Day of the Tentacle regerar fortfarande

Legendförklarade spelutvecklaren Tim Schafer har visat sig mycket villig att damma av och uppdatera sin spelkatalog för dagens publik, samtidigt som han satsar på helt nya spel. Förra året var det Grim Fandango som fick en modern kostym, och framöver får vi också en uppdaterad version av motorcykeläventyret Full Throttle. Den senaste i raden av Schafers titlar från hans tid på Lucasarts är dock en nyutgåva av det som eventuellt är hans magnum opus - Day of the Tentacle.

Day of the Tentacle (DOTT) brukar toppa listorna över de mest uppskattade och populära äventyrsspelen, och även vad gäller datorspel oavsett genre. Det kom ursprungligen 1993, och anses som ett av de absolut främsta peka och klicka-spel som Lucasarts gav ut under genrens guldålder tidigt 90-tal. Detta i hård konkurrens med klassiker som Monkey Island-serien, Indiana Jones and the Fate of Atlantis, Sam & Max och flera andra. Day of the Tentacle var en slags lös uppföljare till Lucasarts första äventyrsspel, Maniac Mansion. Det utvecklades av Ron "Monkey Island" Gilbert, men DOTT är däremot det första spelet från studion som leddes av Tim Schafer och Dave Grossman, vilka båda bidragit till tidigare spel.

Schafer och Grossman höll inte igen, och i Day of the Tentacle fick de fritt utlopp för sin vansinniga humor och förkärlek för obskyra pussel, som ändå lever upp till en viss inre logik i spelvärlden. Day of the Tentacle älskades av kritikerna och sålde hyggligt. Det hyllades för sin grafik i samma stil som tecknade barnprogram och vilda handling med tidsresor, onda muterade tentakler och allsköns tokigheter. För min egen del slog DOTT ned som en bomb i familjens hemdator cirka 1994. Det var det roligaste spel jag spelat, och med jämna mellanrum har jag åtevänt till det även i modern tid.

Att DOTT nu släpps i en uppdaterad samlarutgåva är därför helt logiskt, och glädjande nog kan jag konstatera att den Day of the Tentacle i 2016 års tappning i det stora hela är sig lik, och att spelet känns mer eller mindre lika fräscht idag som för tjugotre år sedan. Klokt nog har Schafer petat väldigt lite i spelet, och den tecknade grafiken är helt intakt förutom att den har högre upplösning och är mer detaljerad. En rolig funktion är att det med hjälp av ett snabbt knapptryck går att växla mellan den ursprungliga versionen och den nya. Purister som vill ha den lite mer pixliga upplevelsen från 1993 kan därför få sitt lystmäte, men i övrigt är det som sagt anmärkningsvärt hur likt det faktiskt är och hur bra det ser ut.

Vad gäller ljudet och dialogerna har fantastiskt nog originalinspelningarna för alla röster använts, vilket känns helt avgörande för att behålla produktens trovärdighet. DOTT var ett av de tidigaste klicka-spelen som använde inspelade röster för alla dialoger, och ännu idag ett av de mest lyckade exemplen. Skådespelarna leverar replikerna med glimten i ögat och den så viktiga kritiska tajmingen sitter. Alltför ofta, även idag, låter röstskådespelare i datorspel som att de ringt in sina insatser via telefon, och det är glädjande att få höra det här spelet precis som det lät när det begav sig, men i kristallklart remastrat ljud och utan den störande brusiga komprimering som var nödvändigt på den tiden av utrymmesskäl.

Störst förändring har gjorts på själva kontrollsystemet. Den klassiska listan över verb längst ner på skärmen har ersatts av en mer strömlinjeformad kontextuell meny som dyker upp när spelaren klickar med musen på ett objekt. Återigen får nostalgiker sitt lystmäte, för det går att välja att använda det gamla systemet (som jag personligen föredrar). Det går också att blanda friskt och använda det gamla ljudet med nya grafiken, så alla möjligheter finns.

Dessutom har spelet fått några funktioner som understryker dess popularitet, nämligen en samling med originalteckningar från spelets utveckling och inte minst ett kommentatorspår där herrarna Schafer och Grosman diskuterar spelets tillkomst och uppbyggnad tillsammans med andra kreatörer som var inblandade, så som Larry Ahern, Peter Chan, Peter McConnell och Clint Bajakian (som gjorde musiken). Det är intressant och roligt att höra historier och anekdoter om detta, och jag rekommenderar alla fans att spela igenom det en gång med kommentarerna aktiverade. Första gången med nya DOTT vill du dock förmodligen ha de avslagna och bara uppleva själva spelet och dess handling.

Som för övrigt kretsar kring den galne vetenskapsmannen Doktor Fred som skapat två muterade superintelligenta tentakler, av vilken tyvärr den ena blivit obegripligt ond och planerar att ta över världen. Det är upp till de tre ungdomarna Bernard, Hoagie och Laverne att ställa allting till rätta, men äventyrets gång är varken utan faror eller strikt kronologisk. Det tar inte lång tid innan de tre hjältarna är utspridda i dåtid, nutid och framtid. Tack och lov kan de fortfarande skicka föremål mellan varandra tack vare den dassliknande tidsmaskinen Chron-o-john. Flera av pusslen i spelen bygger på att laborera med tiden, enligt en vetenskapligt ohållbar men underhållande tecknad film-logik. Ett välkänt exempel är att Bernard (i nutiden) har en flaska vin. Genom att skicka tillbaka flaskan till Hoagie (som är strandad i 1700-talet) och sedan lagra den i tvåhundra år förvandlas den till vinäger, vilket behövs för att gå vidare i spelet.

Hela handlingen utspelar sig i Doktor Freds gamla herrgård, som i nutiden är ett motell, och i framtiden (där Laverne befinner sig) fungerar som tentaklernas högkvarter för världsherravälde. Under 1700-talet är byggnaden en världshus där USA:s konstitution utarbetas av bland andra Benjamin Franklin och George Washington. Hela spelet är alltså ganska begränsat i antalet platser att besöka, men varje rum i huset har sin egen karaktär beroende på vilken tidsålder det är, och det är kul att följa herrgårdens utveckling utifrån vad som händer i spelet. Jag tycker själv att den svagaste delen i spelet är det som utspelas på 1700-talet, mest för att så många av skämten kring USA:s författning och dess historiska karaktärer går över mitt huvud. Kanske hade jag tyckt det var roligare om jag gått i amerikansk grundskola och lärt mig historisk kuriosa kring detta. För att fortsätta kritisera handlingen tycker jag också att spelets sista akt känns svagare än de tidigare, och slutet är lite framstressat. Men det är detaljer, för den stora behållningen här är att promenera omkring i herrgården och klicka på allt och prata med alla. Nästan varje sak resulterar i en rolig replik från huvudpersonerna eller någon av de totalt vansinniga karaktärer som befolkar spelvärlden. Det är en ren njutning, och humorn spänner från mycket torra och dräpande repliker till mer primal slapstick-humor. Balansen mellan dessa ytterligheter är smakfullt gjord, och de allra flesta kommer troligtvis att finna stora delar av Day of the Tentacle väldigt roligt.

För dig som tidigare spelat Day of the Tentacle är den här nya utgåvan ett lysande tillfället att återuppleva en av spelhistoriens allra största, bästa och roligaste klassiker. Priset är lågt, och den nya grafiken och det förbättrade ljudet är ytterst respektfullt mot originalet, och spelet både låter och ser helt fantastiskt ut. Den som aldrig tidigare gett sig på Day of the Tentacle har här ett ypperligt tillfälle att ta reda på varför det här spelet anses som peka och klicka-spelens absoluta höjdpunkt. Det kan rekommenderas helt utan förbehåll.