Myten om Steve Jobs större än verkligheten
Den senaste filmen om Steve Jobs är en välgjord produktion med skådespelarinsatser och manus i toppklass, men har inte särskilt mycket med verklighetens händelser att göra.
Denna recension avslöjar några mindre delar av handlingen i filmen Steve Jobs. Min bedömning är att det inte förstör upplevelsen, men den som vill gå in i bion helt utan förkunskaper rekommenderas att se filmen innan läsning.
Apples grundare Steve Jobs blev mytologisk långt innan han gick bort 2011. De flesta känner säkert redan till historien om hur Jobs tillsammans med Steve Wozniak grundade Apple i sina föräldrars garage, hur han sedan blev utmanövrerad från företaget av John Scully, och till slut återvände i triumf och räddade Apple från konkurs och förvandlade det till världens mest lönsamma företag. Det är en historia som gjord för att filmatiseras, och detta verk med regi av Danny Boyle och manus av Aaron Sorkin är inte den första, men enligt mig den bästa hittills.
Den som är ute efter en naturtrogen beskrivning av de exakta händelserna bör däremot leta någon annanstans. Filmen inspireras av historien, men släpper alla krav på att hålla sig till det som verkligen hände och blandar friskt lösryckta citat, sammanför personer som förmodligen aldrig befann sig i samma rum och låter dramat utspela sig i form av verbala konfrontationer alltid med bara några minuter kvar till en viktig produktlansering.
"Musicians play their instruments. I play the orchestra."
Istället för att vara en så dokumentär beskrivning som möjligt använder Sorkin och Doyle historien om Jobs för att skapa en stilstudie av en klassisk filmkaraktär – det bristfälliga geniet. Deras tolkning tar fasta på just myten om Steve Jobs, och den är fylld av arketypiska inslag och en struktur som påminner om en teaterpjäs.
Att filmen Steve Jobs är skriven av Aaron Sorkin kan knappast undgå någon, fylld som den är av författarens många favoritgrepp. Som att alla karaktärer utför sina konversationer till fots, och i rasande tempo blixtsnabbt spottar dialog fram och tillbaka – många kvicka repliker återanvänds från tv-serier som Newsroom och West Wing. Det hela är helt enkelt väldigt Sorkinskt.
Men det fungerar. Medan munlädret vibrerar på skådespelarna förflyttar de sig från den ena in i minsta detalj uttänkta platsen till nästa. Sceneriet bakom kulisserna på de tre produktlanseringarna är fyllda av symbolik – ett orkesterdike under en livlig och filosofisk konfrontation mellan Jobs och Wozniak, en sal med dussintals uppställda stolar under det som möjligen är filmens peripeti, där Scully och Jobs gör upp. Just den scenen kan ta andan ur en biobesökare när den skickligt kastar sig mellan 1984 och 1988 med blixtsnabba klipp som växlar mellan de två rivalerna hemma i Jobs möbelfria hem, i ett konferensrum med Apples styrelse med regnet ödestungt smattrande utanför fönstret, och så de uppställda stolarna precis innan filmens Jobs ödeslanserar datorn Next Computer.
Det är bombastiskt, och ibland övertydligt. Men det är också fruktansvärt snyggt.
Skådespelarinsatser i toppklass
Michael Fassbender gör föga förvånande en skicklig gestaltning av det plågade geniet. Han har kritiserats för att inte likna Jobs, och det gör han inte heller – särskilt inte scenerna som utspelas under 1980-talet. Men Fassbender fyller rollen med samma energi och intensitet som Jobs var känd för, en egen variant av ett verklighetsförvrängande kraftfält. Jag köper det på samma sätt som jag köper filmen – det är inte verkligheten, det är myten.
"You see how this reminds you of a friendly face? It's warm and it's playful and inviting and it needs to say, "Hello!"
All heder åt Fassbender, men det är birollerna som verkligen lyser. Kate Winslet är fantastisk som högra handen Joanna Hoffman, och Michael Stuhlbarg imponerar stort som Andy Hertzfield. Även Seth Rogen överraskar med en tillbakahållen och nyanserad tolkning av en mild men fryntlig Steve Wozniak. Rogens Woz blir den andra sidan av Jobs mynt – den arketypiske nörden som bygger datorer för entusiaster, föredrar öppna system framför slutna, och redan 1988 bär en gigantisk cool klocka som ställs om med skruvmejsel. I kontrasten blir Steve Jobs snobben som bestämmer vad folk vill ha, som inte vill att Mac ska vara kompatibel med någonting, men också den lidande konstnären vars profetiska vision av hemdatorn sakta men säkert blir mogen för omvärlden.
I centrum av dramat hittar vi också Lisa Brennan, spelad av Makenzie Moss, Ripley Sobo och Perla Haney-Jardine. Hon är den förskjutna dottern som vägrar passa in i Jobs perfektionistiska värld, det instrument i orkestern han inte förmår dirigera, men inte heller kan bli av med. Lisa Brennan tjänar till att mänskliggöra Jobs i några av filmens finaste scener, men understryker också hans närmast totala brist på taktkänsla och finkänslighet. Inte heller relationen dem emellan är särskilt subtilt gestaltat, men även här är det förvånansvärt kraftfullt. Vissa scener med Lisa Brennan är direkt hjärtskärande, och ur manussynpunkt är det ett klokt val att göra henne till en så central del.
Steve Jobs och Lisa Brennan, filmens centrala relation.
Filmen Steve Jobs rekommenderas för alla som uppskattar film. Det är ett storslaget drama löst baserat på verkliga händelser. Den visar inte vad som hände, men gör en fascinerande djupdykning i en karaktär som har likheter med den myt som är Steve Jobs. Det är en mytbild som han delvis skapade själv, och hur väl den stämmer med den verkliga Jobs lär vi aldrig få veta. Det gör sig hursomhelst väldigt bra på vita duken.