Språkpoliserna 2014

Men vadå ni svenskar accepterar ju arton som skriftspråk, det är ju långt värre då det heter aderton.

Gustaf adolf den artonde, blährg hur det låter.

Edit: Nu, blev jag osäker på hur man skriver accepterar på svenska, fick slå upp det.

Jo, det kan jag. Jag påstår att en majoritet av svenskarna utalar de och dem som "dåmm".

Du borde nog ha slagit upp arton också. Det ordet finns i SAOL ?

Aderton står angivet som "ålderdomligt" i SAOL.

Skämt åsido, ingen som jag känner skriver "aderton" utan skriver (och säger) arton

Språket förändras hela tiden och det blir alltid diskussioner när det sker. Förr eller senare så vinner en falang - ibland beror det på att vi äldre dör ut?

Jag kan rekommendera siten http://glomdaord.se. Den är rätt kul. Dagens glömda ord är "grossess". Jag väntar bara på att "sumprunkare" ska komma upp.

Jo, det kan jag. Jag påstår att en majoritet av svenskarna utalar de och dem som "dåmm".

Jag råkande säga ordet 'distingerad' på jobbet, mottagaren, en person i 40-årsåldern visste inte vad det betydde. (jag kallade honom det)

Förvånas inte över det. Tyvärr använder en förfärande majoritet av de svenskar som nyttjar uttrycket distingerad det på helt fel sätt, i övertygelsen om att den korrekta svenska användningen är en direkt motsvarighet till engelskans distinguished, vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna fel.

Förvånas inte över det. Tyvärr använder en förfärande majoritet av de svenskar som nyttjar uttrycket distingerad det på helt fel sätt, i övertygelsen om att den korrekta svenska användningen är en direkt motsvarighet till engelskans distinguished, vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna fel.

Gör vi? Har du något belägg för det? Jag kan inte påstå att jag har märkt det, ordet är i princip helt dött

Nja, det här är inte ett fall där orden är direkt utbytbara mot varandra. Jag/mig ändrar betydelsen och kan lätt leda till förvirring om man förväxlar dem.

"Jag gillar katter mer än du"
"Jag gillar katter mer än dig"

De två meningarna betyder helt olika saker.
Kalla mig stofil, bakåtsträvare eller vad du nu vill, men ändringar som gör språket mer förvirrat och ökar risken för missförstånd kallar jag inte "utveckling".

Ja, jag har genomfört en longitudinell studie som etablerat det på den 95%-iga nivån...

Nä, belägg i ordets egentliga mening har jag förstås inte. Inte mer än när folk påstått att de flesta uttalar de som "dåmm". Och det är förstås möjligt att det bland landets brukare av ordet distingerad finns en konspiration som går ut på att använda ordet felaktigt när jag hör det och i övrigt rätt, så att jag ska dra fel slutsats av hur kreti och pleti nyttjar termen. Men ärligt talat, hur sannolikt är det?

Eller är din poäng att den riktiga svenska betydelsen är utdöd och att varje sådan användning idag är okunnigt avapande av det ameriskanska ditot vilket ipso facto etablerat det som ny svenskspråkig användning? Det var i så fall en alldelels oerhört generös tolkning av var på språkvårdens deskriptiva kontra preskriptiva spektrum man bör befinna sig i en tråd betitlad "Språkpoliserna 2014"...

Jag tror helt enkelt att de få som använder det vet vad betyder, det är ingen som får för sig att försvenska distinquish och helt plötsligt svänga sig med det i sitt språk.

Så din tanke är närmast att den modesta användning som termen har i svenskan - "låt oss alla välkomna denna distingerade talare!" - av sig själv och helt oberoende av dess popularitet som fras i amerikanska sammanhang konsekvent används felaktigt men i överenstämmelse med den engelska innebörden oberoende av inflytande från amerikanskan? Det är förstås inte omöjligt, men det förfaller mig ytterst osannolikt.

Jag stör mig inte alls på särskrivningar. Det är ett lätt fel att göra och det blir ju egentligen aldrig svårbegripligt på riktigt. Visst finns de där exemplen med en brun hårig sjuk sköterska, men om man missförstår det på grund av särskrivningar är man nog dummare än den som särskrivit. I övrigt tycker jag aldrig man ser särskrivningar som på riktigt gör texten förvirrande. Det finns säkert exempel, men de måste vara nästan lika sällsynta som exempel på att det blir förvirrande av att man inte särskriver…

Däremot stör jag mig ordentligt på när folk använder uttryck fel. Att exempelvis använda bokstavligt talat som ett kraftuttryck eller att säga "om jag får säga det själv" om någonting som inte har ett dugg med en själv att göra. Vissa uttryck har uppkommit för att användas på ett visst sätt och då blir det jättekonstigt om man använder de där de inte passar in.

Jag stör mig även på de som envisas med att det heter "han är bättre än jag" och ska rätta alla som säger 'fel', när "han är bättre än mig" låter mer naturligt och dessutom är fullkomligt korrekt. Konservativa språkpoliser som ska "bevara" (inom massiva sarkasm-citationstecken) språket tror jag vi klarar oss bra utan. Språk utvecklas. Dela med det.

Som sagt; de/dem i skriftspråk kommer att försvinna - om det tar 10 år eller 50 år vet jag inte, men jag är den som inte nojar och gör motstånd mot utveckling - framför allt inte när den är logisk och sund :-). Varför inte alla använder DOM konsekvent redan nu är en gåta för mig - att det skulle vara mindre "fint" och spegla obildning är ju bara trams - det är texten i övrigt som avgör sådant. Kan man dessutom inte använda de/dem utan osäkerhet så är det verkligen ett mysterium varför man inte går över konsekvent till "dom". I don't get it. Det känns rubbat på något sätt.
De/dem kommer snart bara att hittas i Svea Rikes Lag - där står tiden stilla och har alltid stått stilla.

Lägg till "är" i det sammanhanget så får du svar på vad som är rätt och fel. Du får gärna skriva som du vill, jag kan sitta och irritera mig på det men skulle inte påpeka det annat i en "Språkpolisen-spalt". Men bli inte förvånad om en framtida arbetsgivare kanske inte tycker det är helt OK.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta"

Det finns en hel del genomgångar på varför det argumentet inte håller. Det där osynliga är:et som många språkpoliser pratar om finns helt enkelt inte. Att en arbetsgivare väljer att vara så barnslig betyder inte att hen har rätt. Det kan finnas arbetsgivare som bara anställer folk som tror att jorden är platt och då får man väl låtsas om man hemskt gärna vill ha det jobbet.

http://www.spraknamnden.se/sprakladan/ShowSea...

Eller också kan man tala som svenskalärare lärt ut under de senaste hundra åren, tala på ett sätt som är norm och inte få en möjlig arbetsgivare att höja på ögonbrynen. Men det är kanske bara "tråkiga" jag som tänker så.

Eller också kan man tala som svenskalärare lärt ut under de senaste hundra åren, tala på ett sätt som är norm och inte få en möjlig arbetsgivare att höja på ögonbrynen. Men det är kanske bara "tråkiga" jag som tänker så.

Då jag inte gjort någon omfattande undersökning över vad alla enskilda arbetsgivare i Sverige tycker är språkligt korrekt, nöjer jag mig med att bara uttrycka mig på korrekt svenska och hoppas på det bästa. Det blir så många hemsnickrade regler att hålla reda på annars.
Är du orolig för vad potentiella arbetsgivare ska tycka kanske du ska undvika att skriva "svenskalärare". Jag säger inte att det är fel, men du följer inte ditt eget resonemang.

Då jag inte gjort någon omfattande undersökning över vad alla enskilda arbetsgivare i Sverige tycker är språkligt korrekt, nöjer jag mig med att bara uttrycka mig på korrekt svenska och hoppas på det bästa. Det blir så många hemsnickrade regler att hålla reda på annars.
Är du orolig för vad potentiella arbetsgivare ska tycka kanske du ska undvika att skriva "svenskalärare". Jag säger inte att det är fel, men du följer inte ditt eget resonemang.

Det var ju det som var frågan, om det du anser vara korrekt svenska faktiskt var/är det eller inte...

Folk som inte kan skillnaden på var och vart... Säger inget mer.

Den frågan är avhandlad sedan länge. Frågan du lyfter är huruvida man ska strunta i vad som är korrekt och istället följa hemsnickrade regler för att hålla sig väl med en hypotetisk arbetsgivare som är lika barnslig som okunnig.

Eller "blev" och "vart"...

Men ”vart” (som synonym till ”blev”) är ju så ursvenskt som det kan bli! Det är preteritumformen av verbet ”varda”.