- Pluffo
- Medlem ●
- Stockholm
- 2010-03-17 14:49
Jag sitter med en artikel som handlar om en man som efter skador i occipitalloben helt sonika börjat bedöma färger efter deras faktiska våglängd snarare än i vilken kontext de befinner sig i. Han upplever alltså inte längre färgkonstansfenomenet som gör att man uppfattar att ett objekt har samma färg i olika belysningar (till exempel inomhus och utomhus).
Vad jag sitter och gör nu är att i Pixelmator försöka återskapa stimulina som forskarna kan ha tänkt använt sig av när de testade denna patient, som kallas PB. Dock blir mina försök totalt misslyckade. Någon färgkonstanseffekt uppstår inte.
Nedan följer ett utdrag ur texten:
The simplest way of learning whether color constancy mechanisms were still operating in his brain was to use the Land experiments. The Land Mondrian is a multicolored display consisting of many patches forming an abstract scene with no recognizable objects. It is illuminated by three variable intensity projectors, each equipped with a filter allowing it to pass light of certain wavebands only. A telephoto- meter (Model 2000, Gamma Scientific, San Diego) allows the intensity of the light coming from a patch to be accurately specified in mW/steradia/m^2, which we shall refer to as units. When a given patch, say a green one, is made to reflect 60, 30, and 10 units of long-, middle-, and short-wave light, and is viewed in its context (normal mode), a normal observer reports the color to be green even though it is reflecting twice the amount of long- than of middle-wave light. When made to reflect this same triplet of energies, other patches will retain their color in the normal mode. Viewed on their own (void mode), they look white, but, if, without changing the energies reflected from them, the surround is now brought into view, each patch immediately regains its color. Any patch may thus be said to have two colors, a contextual (natural) color when it is part of the scene and a void color, when it is viewed in isolation.
The arrangement had to be simplified because of PB’s poor visual capacity and his random gaze-shifts from one part of his field of view to another. We used one large Color Aid paper against a black velvet screen and surrounded this with four smaller Color Aid cut-outs to construct a rather simple Mondrian. The Commission Internationale de l’E ́clairage coordinates of the nine patches used were taken with a telespectrophotometer (Photo Research Spectra- Colorimeter, Photo Research, Chatsworth, CA). PB sat about 1 m from the screen but was allowed to move forward if he felt he needed to. He was first asked to identify the color of the large patch in room light, after which the telephotometer was used to set the three projectors so that a known composition of light was reflected; PB was then asked to report the color again.
Här är ett av mina försök att återkskapa ett av dessa stimulin utifrån beskrivningen ovan. Dock blir det som sagt bara pannkaka. Jag försöker att simulera belysning av stimulit med rött ljus men får inte till någon färgkonstanseffekt. Använder jag fel proportioner på rutorna, har jag fel grundfärger ifrån första början eller har jag bara missuppfattat hur detta fungerar? Låt mig tillägga att jag inte är något direkt proffs på photoshopliknande program, men jag försöker så gott jag kan
Om det finns någon som har några tankar kring detta så skulle jag gärna ta del av dem då jag verkligen vill förstå hur det här experimentet har utförts.
