Jag måste bara skriva om min totala omvändelse i hanteringen av min d40. Det har vart en lärorik resa men nu tror jag att jag har funnit en metod som fungerar bra för MIG.
Till att börja med så, precis som många andra antar jag, fotade jag en del med motivlägena. Resultaten blev oftast rätt bra men jag saknade bristen på kontroll, dvs lite av anledningen till att jag gick över till en systemkamera.
Jag läste och läste och bestämde mig för att gå på manuella inställningar rätt över och då menar jag iso-val, slutare, bländare, vitbalans, af-omfång osv. Denna period har vart enormt lärorik men nu när jag har lite bättre kontroll på vad som betyder och alla inbördes förhållanden så bestämde jag mig för att ta ett drastiskt steg bakåt (kanske vissa skulle säga, vad vet jag?).
Min nya filosofi går ut på på att
1) Köra i läge A då jag anser att kameran gör ett bättre och framförallt snabbare val av slutare. Jag har fortfarande möjlighet att styra bländaren vilket jag ser som betydligt mer viktigt än att kunna styra slutaren. Egentligen är väl ända skillnaden att du i M manuellt ställer in kameran på 0 vilket tar betydligt längre tid än om du låter kameran sköta det arbetet åt dig i A. Då jag inte är nöjd med resultatet justerar jag snabbt exponeringskompensationen istället.
Visst finns det undantag där du kanske vill över- eller underexponera men då är det inga problem att snabbt gå på M för det specifika tillfället. Fast det går väl iof, om du exempelvis vill köra en siluett låsa exponeringen på himlen och komponera om likaväl?
2) Jag låter kameran sköta ISO-valet. Det här var något jag var väldigt rädd för i början. Av någon anledning, och jag ser det hos flera, så har jag vart överdrivet rädd för brus. För det första tycker jag att d40n har lågt brus på låga ISO-tal och för det andra så, som i exemplet ovan, gör kameran ett betydligt kvickare val än vad jag gör.
Hur många av oss har förövrigt inte glömt att ändra ISO och upptäckt det alldeles för sent. Nu ser jag ISO mer som ett av flera instrument för att uppnå rätt exponering. Skulle det nu bli lite brus så stör det faktiskt inte mig så himla mycket.
3) Jag har gått från RAW till JPG. Här är jag mer kluven men det avgörande argumentet för mig är snabbheten. Jag tilltalas av tanken att se RAW som dina negativ där du har möjlighet att ändra på vitbalans i efterhand. Dock har jag, efter moget övervägande, kommit fram till att jag mer uppskattar att lägga min tid på att komponera bra bilder och vara mer i "fält" än framför datorn och redigera mina bilder i ps.
4) Ovanstående punkt förutsätter givetvis att jag tweakar kameran på bästa sätt (något som inte var lika viktigt när jag fotade i RAW). Några radikala förändringar är att jag numera alltid är noggrann med vitbalansen då jag inte avser att korrigera färgerna i datorn. När jag har gjort rätt vitbalansval så inser jag hur himla mycket bättre min kamera är på att göra färgvalen åt mig. Detta har ju dock givetvis ganska mycket att göra med att jag inte är något hejjare på att redigera mina bilder i datorn och jag är ingen stor vän av ps. Vidare kör jag, i princip, alltid med inställningen vivid i image optimization.
Hoppas jag inte glömt något, men det är iaf ungefär så här jag jobbar numera.
Kontentan är iaf:
-Mer fotograferande
-Bättre bilder
-Mindre tid för redigering
Inget RAW vs JPG-krig nu hoppas jag. Det här fungerar, för tillfället, bäst för MIG. Det kan mycket väl vara så att jag ändrar mig och övergår till RAW i framtiden. Men utifrån mitt tålamod och mina kunskaper i ps så är det här rätt väg att gå just nu.
Några funderingar bara...någon som känner igen sig?
