Macbooks nya tangentbord ett tunt underverk

Att döma av trängseln runt borden råder det minst lika stort intresse för Apples nya bärbara dator som för den smarta klockan Apple Watch. För mig personligen är också den nya #Macbook något av en dröm som blir sann, då jag längtat efter något liknande från Apple ända sedan min gamla 12-tums Powerbook pensionerades.

En ovana jag noterat hos vissa svenska återförsäljare är att limma fast bärbara utställningsexemplar i bordet för att förhindra stöld. Detta gör det omöjligt att lyfta upp datorn och få en känsla för tyngden. Så är det inte i Apples egna butiker, och datorerna är endast anslutna med den nya USB-sladden som det också sitter ett larm på.

Macbook är ännu mindre i verkligheten än vad jag förväntade mig från bilderna. När jag lyfter upp den med ena handen känns den inte mycket tyngre än en Ipad av tredje eller fjärde generationen, och lär utan problem kunna följa med i en ryggsäck en hel dag.

Utöver vikten är datorns fysiska attribut precis så en kan förvänta sig av en maskin designad av Jony Ive – symmetri i så stor utsträckning som möjligt. Tangentbordet sticker ut nästan helt och hållet till kanterna och det ser väldigt prydligt ut, men jag noterar omedelbart två detaljer. Det första är att mellanslagstangenten inte sitter exakt i mitten utan är placerad något åt vänster. Så är det också på tidigare datorer, men det sticker ut tydligare här, kanske för att datorn är mindre och styrplattan under tangenten proportionerligt större.

Det andra är att piltangenterna åt höger och vänster är i full storlek, medan uppåt och nedåt är i halv storlek som på tidigare Macbook Pro. Personligen förstår jag inte anledningen till att inte ha alla fyra knappar i halv storlek, och hade föredragit detta. Jag tycker också att det känns lite konstigt att använda piltangenterna, då någon del av min hjärna upplever att jag trycker på "fel" tangent i och med att formen inte är som förväntat. Nåväl, jag antar att hjärnan snart programmeras om.

Faktum är att hela tangentbordet är något som kräver en del inridning. När Macbook presenterades lade Apple stor vikt vid den nya så kallade fjärilsmekanismen som skulle få knapparna att "tryckas ned och studsa upp igen i en snabb och jämn rörelse". Nöden är uppfinningarnas moder heter det, och bakom den nya mekanismen fanns givetvis utmaningen att överhuvudtaget få plats med ett fullstort tangentbord i en så tunn dator.

Det nya tangentbordet är förvisso ett tunt underverk, och de nya tangenterna är säkert stabilare och mer exakta än på tidigare modeller. Vad det innebär i praktiken är dock en obekant känsla i början av att knapparna inte fungerar som de ska. Det känns som att de har fastnat i ett halvt nedtryckt läge, och under några minuters testskrivande blir det många oavsiktliga stavfel.

Liksom för karaktären Neo i filmen The Matrix handlar det här om att släppa förutfattade meningar om verkligheten. Så fort jag frigör mig från min idé om hur ett tangentbord ska kännas och fungera går allting mycket bättre. Jag märker att jag är van att jag måste trycka hårdare på tangenterna än jag behöver göra här. När jag släpper det tänket och nuddarna tangentbordet med mindre kraft går det genast betydligt lättare.

Snart skriver jag i ungefär samma hastighet som jag brukar göra, och jag tror rentav att jag med några veckors övning kommer att kunna skriva ännu snabbare än normalt. Däremot kommer det då att kännas väldigt konstigt att gå tillbaka till ett äldre tangentbord, så att växla mellan fjärilsmekanism och saxmekanism är inget jag ser fram emot.