro, motsvarande 468 000 kronor.

Hur var det nu, det finns inga genvägar till det perfekta ljudet?