Test: Acer Swift 7

När jag under tonåren började bli engagerad i bärbara datorer fanns det några etablerade faktum, och två av dessa var att sky produkter från Dell och Acer som pesten. Bärbara datorer från dessa företag erbjöd undermålig kvalitet och prestanda stöpt i billig och oinspirerande konstruktion, men var till mitt stora förtret vanliga under Hem-PC-reformens tidsera. Man ska inte straffas för gamla synder heter det ju, och båda dessa företag har under senare år jobbat på att tvätta bort budget-stämpeln. Dell har utan tvekan lyckats med detta, och med Swift 7 visar även Acer att gamla stämplar tillhör just dåtiden.

Konstruktion och design

Kvalitetskänslan blir direkt tydlig i datorns chassi som är stöpt i aluminium där basen är guldfärgad medan locket är svart. Designmässigt ser det bra ut, men det svarta locket suger åt sig fingeravtryck lätt. Trots skärmstorlek på 13,3 tum och aluminium som material väger datorn blott 1,1 kilo vilket ställer den i direkt konkurrens med både Dell XPS 13 och Macbook 12-tum. En annan snabbt iögonfallande egenskap hos Acer Swift 7 är den stora pekplattan som dominerar datorns nedre halva. Den är inte enorm i klass med Apples nya Macbook Pro-familj, men stor nog för att du aldrig ska behöva sträcka fingrarna efter den.

På datorns framsida finns en urgröpning i chassit som ska användas för att lyfta locket, även det en designmässig inspiration från Macbook-familjerna. Likt flera andra bärbara PC-konkurrenter använder Acer en design där datorns kanter sluttar uppåt längsmed sidorna, med undantag för utrymmet där portarna sitter. Likheterna med Apple fortsätter där med ett fåtal portar som inkluderar endast USB Type-C och en hörlursport. En designmässig egenskap jag inte är helt störtförtjust i är det stora outnyttjade utrymmet under själva bildpanelen. Det ser inte snyggt ut och är en yta som borde kunna utnyttjas bättre.

En trevlig bruksupplevelse

Likt Apples senaste datorer används alltså här USB Type-C fullt ut, och till skillnad från Apples tunnis Macbook 12-tum har Acer utrustat datorn med två av dessa portar. Av dessa är det bara en som kan hantera laddning, bildutgång via Displayport och dataöverföring via USB 3.1. Den andra porten kan enbart hantera laddning och dataöverföring. Porten som hanterar bildutgång är endast utrustad med PCI Express-banor som möjliggör bandbredd på 5 Gbit/s, vilket innebär att anslutning av 4K eller 5K-skärmar inte är ett alternativ. Det innebär också att USB-anslutningar är av typen USB 3.1 Gen 1, inte Gen 2.

Precis som jag skrev i testet av Macbook Pro 15-tum är fokus på USB Type-C helt rätt väg att gå och vi får helt enkelt leva med att tvingas använda adaptrar under en övergångsperiod. Just adapter-frågan är dock ett område där Swift 7 uppvisade några oroväckande tendenser. När vi testade att ansluta externa lagringsenheter via en adapter för USB Type-A till USB Type-C dök dessa inte upp i filhanteraren, och att växla mellan de två portarna gjorde ingen skillnad. Då vi har använt samma adapter med framgång med både Macbook Pro 15-tum och telefoner ligger problemet inte i adaptern.

Vi har dessvärre inte kunnat testa detta med tillräckligt många olika adaptrar för att uttala oss om det är ett generellt problem, men för den som äger tillbehör med gamla port-typer kan detta potentiellt vara ett problem. Att datorn inte behöver slösa utrymme på en dedikerad laddningsport ser jag dock enbart som en positiv utveckling.

En kompetent bruksmaskin

Sett till daglig användning är Acer Swift 7 till största del en trevlig maskin. Den tidigare nämnda pekplattan är något av en tudelad historia. För enklare uppgifter som att förflytta musmarkören, markera objekt och dylikt gör den jobbet bra, men uppgifter som kräver finare precision än så kan vara mer besvärliga att utföra. Att exempelvis kryssa för en serie kryssrutor i en e-postlista ledde flera gånger till att jag oavsiktligt drog iväg tillhörande e-postmeddelande istället. Det är inte ett oöverkomligt problem, men konkurrenterna Dell XPS 13 och Apple Macbook lider inte av denna problematik.

Tangentbordet är däremot en ganska trevlig upplevelse, beroende på tycke och smak om hur ett tangentbord ska kännas. Jämfört med Apple Macbook har tangenterna ett längre anslag och traditionella brytare som ger en betydligt mer svampig känsla i anslaget. Det kändes något ovant efter att ha använt Apples saxbrytare under flera veckors tid, men efter en invänjningsperiod kunde jag med lätthet författa texter effektivt på tangentbordet. Är du allergisk mot svampiga tangentbord är detta dock inget för dig.