Fler pixlar = Mindre digitalkänsla?

Knappast mindre digitalkänsla med bättre kamera. Det är en ren känsla det är frågan om och det är därför många utställningsbilder fortfarande kopieras analogt. Det är alltså inget "fel" på de digitala utskrifterna (oavsett klass), man är helt enkelt van vid att se bilder som analogt kopierade. Därför "känns" de bättre.
Experter (bildkunnigt folk) ser i blindtest en skillnad, men kan inte riktigt peta på vad den är.
Man kan ju även trixa med att mäta in din utenhets och pappersmaterialets maximala omfång och sedan göra en profil som utnyttjar detta. I nuläget används säkerligen sRGB i alla delar av kedjan och då blir det kompromisser.

Jag tror att det du upplever är skillnaden i dynamiskt omfång som gäller mellan digitala och analoga bilder. Det är ungefär samma skillnaden du upplever när något är filmat med videokamera i stället för med en riktig filmkamera.

Problemet är att ccd:n (och andra sensorer) inte klarar att återge lika många nyanser som de kemiska filmerna. I viss mån kan man dock förbättra plattheten som du beskriver, med hjälp av Photoshop och olika RAW-konverterare.

Du kommer att uppleva plattheten oavsett kamera - dock kan man säga att vissa kameror ger dig bättre förutsättningar att påverka bilden i efterhand, men direkt ur kameran så skiljer det väldigt lite just i den här frågan.

Sen kan ju skrivaren/digitallabbet vara mer eller mindre bra. Testa om du kan få lite mer liv genom att öka kontrast och mättnad till exempel. Kör du på bläckstråle kan det ju vara värt att testa ett digitallabb istället, det blir ju dessutom billigare.

Personligen har jag alltid hört att 5 mega pixlar skulle vara en magisk gräns för detta fenomen. Rimligen borde det ligga någon uns av sanning bakom detta, lika väl som det är skillnad mellan "vanlig" film och digitalt överlag.

Mitt tips är att jobba med skärpedjupet. Med min dåliga kamera kan jag inte ta porträtt bilder utomhus alls då jag får superskärpa änd in i oändligheten. Det ser så dåligt ut. men efter en duvning i PS så blir det hyfsat.

PP

Om du med "litet" objektiv menar kort brännvidd, så stämmer det. Kort brännvidd=stort skärpedjup. Lång brännvidd gör att man kan frilägga motivet genom att bakgrund och förgrund läggs i oskärpa.

En storformatskamera kan ha ett normalobjektiv på 150 mm, en digitalkamera har väl ofta 15 mm. Det digitalfotografen vinner på enkelt handhavande förlorar han i minskade bildmöjligheter.

Sen verkar det som om en 2MP-kamera har en mindre sensor än en 5MP-kamera och att objektiven anpassas efter detta. Det skulle innebära att en 2MP-kamera får större skärpedjup och att bilderna kanske uppfattas som plattare på grund av detta. Är det så?

Har det inte med optiken att göra? En liten kompakt digital med hur många pixlar som helst har ju ofta bara ett ganska litet objektiv, jämfört med en analog systemkamera t.ex. Så har jag fattat det i alla fall!

Dynamiskt omfång tänker jag också på när jag hör ordet "platthet". Det är dynamiken som jag upplever som den största begränsningen. Det har gjorts vissa försök att förbättra det, av Fuji om inte andra, men filformaten måste stödja dynamiken också.

Vad händer om man skannar in en bra analog bild? Blir den "plattare" på samma sätt?

Kör inte nästan alla digitalkameror 8-bitar/kanal?(24 totalt) Det blir ju bara 256 steg i i dynamik. Vet inte om jepg hanterar större färgdjup.. men scannern kör du hu oftas 12 eller 24 bitar/kanal..

Det finns en hel del felaktigheter i resonnemangen ovan:
1.dynamiska omfånget är inte mindre i en modern digitalkamera .

2. plattheten som beskrivs är att det absoluta skärpeplanet beskrivs exakatare/tydligare i en digital bild än hos en filmbaserad bild, detta fenomen finns beskrivet hos bla Imacon som gör både världsledande filmscannrar och digitalbakstycken

3. Jag gjorde tillsammans med Lars Kjellberg en test för att se om folk kunde se skillnad på 23 bilder 20 x 30 cm stora och som var tagna med digitalkamera och film. Tävlingen ägde rum på fotomässan i Jönköping. Ingen gissade rätt på de 23 bilderna.
Pris till de som som hade mest rätt. En digitalkamera från Canon och Nikon.

4. Film som skall översättas till pappersbilder eller till tryck går idag genom en scanner, alltså digitaliseras även dessa bilder.

Tilläggas kan att en av bilderna som var tagna med en digitalkamera på 1600ISO gissades av samtliga som en bild tagen med film. Är det korn som saknas för" den rätta känslan" kan detta göras genom filter eller höga ISO tal även med en digital bild.

mvh

Vad menar du med skärpeplan?

Absolut skärpa finns bara i ett plan i en bild.
Om du sedan bländar ner ett objektiv så ökar du synbart det sk skärpedjupet i en bild.
Men absoluta skärpan finns bara i en specifik punkt/plan i bilden.
Det är detta som avslöjas i en digital bild tagen med en bra digitalkamera.
Film har en mer förlåtande kurva pga av filmbas och dess uppbyggnad och visar inte övergångarna så tvärt som en digitalbild gör. Från skärpa till mindre skärpa, till oskärpa. Därav kan också en digitalbild för ögat ibland se lite plattare ut jmf med en filmbaserad bild.
mvh

Absolut skärpa finns ingenstans, eftersom man får en viss punktspridning på grund av diffraktion (av linsens apertur om man ska vara noga) samt av imperfektion i materialet. Däremot finns det ett plan som har bästa möjliga skärpa, med minimal punktspridning.

I vår lärobok står det att skärpedjupet är det intervall inom vilket man har max dubbla punktspridningen mot vad man har i fokus. Ganska godtyckligt valt, men någonstans ska man dra gränsen. Stämmer det med allmän praxis? Man kan notera att med mindre apertur ökar skärpedjupet, eftersom strålkonen blir smalare, men samtidigt försämras skärpan i fokus en aning.

Bättre ordval.håller med !
bra dyra objektiv med bl 1.0 1.2 har ingen direkt märkbar difraktion men å andra sidan är upplösningen oftast direkt dålig.
mvh

Bilderna var tagna med Nikon D1X, Canon D60 samt vissa med Canon D30. Allt från 6 ner till 3 milj pixlar. Samtliga kameror hade således en sensoryta på ca 15 x 23 mm

Bilderna från film var dels digitaliserade genom inläsning med en Nikon LS4000 scanner samt gjorda från negativ via ett färglabb i Helsingborg.

Folk använde lupp + andra hjälpmedel för att försöka lista ut vilka bilder som var från de olika digitalkamerorna.

2.

Uppskärpningen och andra fulaktigheter syns tydligare på de små kamerorna med en mindre sensor. Även jag kan tycka att bilder från dessa ser lite konstgjorda ut.

Mvh

Jag vet inte om jag uttrycker mig felaktigt och/eller luddigt, men när jag skrev "dynamiskt omfång" menade jag i alla fall filmens och ccd:ns förmåga att återge de färger och nyanser som motivet hade vid exponeringsögonblicket.

Och mig veterligen så är det så att ingen digital teknik ännu kan registrera lika många nyanser/färger som film. Det finns de som är bättre och de som är sämre. Sedan har jag också förstått det som att den digitala tekniken är skarpare eftersom man där slipper emulsioner etc. Men Miri du verkar ha mer koll på de här bitarna så jag lämnar det öppet

Det stora problemet verkar dock vara att man hanterar digitala och analoga bilder på väldigt likartat sätt. Jag har sett fantastiska resultat med både det ena och det andra, men det bygger ju - som alltid - på att man hanterar tekniken utifrån de speciella egenskaper och förutsättningar som det innebär. Alltså hantera en digital bild på det sätt som lämpar sig bäst där, och den analoga utifrån de förutsättningar som gäller där :rolleyes:

Sedan händer det ju otroligt mycket så alla eventuella - idag - absoluta sanningar, lär ju förvandlas till osanningar fortare än man hinner säga "ost"!

Det är mer en definitionsfråga:
Idag finns det bakstycken som enligt tillverkaren har ett dynamiskt omfång på 16 steg.
Detta är betydligt mer än en positiv film har.
Vid uppmätning så är det inte den vita sidan som är ett problem , det är den mörka=skuggor. DVS hur långt ner kan man gå i svärta och till vilket brus?

En negativ film har ett större omfång än vad dagens kameror har.

mvh

Menar du inte 16 bitar?

Nej

mvh

Då får du gärna förklara vad "16 steg" är för nåt. Jag tänkte på upplösning på 16 nivåer, och det vill vi inte ha, tack.

Man beskriver det tonala omfånget hos en sensors genom att se hur många exp. steg den kan återge. På samma sätt kan man exponera och titta på hur en exv en diafilm uppför sig.
Problemet med bedömmningen av sensor är: när är bruset så störande i de mörka partierna att bilden inte är acceptabel. Med detta menas brus, bandningar etc från ccd eller cmos
Med en diafilm kan man se och bedömma var filmen har sin återgivning eller när den inte återgiver något als. Vitt eller svart som natten

skickar med en länk
http://www.digitalsecrets.net/secrets/DynamicRanger.html

mvh