Jomenvisst! Herr Syraödla slog huvudet på spiken. En styck Yammamamaha EX7 är det. Blåmetallic. Med en vackert grön display.
Jag fick klura en stund innan jag kom på hur jag skulle göra ljudet. Okej, vågformerna var enkla. Det var bara till att leta reda på de vågformer som tutade mest. Det fick bli 2 oboe, en klarinett och en sax. Dessa snedstämdes lite. LFO 2 modulerar tonhöjden för att få lite svävningar i ljudet och börjar på olika fas på alla ljuden. Rattarna under displayen är kopplade till finjusteringen av tonhöjden på varje vågform och en ratt styr mängden modulation från LFO:n. Man kan alltså snedstämma dem så att det låter riktigt, riktigt illa.
Problemet var bara att en säckpipa är typ duofonisk (med flera snedstämda oscillatorer/tutor/trattar). Den har en grundton som ligger och brölar hela tiden och en "part" för melodi. En patch kan vara antingen monofon eller polyfon på en EX7, så det duger inte. Ljudet är ett performance där jag splittat klavituren så att nedersta oktaven spelar grundtonen och resten spelar melodi. Detta funkar eftersom patchen är monofonisk. Skillnaden mellan de två patcherna är i princip bara att den nedesta har de ovan nämda realtidskontrollerna för att få extra hemskt ljud.
EX7 har en patch som börjar låta så fort man väljer den. Det är något slags jazz-ljud med ståbas, ridecymbal och piano. Så fort jag väljer den patchen så hör man ett LP-knaster. Jag har försökt lista ut hur den är uppbyggd men inte lyckats. Jag har bytt alla de vågformer jag ser att patchen är uppbyggd kring, men knastret låter i alla fall. En av realtidskontrollerna är dock kopplad till brus. Det skulle vara fint om säckpipans grundton började spela av sig självt när jag väljer patchen. Tonhöjden skulle jag kunna bestämma med en av rattarna.
Förslag på förbättringar tages emot.
