"Episodiska spel öppnar för kreativa möjligheter"

Allt fler spelföretag väljer att lansera nya spel i episoder, där nya delar blir tillgängliga med några veckors mellanrum för att sedan samlas i en "säsong". När fenoment började dyka upp för några år sedan var en av fördelarna som lades fram att detta skulle kunna göra den dyra utvecklingen effektivare och billigare. Inkomster från de tidigare episoderna kunde finansiera senare, och allt innehåll i spelet måste inte göras klart från början. När Oskar Guilbert från Dontnod pratar om det episodiska spelet Life is Strange på #Nordic Game Conference verkar dessa fördelar inte vara en faktor, tvärtom.
– Att utveckla episodiska spel är ett logistiskt helvete , säger han.

Däremot ger uppdelningen i episoder utvecklarna chans att reagera på feedback från spelarna, som till viss del kan forma upplägget av senare delar. Men episodiska spel ger också nya möjligheter ur ett kreativt perspektiv. Precis som mellan film och tv-serier uppstår rejäla skillnader mellan vanliga spel och episodiska vad gäller berättartempo och handling. Spelets manusförfattare kan skriva en berättelse med gott om spännande cliffhangers, och det finns ett helt annat utrymme att låta spelaren lära känna och bli vän med karaktärerna.

Life is Strange är ett bra exempel på detta. Det utspelar sig under en vecka, och varje del utgör en dag i huvudkaraktären Sams liv. När en episod är slut har spelaren inget annat val än att vänta på nästa del, och berättelsens drama och spänning kan sakta men säkert skruvas upp i varje ny episod till den efterlängtade finalen.

Telltale Games är kanske den studio som satsat mest på den episodiska modellen. Föga förvånande har de också gjort sig kända på att göra spel baserade på framgångsrika tv-serier, så som Game of Thrones och Walking Dead. Här understryks spelarens möjlighet att genom val påverka berättelsen.

Samtidigt visar sig de tekniska begränsningarna tydligt, särskilt för de som plöjt igenom några olika Telltale-spel. Det är varken tekniskt, ekonomiskt eller tidsmässtigt möjligt att låta spelaren göra helt fria val, och det blir ibland irriterande tydligt i vilken riktning spelets berättelse kommer att gå, oavsett spelarens handlingar. Ett exempel är Walking Dead där spelaren ibland tvingas att välja mellan att rädda livet på en av två datorstyrda karaktärer. Oavsett vilken av dem som räddas finns det en hög sannolikhet att denne ändå kommer att dö tidigt under nästa episod. Spelet klarar helt enkelt inte den myriad av konsekvenser som uppstår när en karaktär lever som manuset har bestämt ska dö.

Att göra spel på kända tv-serier hjälper onekligen Telltale att skapa populära produkter, men kopplingen kan också utgöra en annan slags begränsning. Deras tolkning av Game of Thrones utspelar sig inklämt mellan säsong fyra och fem av HBO:s tv-serie, så det saknas helt möjlighet i spelet att göra handlingar som får alltför stora konsekvenser i världen. När säsong fem börjar på tv måste ju saker vara mer eller mindre likadana som i slutet av säsong fyra. Filmserien The Matrix testade en annan vinkel i ett tidigt exempel på synergi mellan spelindustrin och Hollywood. Spelet Enter the Matrix (2003) innehöll viktiga delar av den övergripande handlingen, till den grad att biobesökare som såg film två och tre men inte spelat spelet knappast hade möjlighet att hänga med i vad som hände på vita duken.

Nej, datorspel gör sig nog bäst när de inte är beroende av andra medier, och episodiska spel lär fortsätta att försöka locka publiken. Inte minst verkar de passa som hand i handsken på bärbara enheter som surfplattor och smarta mobiler, tack vare att delarna är kortare än ett fullstort spel. De är alltså perfekta att ladda hem och spela en kortare stund. Inte heller ska den sociala aspekten underskattas. Spelare gillar trots allt att diskutera sina upplevelser med varandra, och ett spel i fem delar ger gott om tid till sådana samtal, plus spekulationer om vad som komma skall.