Test: Macbook Pro 15-tum (sent 2016)

Efter flera år av mindre uppdateringar av samma design var efterfrågan stor efter rejäl uppdatering av Apples bärbara Macbook Pro-familj. Under det Mac-fokuserade oktobereventet presenterade Apple så till slut den första större uppdateringen av produktfamiljen på flera år. Förändringarna som rykteskarusellen skvallrade om inför lanseringen visade sig till stor del stämma, med den nya Touch Bar-panelen som den stora fanbäraren.

Presentationen av Macbook Pro av 2016 års tappning skedde dock inte utan lite kontrovers. Ett av de stora klagomålen riktades mot att datorerna inte kan utrustas med mer än 16 GB primärminne, något som fick många att känna att datorerna inte är så proffsinriktade som namnet antyder. Apples officiella anledning är att begränsningen var nödvändig för att nå bra batteritid.

Den andra stora kontroversen var priserna som bränner ett mycket större hål i plånboken jämfört med tidigare års modeller, en problematik vi behandlat i en krönika. Det här blir med andra ord ett extra intressant test jämfört med tidigare årgångar av Macbook Pro-familjen, så låt oss ta en närmare titt på vad Apple bjuder på här. I vanlig ordning har vi bjudit in SweClockers skärmorakel Thomas Ytterberg som synar den förbättrade bildskärmen i sömmarna.

Macbook Pro 15-tum (sent 2016)

Konfigurationsval

Om du inte nöjer dig med konfigurationen som listas ovan finns det några konfigurationsalternativ för processorn och storleken på SSD-lagringen. I paketet ingår utöver datorn en laddningskabel (USB Typ-C) och dess strömadapter.

Du kan alltså anpassa valet av processor, grafikkrets och lagringsutrymme. I övrigt är konfigurationsalternativen och specifikationerna desamma för båda modellerna.

Design och konstruktion för årets Macbook Pro-familj bygger vidare på den som har varit gällande de senaste åren, men förfinar och krymper den på ett sätt som ändå får den att kännas någorlunda ny. Datorerna har blivit tunnare och lättare än någonsin tidigare, och på många sätt har de mer gemensamt med Macbook 12-tum från tidigare i år än med de tidigare årgångarna av Macbook Pro.

Aluminiumkonstruktionen går i samma stil som tidigare, med undantag för gångjärnet till skärmen på datorns baksida som nu är byggd i samma aluminium som resten av datorn, till skillnad från tidigare då denna vad byggd i svart hårdplast. Vikten har skalats ner till blott 1,83 kilo, vilket är tämligen nätt för en proffsinsiktad dator i 15-tumsklassen. Lika avskalad är resten av designen i och med att det tidigare rika utbudet av olika portar nu har ersatts av blott fyra USB Type-C-portar. Det innebär att datorns sida inte pryds av minneskortläsare, HDMI- och Displayport-portar och traditionella USB Type-A-portar.

Dessa USB Type-C-portar används också för att ladda datorn, och då denna port-typ inte stöder Magsafe-anslutningen får du nu vara mer aktsam med att inte snubbla på sladden. USB Type-C-kontakten sitter ganska hårt och den skulle sannolikt dra med sig datorn i fallet om den slits i fel riktning. En annan förändring som skett till årets modeller är att datorn nu startar när du lyfter locket, och saknar därför en dedikerad av/på-knapp som i princip alla bärbara datorer varit utrustade med sedan begynnelsen. Apple är sannerligen inte rädda för att röra om i grytan vad det gäller traditioner.

Pekplatta och tangentbord

En annan slående nyhet när det gäller designen av de nya Macbook Pro-modellerna är den förbluffande stora pekplattan som täcker en större del av datorns nedre halva, faktum är att den är dubbelt så stor som tidigare. Vid en första anblick är det lätt att befara att en så stor platta sannolikt leder till en del oavsiktliga musklick, men under flera dagars idog användning har vi inte ett enda oönskat musklick registrerats. Pekplattan använder samma Force Touch-teknik som de senaste årens modeller har gjort och är du bekväm med dessa kommer upplevelsen vara densamma här.

En annan stor förändring ligger i tangentbordet och detta kan bli något av en vattendelare för proffsanvändare. För att kunna göra datorerna så tunna som de är har Apple varit tvungna att byta till ett tangentbord med lägre tangenter. Tangenterna bygger på samma fjärilsbrytare som introducerades med Macbook 12-tum tidigare i år, men detta är generation två av dessa brytare. Apple säger själva att att de har förbättrat såväl respons som stabilitet med generation två, något som jag själv var skeptisk till inför testet.

Pekplattan är gigantisk, men fungerar alldeles utmärkt vilket också gäller det nya tangentbordet.

Det skulle dock visa sig att jag hade helt fel i min skepsis. Det här är ett av de trevligaste tangentborden jag har upplevt på länge. Inom loppet av en timme hade jag vant mig vid den kortare slaglängden, och den ljudliga och fysiska responsen i tangenterna är förvånansvärt bra med tanke på hur kort slaglängden är. Anledningen till att jag tror att tangenterna blir vattendelare är att preferenserna vad det gäller tangentbord varierar mycket från individ till individ, särskilt bland proffsanvändare.

Om du verkligen inte gillar känslan i det besläktade tangentbordet på Macbook 12-tum kommer du sannolikt inte uppskatta detta tangentbord lika mycket som jag gör. Personligen har jag nått betydligt fler ord per minut med detta tangentbord än jag når med min privata Macbook Pro 13-tum från 2014 som är utrustad med de konventionella tangentbordet från Macbook Pro-serien.

En del av den kritik som riktades mot de nya Macbook Pro-modellerna när de presenterades var som tidigare nämnt att specifikationerna som erbjuds inte ansågs vara tillräckligt rejäla för de proffsanvändare som datorerna påstås ha som målgrupp. Den stora stötestenen är mängden primärminne som inte sträcker sig högre än 16 GB, och anledningen till detta ska enligt Apple vara att de inte kan nå önskad energieffektivitet om datorerna skulle utrustas med två minnesmoduler på 16 GB vardera.

Att Apple vill göra det mesta möjliga för att nå bättre batteritid förstår vi, och anledningen till detta ska enligt företaget ligga i valet av processor och viljan att kunna nå batteritiden på 10 timmar som utlovas. De mobila versionerna av sjätte generationens Core-processorer stöder inte lågenergiversionen av DDR4, LP-DDR4, och det LP-DDR3 som nu används finns inte tillgängligt i storlekar om 16 GB per modul. Apple menar dessutom att de skulle behöva designa om minneskretsarna för att stöda mer minne, vilket skulle ge mindre utrymme till batterier. Vad det innebär är dock att Apple prioriterat att bygga snygga, tunna och lätta bärbara datorer med bra batteritid, istället för en maxutrustad arbetsdator för proffsen.

Med enbart dussintalet flikar och några andra ströprogram igång har en stor del av den maximala minnesmängden gått åt.

Under dagligt bruk är vår subjektiva uppfattning att datorn rullar på snabbt och svarar omedelbart med alla arbetsuppgifter vi har kastas dess väg. Just mängden primärminne kan dock bli ett problem för videoredigerare som jobbar på stora 4K-projekt. När jag hade jobbat en kort stund med datorn, med en webbläsare och tio flikar öppna samt en klient för sociala nätverk öppen, använde systemet strax över 11 GB av de totalt 16 GB primärminne datorn är utrustad med. Om du har för vana att ha andra program igång samtidigt som du renderar stora videoprojekt eller andra krävande arbetsuppgifter kan detta alltså bli ett problem.

Processorprestanda

Datorn är utrustad med en sjätte generationens Core i7-processor som inte skiljer sig radikalt från fjolårets processormodeller, och detta syns också i prestandaresultaten i prestandamätverktygen Geekbench 4.0 och Cinebench R15.

Resultaten för enkelkärniga beräkningar blir 3860 poäng, och för flerkärniga beräkningar blir resultatet 12 259 poäng. Det är faktiskt en liten försämring jämfört med 2015 års Retina-modeller där den enkelkärniga prestandan i Geekbench nådde strax över 4 200 poäng, och i det flerkärniga testet nådde de strax under 14 000 poäng. I Cinebench R15 når 2016 års modell en poäng på 673, vilket är något högre än fjolårets modell som nådde 619 poäng. Som helhet är det alltså en något lägre presterande modell som förhoppningsvis kompenserar detta med bättre energieffektivitet.

Grafik och media

I och med att årets 15-tumsmodell är utrustad med en splitter nya grafikkrets från AMD:s Polaris-generation hade vi förväntat oss ett markant steg framåt här, och det ser också ut som att det är grafisk prestanda som tar det största steget med årets modell. I testverktyget Unigine Valley når årets modell ett resultat på 688 poäng, vilket överträffar fjolårets resultat på respektabla 591 poäng. När vi testade grafikprestanda i verktyget GFX Bench med testscenariot T-rex offscreen 1080p blev resultatet ett rejält steg uppåt. Med en bilduppdatering på hela 271 fps ställs fjolårets modell i skamvrån med sina 183 fps. Dessa resultat gäller dessutom för den enklare grafikkretsen Radeon Pro 455, så än bättre resultat är att vänta om du väljer till Radeon Pro 460.

Lagringsprestanda

Apple har utrustat de nya Macbook Pro-modellerna med vad företaget kallar den snabbaste SSD-lagringen som finns tillgänglig i bärbara datorer idag, och det är vi nog benägna att hålla med om. Under våra mätningar i testverktyget Blackmagic Disk Speed Test nådde vi förvisso inte de 3,1 GB/s som Apple påstår är den högsta teoretiska hastigheten, men läshastigheter på 1 867 MB/s och skrivhastigheter på 1 994 MB/s är inte fy skam på något sätt. Vi jämför också läs- och skrivhastigheten med äldre Mac-datorer vi testat, och då med verktyget Quickbench.

Vi nådde där hastigheter om cirka 2400 MB/s, så det finns med andra ord en begränsning i Black Magic-testsviten. I situationer där du läser stora mängder data från lagringen gör det stor skillnad, men för dig som är van vid läs- och skrivhastigheterna med fjolårets SSD-lagring blir helhetsupplevelsen inte påverkad i någon större grad.

Den enskilt största förändringen med de nya Macbook Pro-modellerna utöver Touch Bar-remsan är tveklöst skiftet till att datorn endast utrustats med portar av typen USB Type-C. För dig som undrar vad USB Type-C är, hur det förhåller sig till Thunderbolt 3 och vilken roll adaptrar spelar in i detta rekommenderar vi att du läser vår djupgående artikel. Dessa portar låter dig ansluta en rad olika typer av tillbehör, allt från USB-stickor till HDMI- eller Displayport-anslutna skärmar, och det med betydligt högre bandbredd än tidigare.

Bakom detta ligger Thunderbolt 3-tekniken som utvecklats av Intel. Bandbredden har ökat från 20 Gbit/s i föregångaren till 40 Gbit/s i Thunderbolt 3, vilket gör det möjligt att driva två 4K-upplösta skärmar i 60 Hz bilduppdatering eller en 5K-upplöst skärm i 120 Hz bilduppdatering. Flera skärmar och andra tillbehör kan dessutom kedjeanslutas med varandra till en enda Thunderbolt 3-port vilket ger ett väldigt smidigt handhavande. Thunderbolt 3 och USB Type-C är är en och samma sak eftersom Thunderbolt 3 använder USB Type-C som standardgränssnitt. Över dessa portar stöds alla protokoll och funktioner som erbjudits i tidigare Macbook Pro-modeller.

Här är både laddarsladden och en Thunderbolt 2-adapter anslutna till de vänstra USB Type-C-portarna.

Problemet är att du måste använda adaptrar om du vill fortsätta använda tillbehör som använder de äldre port-typerna. När Apple demonstrerade produkten för oss var deras argument att adaptrarna för de grundläggande funktionerna är så billiga att det inte borde vara ett problem i praktiken. Min mening är att de då borde kunna inkludera en adapter för åtminstone USB Type-A då de flesta användare sannolikt äger något tillbehör som använder denna port-typ. Inom loppet av en timme efter att jag börjat testa datorn behövde jag ansluta en USB-sticka med USB Type-A-kontakt, men kunde inte använda denna eftersom jag saknade en adapter för USB Type-C till Type-A.

Ett annat irritationsmoment som skiftet till USB Type-C innebär är att utbudet av kablar, adaptrar och adapter-hubbar kan vara både förvirrande och kvalitetsmässigt problematiskt. Alla USB Type-C-kablar innehåller inte nödvändigtvis stöd för Thunderbolt 3-funktioner vilket ställer krav på användarens kunskap eller efterforskning. Adaptrar och hubbar som stöder USB Type-C och Thunderbolt 3 stöder inte den fulla uppsättningen funktioner, exempelvis den högre bilduppdateringen till externa skärmar eller full bandbredd till externa lagringsenheter.

Om du vill fortsätta använda dina gamla tillbehör med äldre port-typer får du släpa med dig en hel del kablar och adaptrar.

Tillverkare av hubbar, datorer och andra typer av produkter kan själva bestämma hur många PCI Express-banor de ansluter till produktens USB Type-C-port, och ett mindre antal PCI Express-banor innebär lägre maximal kapacitet genom porten. Det ställer återigen krav på att användaren själv tar reda på vad de olika prylarna kräver och stöder, vilket långt ifrån alla är bekväma med.

Med detta sagt tycker jag ändå att det är bra att Apple går i bräschen för övergången till USB Type-C. Det och Thunderbolt 3 ger oss mer flexibla anslutningsmetoder och bättre prestanda, och en viss adapter-problematik i övergångsfasen är ett nödvändigt ont. En tråkig följd av standardiseringen runt USB Type-C är att laddarsladden inte längre stöder Magsafe, den magnetiska kontakten som har skyddat tidigare Macbook-generationer från att dras ner i golvet av folk som snubblar på sladden. Det är en tråkig brist, men en förståelig sådan eftersom Apple inte styr USB Type-C-standarden och måste följa denna av kompatibilitetsskäl.

Det råder ingen tvekan om att den mest omtalade nyheten i Apples nya uppsättning datorer är den digitala pekremsan Touch Bar, som ersätter de gamla fysiska funktionsknapparna samt strömknappen. Detta är en avlång OLED-panel med upplösningen 2 170 x 60 pixel där ett dynamiskt gränssnitt kan visas upp. I normala fall visas här en standarduppsättning digitala knappar, bland annat Esc-knappen och knappar för saker som volym, Siri-sökning med mera till höger.

Du kan själv anpassa vilka knappar som ska visas i denna standarduppsättning på samma sätt som du kunnat anpassa vilka ikoner som ska visas i Finder-fönstrets verktygsrad. Och om du saknar den klassiska uppsättningen funktionsknappar kan du enkelt få fram dessa genom att hålla FN-knappen nedtryckt. Och oroa er inte, även om den virtuella Esc-tangenten inte visas i ett program så kan du fortfarande placera fingret längst till vänster på pekremsan för att aktivera knappen. Om du inte har använt pekremsan på ett tag släcks den ner tills du placerar fingret på den igen.

Att höja och sänka volymen, ändra ljusstyrka och styra musikuppspelning via Touch Bar-gränssnittet känns naturligt, men till en början blir det nödvändigt att titta på pekremsan eftersom det inte finns några fysiska knappar att lägga i muskelminnet. De digitala knapparna har inte heller någon fysisk återkoppling i stil med Force Touch vilket gör det svårt att använda knapparna utan att titta på pekremsan. Vissa gränssnittselement sitter dessutom relativt tätt ihop vilket kan leda till att du trycker fel om du inte koncentrerar dig på var du sätter ner fingret.

Utöver standardknapparna fylls Touch Bar-remsan även av funktioner som automatiska textförslag, eller emoji-ikoner baserat på vad du skriver vilket kommer till nytta i sociala applikationer som Meddelanden eller Skype. Apples egna applikationer har anpassade funktioner i pekremsan. Safari kan exempelvis visa en översikt över flikar, låta dig lägga till bokmärken, med mera. Översikten över flikar håller sig bara användbar så länge som du håller dig under dussintalet flikar, efter det blir det ohållbart. Att spola fram och tillbaks i tidslinjen för ett videoklipp är särskilt användbart.

Touch Bar-remsans standardfunktioner i all ära, men det är externa utvecklare kommer göra med denna remsa som verkligen kommer särskilja den från de traditionella fysiska funktionsknapparna. I dagsläget är utbudet av anpassade applikationer begränsat. Bildredigeraren Pixelmatator låter dig snabbt välja mellan olika verktyg för det du har markerat i bilden, eller återställa inställningar du gjort i en meny.

Detta känns till stor del som att vissa delar av gränssnittet flyttas ut från skärmen till Touch Bar-remsan. Ingen revolution jämfört med hur det varit tidigare, men det fungerar bra. Jag är dock övertygad om att vi kommer att få se mjukvara som utnyttjar Touch Bar-remsan på ett smart och innovativt sätt längre fram i tiden, istället för bara en ny yta dit vissa gränssnittselement flyttas.

Längst till höger på Touch Bar-remsan finns en fysisk knapp som hyser Touch ID-sensorn. Precis som motsvarande funktion på hemknappen i Iphone- och Ipad-produkterna används denna för att bekräfta din användare via fingeravtrycksavläsning. Varje användare kan registrera fingeravtryck, upp till fem fingeravtryck per person, vilket kan användas för att snabbt växla mellan användare på system med flera sådana.

När du ska köpa eller installera program kan du nu välja att bekräfta din identitet via Touch ID-knappen på Touch Bar-remsan.

Detta kan användas för att låsa upp datorn när den vaknar från viloläge, och när du ska bekräfta din identitet vid nedladdning och köp av appar via App Store. Den kan dock inte användas när du startar upp systemet efter att datorn varit avstängd, då måste du skriva in lösenord precis som förr i tiden. Detta beror sannolikt på att systemen för att hantera dina säkert lagrade inte aktiveras förrän du loggat in på din användare. Väl inloggad kan du dock snabbt växla mellan registrerade användare genom att bara placera ditt finger på Touch ID-sensorn.

Precis som med Touch Bar kommer den verkliga nyttan med Touch ID sannolikt längre fram när externa utvecklare börjar dra nytta av den. I dagsläget är detta stöd begränsat, men det lär utökas relativt snabbt. En smidig användning av Touch ID står lösenordshanteraren 1Password för. Här kan du logga in med alla dina regisserade lösenord enbart genom att placera fingret på Touch ID-sensorn, en mycket smidig lösning. Amerikanska användare kommer kunna använda Touch ID för att bekräfta sin identitet vid köp online, något som förhoppningsvis blir tillgängligt även för svenska kunder i en inte allt för avlägsen framtid.

Förtida batteritorsk

Anledningen till att Apple valde att begränsa de nya datorerna till 16 GB primärminne påstods vara energieffektivitet. Den relativt blygsamma prestandamässiga förbättringen i processorn och kompromissen med primärminnet borde med andra ord medföra god batteritid. Apple påstår att alla de nya datorerna ska nå 10 timmars batteritid, men vi är tyvärr besvikna på vad Macbook Pro 15-tum levererar i praktiken. För vardagligt bruk, där vi surfar med ett dussin eller fler flikar, har kommunikationsverktyg som Skype eller Slack igång, och ett e-postprogram når vi i regel mellan 6-7 timmar.

Batteritiden kan vara något inkonsekvent, ibland når vi mer än detta, men längre än så är inget man kan förlita sig på. Vi har även testat batteritiden med vårt surftest, som simulerar tung surfning genom att låta datorn besöka ett antal webbplatser med Wifi och Bluetooth aktiverat tills batteriet tar slut. Webbsidorna använder inte Flash, men däremot Javascript. Vi har också testat hur länge batteriet klarar av att spela upp video genom att loopa filmklippet Tears of Steel tills datorn dör.

Surftestet visar ett klart imponerande resultat på över 11 timmar, och även videotestet överträffar utlovad batteritid med cirka 11 timmar och 30 minuter. Det verkar med andra ord som att den nya generationen Macbook Pro 15-tum levererar bra batteritid så länge som uppgifterna är relativt statiska, men när flera olika krävande uppgifter utförs samtidigt sjunker den drastiskt.

Vårt surftest repeterar exempelvis bara en rad olika webbsidor i en flik, medan vi under dagligt bruk växlar mellan mer än dussintalet olika flikar i samma webbläsare med andra program igång i bakgrunden. Det verkar de nya modellerna inte lika vassa på att hantera som äldre årgångar.

Thomas Ytterberg, Geeks bildskärms-virtuos, går här igenom hur bra den nya bildskärmen är och om den uppnår det Apple utlovat.

Skärmen hos nya Macbook Pro 15-tum arbetar med en färgåtergivning som följer digital biografstandard, DCI och den färgrymd som kallas för P3. Detta är en större färgrymd jämfört med traditionell HDTV-standard som ligger till basen för så gott som allt vi normalt tittar på. P3-färgrymden ger en påtagligt större räckvidd hos rött och grönt, och skärmen hos Macbook Pro (sen 2016) går också lite längre i täckningen av blått. Vi har tagit upp mer om innebörden av P3-färger i tidigare tester av Ipad Pro och Imac 5K.

P3-färgrymden har snabbt blivit populär i och med övergången till modernare färgstandarder likt Rec.2020, eller Ultrahd-standarden. Än når man inte till den stora färgrymden som definieras där och då är P3-standard ett steg på vägen som faktiskt går att åstadkomma även i konsumentprodukter. Nyare TV-apparater av bättre snitt arbetar till exempel mot P3-färgrymd och mycket film produceras mot denna färgrymd då det är just en biografstandard.

”Spot-on” är vad vi har i praktiken. Luminansnivåerna stegar inte exakt men den totala felnivån (DeltaE 2000) är så pass låg att vi kan klassa nya Macbooken som exakt i fråga om att återge färger enligt standard, i detta fall D65 och P3-färgrymd.

Så begreppet P3 dyker upp även i Apples i övrigt ganska icke-tekniska reklamtexter. Men det framgår inte någonstans exakt hur ljuskällan är uppbyggd i de nya Macbook Pro-modellerna utan de kallar den för ”LED-bakbelyst” vilket är en beskrivning som omfattar i princip alla moderna bärbara datorer. Lysdioder är det som driver skärmars belysning i dagens läge. Helt klart kan skärmen återge en större färgrymd och frågan vi ställer oss är vad Apple menar med detta?

En annan typ av ljus i nya Macbook Pro

En snabb inspektion av spektrumfördelningen av ljusenergin visar på tre separata band i våglängderna för rött, grönt och blått. Detta kan vara separata RGB-lysdioder men det kan också vara kvantprickar, quantum dot, som tar energin från en blå lysdiod och omvandlar till rött och grönt. Det som utmärker kvantprickar är att de är mer energieffektiva vilket kan omvandlas till mer ljusstyrka och vid behov istället minskad dränering av batteriet.

Är det något Apple nu pekar på så är det just en högre ljusstyrka, och den påstådda ljusstyrkan på 500 nits kommer de faktiskt väldigt nära med ljusreglaget på max, 480 nits för att vara exakt. Kliver du ned till 12 ”steg” på ljusreglaget hamnar vi på 135 nits och går du hela vägen ned till snäppet ovanför avstängt ljus är det 5 nits.

Mer exakt än tidigare skärmar

Vitbalansen följer D65 närmast exakt och med en tonkurva som motsvarar ungefär en 2,35-potensgamma, vilket är lite mörkare tonkurva än defacto-standard 2,2. Detta ger också en något mörkare tonkurva än Ipad Pro och Imac 5K. Därför kommer de troligtvis inte se exakt likadana ut vid jämförelse men på det stora hela är det snarlikt och konsekvent. Skillnaderna kommer att vara små och i många fall kanske inte märkas alls.

Skärmen hos Macbook Pro (sent 2016) är faktiskt bättre intrimmad än hos dessa två föregångare men även Iphone 7. Vi noterar ungefär samma vitbalans och ungefär samma räckvidd i färger hos alla fyra enheter. Macbook Pro är däremot mer exakt. Testexemplaret är spot-on i fråga om färger och mäter till en precision om en delta-E2000-avvikelse kring 1. Felnivån är alltså så pass liten är den är på gränsen för vad vetenskapen definierar som möjligheterna för vad det mänskliga ögat kan se skillnad på i färg.

Standardfärgerna hos Colorchecker återges exakt inom P3-färgrymden. Apple har med andra koll på vad skärmen är kapabel till.

Allt är dock inte så enkelt. Större färgrymd än rådande standard innebär också större risk för fel. Fel färger alltså. Tidigare när vi testat har vi sett hur Apple i Safari förutsätter att materialet som ska visas, bilder, grafik, html-kodade färger och så vidare, också ska återges med Rec.709-standard. Det är nämligen så att sRGB-standarden är en formell webbstandard och sRGB bygger på Rec.709-specifikationen. Fast då med en annorlunda tonkurva eller ”gamma”. I praktiken är det dock ytterst sällsynt att konsumentprodukter följer sRGB-tonkurvan. Defacto-standard är HDTV-standard (ITU Rec.709) med en tonkurva motsvarande mer eller mindre gamma 2.2

Safari gör på ett sätt, Chrome på ett annat

Trots större färgrymd har Apple insett problematiken. Safari visar rätt färgomfång och följer Rec.709-färgerna när vi tidigare kontrollerat detta. Fast denna gång frångår Apple den principen och Safari på Macbook Pro av 2016 års årgång återger färgerna mer överdrivet. Men det är heller inte konsekvent. Rena RGB-definierade färger i HTML-kod blir klart överdrivna, men tittar vi på exempelvis Youtube är det inte lika överdrivet.

Samma Youtube-klipp i Chrome och i Safari (till höger) där Chrome återger mer mättade färger. Observera att detta är en skärmdump. Det är alltså så att programmen räknar fram olika RGB-nivåer för samma bild/video, något som komplicerar detta med färgåtergivningen. Den här skillnaden blir mycket tydligare på en skärm med stor färgrymd, likt just nya Macbook Pro 15-tum.

Samtidigt är färger fortfarande något överdrivna jämfört med samma Youtube-klipp på en äldre Mac eller IOS-enhet där skärmen arbetar efter ITU Rec.709-standard. Föregående Macbook Pro-modell och en Iphone 6 är två exempel. Ett sätt att kliva runt detta är att med bilder som ska ut på webben också baka in en icc-profil i bilden som talar om hur bildens färger ska reproduceras.

Följden är större färgvariationer

Detta är ett allmänt problem idag. Färgprofiler är ingen garanti för att det faktiskt blir rätt färger. Andra program kan bete sig annorlunda och kanske strunta i färgprofiler eller beräkna om färgerna med andra metoder. Ett tredje program kan gå ytterligare sin väg. En och samma bild eller video riskerar att se olika ut beroende vilket program som används. Förhandsvisning återger bilder på ett annat sätt än Safari som inte ser ut som Chrome och ingen är lik någon annan när du blandar in Photoshop.

Om något blir det uppenbart när vi jämför samma Youtube-klipp i Chrome. Samma video men också olika färger där Chrome tycks köra videonivåerna raka vägen till skärmen utan att ta hänsyn till hur skärmen återger färger. Därför blir också samma video betydligt mer färgglad och mättad i Chrome. Bra med modernare färgomfång och nya möjligheter. Mindre bra med den huvudbry som kan uppstå för dig som behöver ha koll på färgerna.

Hur bra de nya Macbook Pro-modellerna på 15-tum är beror på vilka behov du har och hur mycket Mac OS-upplevelsen är värd för dig. Det råder ingen tvekan om att detta är ytterligare ett exempel på hur Apple är bäst i klassen på att bygga snygga, välpresterande datorer med funktionalitet i framkant. Pekplattan och tangentbordet gör datorn till en dröm att arbeta med, och Touch Bar-remsan fungerar bra och kommer sannolikt bli ännu bättre när kreativa utvecklare sätter tänderna i den framöver. Om du vill ha en utmärkt konsumentinriktad bärbar dator för mer krävande uppgifter blir det inte mycket bättre än så här.

För proffsanvändaren är datorn däremot svårare att rekommendera. Modellen vi har testat kostar väl över 31 000 kronor, men den prestanda och funktionsutbud som erbjuds motsvarar inte detta. Den kan utan tvekan hantera videoredigering i 4K och tung bildredigering, men den kan inte hävda sig mot riktiga proffsinriktade datorer i den här prisklassen. Undantaget från detta är skärmen som imponerar rejält och är ett nödvändigt lyft för proffsanvändare som jobbar med bild- och videoredigering. Om du inte nödvändigtvis är beroende av Apple- eller Mac OS-upplevelsen kan du få betydligt mer dator för pengarna i PC-lägret.

Summa summarum så är detta en uppgradering av Macbook Pro-familjen som sätter form och nya funktioner i första rummet, snarare än en stor prestandamässig ökning. Om du kan acceptera specifikationerna, batteritiden och prislappen är det en utmärkt dator som alla befintliga ägare av Macbook Pro-datorer kommer att bli mycket nöjda med.