Ljud för analogsynt-användare

sådärja! en enkel omskrivning av mina luddigheter.

Jag tror det är en illusion att man kan separera "Känslan man får av att spela på den" från ljudkvaliteten i någon av betydelserna (vare sig "ljudkvalitet-som-ljudkaraktär/klangfärg" eller "ljudkvalitet-som-mäts-i-mätinstrument"). Jag tror att Volantiz originalfråga (som jag måste säga är väldigt otydlig för en fråga som inte kan bli tydligare) helt enkelt är meningslös eller felställd.

Syntens funktion är att under kontroll av användaren producera de ljud som användaren vill ha. Användaren använder syntar ur vilka användaren kan få fram dessa ljud. Om orsaken till att synten i användarens öron "låter bra" beror på att användaren trivs med gränssnittet, användaren trivs med övertonsspektrat eller användaren trivs med den där speciella distorsionen runt 3 kHz är samma sak - Instrumentet är följsamt för användaren.

Jag har inga problem att förstå att vissa personers spelstilar är väldigt fysisk och hands-on, och därmed leder till att man specifikt är ute efter ett visst gränssnitt eller en viss layout, medans andras spelstilar är mer analytiska och därför inte ens reagerar på det extra abstraktionslagret mellan sig och synten som det innebär att köra mjukisar. Att vissa vill har stora syntriggar för att vissa maskiner helt enkelt låter bättre på vissa ljud, för dem, medans andra hellre har en burk och ser till att återskapa de ljud de behöber i den.

Jämför Dan Laurins samling blockflöjter

Hade det varit för 5-10 år sedan så hade jag sagt rätt många procent. Nu när mjukisarna börjar låta bra så säger jag färre procent.

Det är andra faktorer än ljudkvalitén som spelar roll helt enkelt.

Några procenttal får du inte.

Jag fattar faktiskt fortfarande inte riktigt frågan. :">

Kan man verkligen prata om ljudkvalitet/ljudkaraktär på ett objektivt sätt? Eller du kanske menar att man (som exempelvis Demokid) väljer analogt för att det på något sätt är överlägset (obs! all respekt för den åsikten, inte menat som någon form av kritik)? I så fall tror jag som jgb att det börjat ändra sig drastiskt.

Dessutom kanske man ska specificera vad som menas med analogt? Är en DCO-synth mer analog än t.ex. en Prophet 2000?

Ett försök till svar: många av de "stora" analogklassikerna var extremt dyra och välbyggda apparater. Så jo, de kanske låter "bättre" än sina mer kompromissartade konkurrenter. Men samtidigt så är väl de flesta överens om att "bra" inte alltid är "bäst"? Eller, tja, ni fattar...

Jag har nog aldrig använt några mjukisar eller digitalsynt längre än några minuter och det är inget jag har lust att göra heller.
Jag förstår hur analogisarna fungerar, jag kan laga dom eller ändra i konstruktionen om jag behöver.
De gånger jag har kört tester eller liknande har jag funnit att de analoga har mer kraft och liv samt bättre dynamik och överraskar mer (typ Serge vs. Max MSP)
Inte heller svar på fråganm, sorry volle!

Jag har alltid älskat ljudet från analoga maskiner, men tycker nyttan är en viktig faktor också; om jag vill kunna bygga upp ett fullständigt arr så som jag vill ha dem så krävs extremt mycket ljudkällor. Dessa bär man inte rimligen med sig i en väska på enkelt vis - eller: nu kan man det, men förr gick det icke. Visserligen kunde man tänka sig att multitracka en analogsynt men det blir ändå väldigt mycket merarbete jämfört med att då använda en mjukvara. Så då kan mjukvaran bli väldigt praktisk. Med tiden blev det till och med så att jag insåg att "fan, den låter ju tillräckligt bra". Men i en studiosituation kan jag gärna tänka mig att använda hårdvaran då den ändå finns där. Och då kan man komplettera de bästa av alla världar. Och den bästa världen är förstås en variationsrik och dynamisk värld. Prylnazism tycker jag dock bara är för sorglig, man kan närmast läsa in ett förakt för dem som inte går "den rätta vägen" (vad nu denna är; den är ju högst individuell) enbart på valet av tillvägagångssätt. Och återigen, så är det ju faktiskt resultatet som betyder något. Vägen dit betyder bara något för a) den som vandrar på den eller b) den som verkligen, verkligen uppskattar resultatet. Med den insikten så är det nästan synd att man berättat för alla vad man använt i den och den låten, i och med att prylnazisten då inte ens kommer lyssna, grundat på att det var "fel metod" som användes.

Frågan är vad som läses in i "objektiv ljudkvalité" - Är det bara S/N-ratio så åtsyftas eller vad?

Nej, det tror jag absolut inte.

Den här missade jag ju. I så fall är ju svaret givet - 100%, allihop! Det ligger även i samlarens natur att intala sig att han behöver de här prylarna för att de "låter bättre". Varenda monsterriggslirare kommer att tala om för dig att han har prylarna för att "de analoga låter bättre, vettu". Ingen kommer att säga "För att jag älskar att kunna stå och titta på synthårdvara för 450000 och tänka MINMINMIN!!!" även om alla omkring kan vittna om att han bara spelat in en enda låt de senaste tio åren, och den var en ostämd cover på Oxygene IV.

Men jag blev iaf ganska nöjd med den.

Jag också. O:-)

Vince Clarke, som ju har en och annan synt, använde bara mjukvara och en Virus | TI på senaste albumet. Det var nog skönt att göra en enkel setup. Helt enkelt.

Att gissa hur många procent som använder analogt pga ljudkvalitét är meningslöst, vem hjälper det om någon säger 63, en annan 46 och den tredje som är uppfödd på Reason och bara sett en analog på ebay säger 5? Jag tycker det är mer intressant att höra folks förklaringar till varför just de använder analogt än att höra vem som helst säga "4% av alla därför att jag tror...". Utifrån förklaringarna kan den nyfikne snickra ihop kanske 34% och det blir ju den exakta sanningen (här).

Idag vill jag ha tillbaka alla mina analogsyntar eftersom jag nyss tryckte på save istället för save as!#%&¤¤# Minnesplatsfobi är det hetaste argumentet för analogstudio. Förr hade jag en minnesplats om man inte räknar penna/papper, nu finns en miljard och ändå lyckas jag förstöra det bästa jag gjort i år Om jag fick skriva jävla fittlaptopshelvete skulle jag göra det.

Nåja, gissar lite för att göra alla nöjda och glada:

Jag tror på ca 80% eller högre, argumentet att digitalt låter bättre än tidigare och att det skulle medföra en lägre andel idag håller inte. En stor del av de som kör helanalogt har inte tålamod med mjukvaror så därför kan de inte veta att de låter lika bra eller åtminstone nästan lika bra. Resterande 20% har förstått att en dator eller en digital skitsynt med 3000 minnesplatser är det sämsta man kan äga om man vill vara säker på att ljudet/låten ligger kvar imorgon.

Jag begriper fortfarande inte vad Volantiz är ute efter. För varje gång som jag börjar tycka att jag kanske får någon sorts aning så kommer det ett "förtydligande" som säger att jag uppenbarligen hade fel igen.

Vad är det för "ljudkvalite" du är ute efter? Och hur skulle attityden till sagda ljudkvalitet skilja sig för att ens monsterrigg var analog istället för digital? Och hur frikopplar man, oavsett ljudgenerationssystem, upplevelsen-av-ljudet från upplevelsen-av-gesturalt-gensvar (om man nu är den typen av musiker som spelar på det viset) - Upplevelsen *är* ju kopplingen mellan gest och ljud?

PFs kommentar om att det är mer praktiskt med allt-i-en-låda är ganska intressant, för jag antar att den tilltänkte jätteriggsägaren skulle säga precis samma sak åt andra hållet: "Nä, du vet, jag provade det där med en modern och välfungerande burk som skulle täcka alla baser, vettu, men det tog en så förskräckligt lång tid att sätta upp systemet och få de olika ljuden att svara mot vad jag ville, så till slut gav jag upp. Det vore roligt att kunna ha det så, men det blir för opraktiskt att hålla på och pilla på det viset istället för att ha ett ljud i varje klaviatur".

...så, som sagt, det är slutresultatet som räknas. Och vad som är praktiskt för att uppnå slutresultatet beror väldigt mycket på vilken sorts musiker man är. Och att ens musikrigg är praktisk att använda är ju A och O för att få fram ett bra ljud, bra musk, hög "ljudkvalitet" - Om jag kan ratta min rigg, oavsett storlek eller syntesmetod, på ett intuitivt sätt och få till det så som jag vill ha det snabbt och lätt och utan att tänka, då blir det bra musik. Om jag fastnar på små irriterande detaljer, oavsett om de är oscillatorer som inte håller stämningen eller en laptop som börjar hacka för att jag får slut på CPU, då orkar jag inte fixa till det som jag vill ha det, utan jag tröttnar någonstans på "det får duga"-stadiet. Dålig musik. Låg "ljudkvalitet".

Jag är nog korkad.

Alltså... hmmm. Vad är det egentligen för skillnad? Spelar det någon roll om hela riggen är analog och man spelar in digitalt? Eller om man samplar hela verser & refränger osv. från sin analoga monsterrigg och pusslar ihop musik på så sätt?

Det är ju inget snack om att de flesta ARP 2600 egentligen låter ganska illa. Minimoogar är inte sällan ganska anfrätta, liksom MS-korgar m.fl. "analogklassiker". Vår Jupiter-4 är för det mesta på dåligt humör, men när den låter bra är den enastående. Dock inte alls lika ren, dynamisk eller brusfri som Arturias CS-80V som bor i min datamaskin.

Det är så många faktorer i omlopp att din fråga känns rätt omöjlig att besvara. I vår studio finns vad som nog skulle kunna klassas som en redig analogmonsterrigg, men varför den finns där har fler anledningar än specifikt "ljudkvalitet", vilket i sig är ett nästan odefinierbart begrepp.

Om jag skulle eftersträva perfekt s/n-ratio, dynamik eller rak frekvensgång så är nog mitt svar att analogsynthar är det sista jag skulle använda. Fast om jag vill ha analogljud så låter gammal hårdvara föga förvånande mer som riktig gammal hårdvara än virtuell gammal hårdvara. Är det ett vetenskapligt svar som eftersträvas så krävs definitioner av begreppen så vi alla vet vad vi har att relatera till. Är det ok att fluffa med termerna så blir det nog inget vettigt svar alls, eftersom det faktiskt inte finns "bra ljudkvalitet, så det så".

Jag tänker icke-besvara ursprungsfrågan på följande sätt: anledningen till att jag inte använder analogsyntar är inte ljudkvaliteten.

Jag tror det är få som skulle förneka att de flesta äldre analogsyntar har mer karaktär och temperament än de flesta digitalsyntar, både vad gäller ljud och gränssnitt: de stämmer ur sig, brusar, knastrar, lever sitt eget liv, speciellt om vi talar om modulära eller halvmodulära bestar och sånt byggt innan midi-eran. Om det i sin tur betyder att de låter bättre? Inte nödvändigtvis, utan det beror helt på vad man är ute efter och vilka ideal man har.

Sen kan jag personligen tycka att det finns områden där de bästa analogmaskinerna fortfarande är före digitala kopior, speciellt sånt som handlar om återkoppling/resonans, snabba modulationer och subtila överstyrningar överallt. (Det handlar till viss del om rätt fundamentala begränsningar när det gäller digitala beräkningar, så det är inte säkert att det är något som går att komma runt de närmaste åren.)

Men i praktiken, för normal produktion? Det verkar vara väldigt svårt att skilja analogt och digitalt åt när det väl är inspelat, iallafall om man ska döma utifrån diverse synttester, inklusive på ställen som Analogue Heaven där medlemmarna förhoppningsvis har lite mer erfarenhet av analogmaskiner än osnutna Reason-ungdomar.

Så för de flesta är nog skillnader i ljud i sig inte den främsta anledningen. Om man nu inte råkar göra musik i en genre där skrikande resonanser, korsmodulationer och dist är viktiga aspekter(*) - och de som gör sånt verkar också ha analogsyntar i högre grad än de som snickrar ihop poplåtar som ska spelas på Finlandsfärjorna och i kommersiell radio.

(*) Det finns också de som är ute efter att låta precis som Jarre/Kraftwerk/Depeche/valfritt annat syntbaserat band - då är det också viktigt att låta exakt som förebilderna.

Så det där med hur många procent som väljer analogsyntar för ljudet beror nog väldigt mycket på vilka procent av de procent som har stora analogriggar vi talar om.

Någonstans på ett fyraspårskassettband finns det en fruktansvärd version av Oxygene IV, från när jag för första gången skaffat en elgitarr. Man kan spela ett "gitarrsolo" genom hela OIV, även om gitarren är så billig och kass att den stämmer ur sig efter 30 sekunder, och man dessutom själv inte kan mer än en position på en "bluesskala" och knappt det en gång.

Helt ävvla fruktansvärd. Men konceptet "fyraspårsinspelning" var iallafall roligt

Å jag kommer hellre vara en för evigt osnuten ungdom än en gammal sur och bitter räv

Många tankegångar leder mig åt att man kan förkasta frågeställningar som den ursprungliga, egentligen, för att det finns inte alltid en dedikerad "metod" som är skriven i sten. De som gör den mest intressanta musiken varierar sig och bryr sig inte så mycket om metoden men fokuserar på produktionen, eller låten.

Precis min poäng. Eller snarare - Metoden är en del av musiken likväl som mycket annat, och varierar beroende på vem man är och vad man gör för musik. Vad som är helt irrelevant för en kan vara fullständigt nödvändigt för en annan.

Sant, tänkte inte på det. Toner och noter, harmonier och sån't t ex.

Sku' det där vara en gliring mot min musiksmak, eller?!?