Det är intressant med möjligheterna till nedbrytningsprocesser av olika material. På sikt kommer de säkerligen att utgöra kärnmaterial i åtskilliga produkter. Men faktum kvarstår:
Jag har fortfarande kvar min gamla Commodore 64, med bandstation och allt. På min nittioårsdag skall jag plocka fram den och spela Blue Max igen. Trist om alla Phånar är borta den dagen.
De nya sintringsmetoderna revolutionerar i dagsläget bara modellframställning. Min tro är att vi i vår livstid kommer att få se mycket avancerade sintringsmaskiner, som på nanonivå kan bygga maskinell utrustning. Tänk dig motsvarande en mikrovågsugn. Du laddar ner en ritning till din nya telefon, slänger in den gamla (som mals ned till partiklar) och blir råvara för den nya som sintras upp, lager för lager.