- Adrian B
- Medlem ●
- Umeå
- 2003-10-14 21:33
Wes Phillips på tidskriften Stereophile har tagit sig en titt på Apples iPod. Och med en audiofils ögon, och givetvis öron, gillar han den skarpt.
Den modell han tittat på är 30 GB-modellen som relativt nyligt ersattes med 40 GB, men inte desto mindre är det en intressant recension.
Philips är imponerad av designen, det lättanvända gränssnittet (som inte Apple utvecklat, får vi veta) och även hur tajt komponenterna inuti iPoden packats.
The person who said "Beauty is only skin deep" certainly never popped the cover off an iPod. The design is just as jewel-like inside as out— packed , but definitely a gem of space conservation.
Men det som imponerar mest, i en audiofils ögon, är iPodens flexibilitet när det gäller ljudformat. Man kan ha 32 kpbs MP3 om man vill och man kan ha okomprimerad AIFF (rak cd-kopia alltså).
The formats the iPod accommodates at the moment offer a wide range of options that balance disc storage space against sound quality. And this, not the iPod's size, is the revolutionary part: the consumer gets to choose which set of tradeoffs suits his or her needs.
Han har även gjort en del tester och är man audiofil så är man, Philips tycker att det är först vid 320 kbps som AAC är klart bättre än MP3, men riktigt bra blir det ju inte förrän han får köra AIFF. Detta förstås anslutet till en referensanläggning via line out på iPodens dockningsenhet.
The audiophile in me began to pay attention at 192kbps. Both MP3 and AAC began to exhibit a small degree of soundstaging, albeit not with great amounts of front-to-back dimensionality or layering. MP3's highs began to lose their stridence, and AAC sounded fairly detailed and revealing.
The compressed formats began to show some real promise at 320kbps. Definition, detail, and soundstaging were all impressive, and high-frequency response was almost liquid in its lack of edge effects. At this rate, differences between the two formats jumped into sharper focus: MP3 made transients "splashy," while AAC just sounded anemic compared to the original. With both formats, dynamic variation was considerably reduced compared to the CD.
Best of all—and, to my ears, completely indistinguishable from the original CD—was AIFF. Dynamics were impressive, imaging was nuanced and detailed, and the frequency extremes sounded extended and natural.
Läs hela artikeln här:
Apple iPod portable music player
