M3D Micro bygger vad du vill

Nyligen lanserades den lilla och relativt billiga 3D-skrivaren M3D Micro i Sverige hos elektronikkedjan Kjell & Company. Skrivaren började sin existens genom en framgångsrik kampanj på Kickstarter där närmare 12 000 finansiärer drog in över 27 miljoner kronor. 99mac har lånat in ett exemplar för att köra några vändor i testlabbet.

Med ett pris på fyratusen kronor kostar M3D Micro betydligt mindre än de flesta andra 3D-skrivare, och den levereras dessutom färdigbyggd – det är bara att plocka upp den ur kartongen och börja använda. Slutligen är skrivaren både liten och relativt tystgående. Den är kubformad och mäter 185 millimeter på varje sida, så den passar förmodligen in på datorskrivbordet och ansluts med USB-kabel. Trots den relativt låga ljudnivån ska det dock sägas på en gång att det hörs när skrivaren arbetar. Även om den är betydligt tystare än andra skrivare är det inte att rekommendera att ställa upp den i ett annars tyst kontorslandskap och påbörja en utskrift som tar flera timmar. Ställ den i ett avskilt rum om möjligt, för att inte störa arbetsron.

En annan faktor som kan påverka produktiviteten är att M3D Micro har en tendens att dra blickarna till sig när den sätter igång att skapa objekt ur tomma intet. Under de första testutskrifterna samlades en klunga medarbetare runt den lilla skrivaren, och tips om vad som skulle skrivas ut härnäst haglade.

Att 3D-skriva är populärt, åtminstone den första kvarten.

Trots de små yttermåtten klarar M3D Micro att skriva ut objekt med en basyta på upp till 11,3 x 10,9 centimeter, och en höjd på upp till 11,6 centimeter. Medföljer gör en första laddning svart PLA-plast men skrivaren stöder också utskrift i många andra material, så som nylon eller ABS-plast. Filament går att köpa i flera olika färger, och kostar 150 kronor för en laddning PLA-plast på cirka 75 meter. Dessa filament får plats inuti skrivaren för en smidig hantering, men det finns också stöd för att placera större filamentrullar externt genom att hänga upp den på en krok (medföljer ej, men kan skrivas ut).

Installation

Processen att packa upp M3D Micro påminner väldigt mycket om vilken vanlig skrivare som helst. Den lilla kuben är inpackad i skyddsplast, och täckt av skyddande tejp som måste plockas loss. Därefter är det bara att ansluta till ett strömuttag och koppla in USB-kabeln i datorn. Programvaran laddas hem, och stöder både Windows och OS X. De filformat som gäller är .obj eller .stl.

De som vill kan skapa sina egna objekt i valfritt 3D-program, men många kommer nog nöja sig med det rikliga utbud av modeller som finns tillgängliga på sajter som Thingiverse. Här finns allt från leksaker, små verktyg, Ikea-tillbehör och statyetter, ja faktiskt allt möjligt. Fantasin är begränsningen, och ju mer saker som hittas desto fler idéer uppstår. Att ha en 3D-skrivare hemma brukar resultera i ett särskilt sinnestillstånd, där användaren börjar tänka i 3D-utskrifter.

Efter att programvaran är installerad gäller det att montera filamentet i skrivaren. Det medföljer bra instruktioner och är inte särskilt svårt. Ändå tog det några försök innan jag fick till det bra – första gången slarvade jag och plasten matades inte in ordentligt. Resultatet var utebliven utskrift och stor besvikelse.

Anpassade filament går att montera internt i skrivarens botten.

Användning

Nästa steg är att kalibrera skrivaren, något som går automatiskt och inte är svårare än att trycka på en knapp. Programvaran består av två fönster – ett som kan användas för att manuellt kontrollera skrivaren, och ett betydligt konsumentvänligare som de flesta lär använda. Härifrån finns kommandon för att montera eller ta loss filament, kalibrera skrivaren och så ladda nya modeller. Det sistnämnda är inte svårare än att öppna filen, och därefter visas objektet i en översiktsvy. Om den är för stor för skrivaren markeras detta i rött, och genom tre reglage går det att förstora eller krympa modellen till lämplig storlek.

Innan utskrift går det att välja olika kvalitet på objektet. Dels hur fina lager skrivaren ska göra, och dels hur tätt objektet ska fyllas. Det finns fyra olika detaljnivåer, och för den finaste är varje lager endast 50 mikrometer tjockt. Även för densitet finns fyra nivåer, och ju mer objektet fylls desto tåligare blir det. Här gäller det att prova sig fram lite, men tiden för utskrifter blir betydligt längre ju högre kvaliteten ska vara.

I programvaran finns också några andra alternativ som underlättar vid utskrift av höga och smala objekt, som att bygga små supportstrukturer som håller utskriften stadig. Ett bra alternativ som bör vara ikryssat är också "raft", alltså flotte. Då börjar skrivaren med ett tunt lager plast i botten som ska kompensera för omjämnheter i skrivarens bottenplatta.

Sedan börjar det roliga. Det är bara att starta utskriften, och då visas en ungefärlig uppskattning av hur lång tid det tar och hur mycket filament som går åt. Tidsuppskattningen visar sig ofta vara mellan tummen och pekfingret. Vid mindre objekt som går snabbare stämmer det ungefär, men en mer avancerad utskrift som skulle ta sjutton timmar enligt prognosen visade sig ta mer än ett dygn. När det gäller 3D-utskrifter är alltså tålamod en dygd.

Mer avancerade modeller tar lång tid att skriva ut.

Programvaran är en betaversion, och under testperioden hände det flera gånger att appen hängde sig. Aldrig under utskrift tack och lov, men däremot under kalibrering och installation av filament. En gång var jag tvungen att tvångsavsluta appen och starta om datorn för att få skrivaren att återställas efter att den blivit stående med fläktar igång. Ett problem är också att appen är väldigt seg, så den som är ny med M3D Micro råkar lätt ut för att en process visas med en liten framstegsindikator som inte tycks röra sig. Efter tre minuter är frågan om appen har hängt sig eller om något faktiskt händer bakom kulisserna. Det är en lite obekväm position att vara i både som datoranvändare och utskriftsentusiast.

Det finns alltså arbete kvar att göra med programvaran, men när jag väl vant mig vid hur den fungerar och hur lång tid olika saker är den adekvat för sitt syfte, vilket är att till skrivaren mata 3D-objekt som sedan tar sig fysisk form.

Resultat

Även om M3D Micro är enkel att använda och komma igång med, så tar det lite tid att få till ett riktigt bra resultat. De första objekt jag skrev ut drabbades av trådar av plast, något som troligtvis beror på att värmen inte varit tillräckligt hög. Då krullar sig plasten snabbt, vilket kan förstöra en annars fin modell. Med lite experimenterande går det att få till riktigt fina resultat.

Detta är den första 3D-skrivare jag testat, och det var ett trevligt första möte. Förmodligen finns det andra skrivare som är både snabbare och mer kapabla än den här, men då kommer de också med ett mycket saftigare pris och mer komplicerat handhavande. M3D Micro är konsumentvänlig både vad gäller hantering och pris, och kommer förmodligen för många vara instegsmodellen till en värld av 3D-utskrifter