Test: Macintosh Classic

Redaktionen har fått celebert besök av en riktig raritet, nämligen ett exemplar av den stationära datorn Macintosh Classic. Under tidigt 1990-tal var den här maskinen en vanlig syn på diverse skolexpeditioner och kontor i Sverige, och datorn producerades mellan åren 1990 till 1992.

I princip är Macintosh Classic en uppdaterad version av den första Macintosh-datorn, och visst känns historiens vingslag när den beige-grå klossen ställs upp på skrivbordet. Det är samma industriella, men personliga design som Steve Jobs avtäckte 22 januari 1984.

Vårt exemplar av Macintosh Classic har köpts in för att pryda redaktionen, men givetvis måste vi sparka igång den gamla maskinen för att se vad den klarar av. Just det här exemplaret har tillverkats i mars 1991, och enligt en stämpel på undersidan har den tidigare tillhört Linköpings universitet.

Precis som dagens Imac-modeller består datorn av ett enda stycke. Bildskärmen är integrerad i chassit, och externa tillbehör som tangentbord och mus kopplas in med sladd. Tack vare ett praktiskt handtag på ovansidan är datorn väldigt enkel att flytta, och den väger drygt sju kilo. Alltså ingenting du vill bära omkring på hela tiden, men den är mycket enkel att möblera i både en kontorslokal och hemma.

Operativsystemet

På den tiden kallades Apples operativsystem bara System Software, och den installerade versionen på vår Macintosh Classic är System 7. Först i och med version 7.6 skulle systemet officiellt få namnet Mac OS, även om termen började dyka upp under systemets uppstartsekvens med version 7.5.1.

Eftersom System 7 inte introducerades förrän maj 1991 har datorn rimligtvis levererats med System 6, men tyvärr följde inga systemdisketter med när vi köpte den.

Däremot följer en tjock instruktionsbok med, som på pedagogisk svenska går igenom datorns olika funktioner och delar. Illustrationer visar en ny användare hur tillbehör som tangentbord och mus ansluts, liksom datorns olika inställningar och program. Som intressant kuriosa listas sist i manualen också alla Apple-relaterade program och produkter som använts för att skapa boken, exempelvis Quark Xpress för layout och korrekturutskrifter på en Apple LaserWriter. Manualen har också en praktisk flik som kan användas för att markera vissa avsnitt för senare läsning.

Bruksanvisning av den gamla skolan.

Jämfört med System 6 bjöd System 7 på en hel del nya och användbara funktioner. Till exempel hade systemet stöd för så kallad kooperativ multikörning och därtill virtuellt minne. Det gick dessutom att starta ett program genom att dra och släppa ett dokument över ikonen, en funktion som hänger kvar än idag.

Monokrom finess.

Prestanda och användning

På insidan finns i Macintosh Classic en processor från Motorola, närmare bestämt en 32-bitars MC68000 med en klockfrekvens på 7,8 megahertz. Primärminnet var normalt en megabyte, men vårt exemplar har fått extra minne och har hela två megabyte. Dessutom har datorn specialbeställts med något så lyxigt som en intern hårddisk med ett lagringsutrymme på 40 megabyte. Det gick dock att beställa en hårddisk på hela 80 megabyte, men det verkar Linköpings universitet inte ha haft något behov av, eller haft budgeten att göra.

Den inbyggda 9-tumsskärmen är monokrom och har en upplösning på 512 x 343 pixel. Det motsvarar faktiskt någorlunda vad bildskärmen på en Apple Watch kan visa upp idag, fast i många fler färger givetvis.

Prestandamässigt är datorn långsam som en inlandsis. Det tar sekunder att öppna ett nytt fönster, och att se grafiken ritas upp på bildskärmen är näst intill plågsamt. Den här datorn är från en tid när det inte var den mekaniska hårddisken som var den stora flaskhalsen, utan själva processorn. Nej, jag längtar inte tillbaka till tidigt nittiotal i det avseendet, utan trivs med att leva i en tid av SSD-diskar, och jämförelsevis supersnabba ARM- och Intel-baserade processorer.

Något som däremot imponerar stort är hur genomtänkt och välfungerande operativsystemet är. Jämfört med OS X är givetvis System 7 ytterst begränsat, men det är å andra sidan så lättanvänt att jag förstår varför Macintosh blev så populär bland människor som associerar datorer med en DOS-prompt och terminalhackande. Musen har endast en knapp, vilket är frustrerande för mig som är van vid en Magic Trackpad med multitouch. Men den enda knappen gjorde också tröskeln mycket låg för en nybliven datoranvändare. Det är peka och klicka i ordets rätta bemärkelse.

Musen har en knapp. Älska eller hata.

Anmärkningsvärt är också hur konsekvent Apple har behållit kortkommandon på tangentbordet. Det är samma tangentbordskombinationer som används för att stänga ett fönster, avsluta program och mycket annat. Jag har i de flesta fall inga som helst problem att hoppa över tjugo år bakåt i tiden och kontrollera det gamla systemet. Mycket känns igen, och även om mycket saknas så uppstår aldrig någon förvirring över vad jag kan och inte kan göra.

Gamla originaldisketter från perioden fungerar i de flesta fall bra fortfarande. Den gamla lådan med disketter har bevarats på vinden, och plockas nu åter fram. Mitt gamla favoritspel Hellcats over the Pacific fungerar dock inte, då det kräver en färgskärm. Och min kopia av Dark Castle har av någon anledning blivit korrupt under åren. Det startar, men får nästan omedelbart skärmen att blinka, och därefter kraschar datorn.

Klassiska Dark Castle, kraschar tyvärr efter några sekunder.

Förinstallerat på datorn ligger en version av Claris Works, som senare kom att kallas Apple Works och är en föregångare till dagens kontorssvit Iwork. Programmet kombinerar ordbehandling med kalkylblad och enklare ritprogram, och följde under lång tid med Apples Macintosh-datorer.

En del programvara har jag bara lagrad som image-filer på min betydligt nyare Imac. Här uppstår ett praktiskt problem, då OS X inte längre har stöd för det gamla filsystemet HFS (även kallat Mac OS Standard). Det försvann samtidigt som Classic-miljön och stöder för Power PC-arkitekturen togs bort med 10.5 Leopard, 2007. Dagens Mac-datorer kan fortfarande läsa HFS-formaterade skivor, men inte skriva till dem. Ett annat problem är att diskettstationer är borta sedan länge på Mac.

Det sistnämnda ordnas enkelt med en USB-kopplad floppy drive som jag har liggande hemma i en låda. Problemet att formatera disketter och kopiera är lite klurigare. Men tack vare en guide på utmärkta webbplatsen Low End Mac lyckas jag klona en gammal image-fil till en diskett via terminalen i OS X.

Även i System 7 går det att ta skärmdumpar, på ett sätt liknande hur det går till i OS X. Det hemliga knappkommandot är likadant, nämligen Shift + CMD + 3. Att flytta en skärmbild till en nyare dator för att infoga i den här artikeln kräver dock ytterligare ett steg. Skärmbilderna skapas nämligen som en QuickDraw-bild, ett äldre grafikramverk som idag ersatts av Quartz. Resultatet är att på min nya Imac kan appen Förhandsvisning visa bilden, men systemet kan inte spara om den i något annat format. Genom att göra en skärmavbild av skärmavbilden i OS X kommer jag dock runt problemet.

Den sista resan

Vår testperiod av Macintosh Classic har mötts av stort intresse från övriga medarbetare på redaktionen. Det är tydligt att den här gamla datorn väcker associationer och minnen hos många. För Macintosh Classic själv visar det sig dock att färden genom testlabbet blir den sista resan.

Det började med att datorn hängde sig några gånger kort efter att skärmsläckaren After Dark dragit igång – många minns säkert de ikoniska flygande brödrostarna. När jag sedan ska starta upp datorn för att ta några avslutande bilder av Claris Works-programmet vill den inte längre starta. Istället möts jag av en annan välkänd symbol, nämligen den ledsna Finder-figuren.

En felsökning – delvis med hjälp av den medföljande manualen – pekar snabbt mot ett hårdvaruproblem. Det kan vara hårddisken som efter lång och trogen tjänst bestämt sig för att gå sönder, eller så är det ett mer allvarligt problem med moderkortet. Försök att starta upp datorn med hjälp av en boot-diskett ger inget resultat, vilket pekar mot det senare.

Detta tillbakablickande test av Macintosh Classic slutar följaktligen i en lite uppgiven ton och med en nyttig påminnelse om att ingenting varar för evigt. Den här gången var det en dator från 1991 som gick in i sin sista vila, men en dag ska även den mest moderna Ipad eller Macbook släcka ner sin LCD-skärm för att aldrig mer tändas. En dag ska varje processor behandla sin sista etta och nolla, bara för att följas av en ny generation ännu mer strömsnåla och kapabla efterföljare. Datorutvecklingen går vidare. Enheterna blir snabbare, tunnare och bättre. På redaktionen är vi glada att vårt begagnade exemplar av Macintosh Classic åtminstone fick vara med en sista gång innan den ganska högljudda fläkten stängdes av för gott.

Nu får den vila på 99mac:s hylla, som ett minnesmärke över gångna tider. Det är en slags symbol över det Apple som har varit, på många sätt ett annorlunda Apple än det som är idag. Men på andra sätt samma. Det var ett Apple som gick sin egen väg, i såväl design som filformat. 1991 är faktiskt inte så länge sedan, men mycket har hänt sedan dess.

Sov gott, Macintosh Classic.

Fördelar
+ Smidigt format, lätt att flytta
+ Snygg design
+ Mycket lättanvänt operativsystem

Nackdelar
− Långsam!
− Musen har bara en knapp
− Ingen inbyggd internetanslutning