Olika länder har valt att hantera frågan om privatkopiering på olika sätt. Grunden är att man har en lag som skyddar upphovsrätt. Sedan kassettbandets tid då det blev billigt och lätt att göra privata kopior har man infört undantag för detta i upphovsrättslagen, med en kompensatorisk ersättning. Frågan i den här tråden är bl.a hur det anpassas till nyare tekniker och konsumtionsmönster. Kortfattat kan man säga att olika länder valt att hantera det på följande sätt:
A) Privatkopiering är inte tillåten.
Exempel Storbritannien. Där är det faktiskt inte tillåtet att kopiera för privat bruk. Ett lagförslag som lades här om året fick bakläxa och har ej införts.
B) Privatkopiering är tillåten och en avgift tas ut på media och enheter.
Här återfinns de flesta europeiska länder. Modellerna för hur avgiften bestäms och tas ut ser olika ut. En del länder tar fortfarande bara ut avgift för blank media medan de flesta försökt anpassa sig till teknikutvecklingen och även inkluderar olika enheter som används till kopiering av musik och film. En del länder tar ut en procentuell avgift på försäljningspriset (ex USA 3% på blank media, 2% på enheter), andra en avgift per lagringskapacitet på olika enheter. Många (ex Tyskland) har redan avgift på mobiltelefoner. När det gäller uppskattningen av hur stor "skada" upphovsrättsinnehavare orsakas av privatkopiering varierar det också mellan länder. Högst privatkopieringsutgifter per capita tas ut i Tyskland och Frankrike, lägst i USA (bland de som har ett system för detta). Det är svårt att jämföra systemen då de ser ut och implementeras så olika. Gemensamt är att det regleras i lag men i övrigt sköts genom förhandlingar mellan elektronikindustrin och privata organisationer som företräder musiker och filmmakare.
C) Privatkopiering är tillåten men ingen avgift tas ut på media och enheter. Ersättning till upphovsrättsinnehavare belastar istället statsbudgeten.
Exempel Spanien, Norge och sedan 2015 även Finland som tidigare hade avgifter på media men nu låter detta belasta alla skattebetalare via statsbudgeten.
Vilket system som är "bäst" finns det många aspekter på. Jag vet inte själv riktigt var jag står. Visst kan det vara byråkratiskt enkelt att låta det ingå i den allmänna statsbudgeten, men är det rätt att privata ersättningar betalas ut via staten? Sköts det inte mest rättvist genom att rättighetsinnehavarnas organisationer och industrin själva bevakar frågan och kommer överens om hur stor ersättningen ska vara? Man kan ha en politisk ståndpunkt att all kopiering ska vara laglig. Det var ungefär så den engelska lagen som fick bakläxa resonerade, nämligen att privatkopiering innebär en sådan liten ekonomisk skada för upphovsrättsinnehavaren att den kan tillåtas ske utan ersättning, eller att det kan räknas ingå i det ursprungliga försäljningspriset.
Källor till ovanstående är lite här och där, googla på "private copy levy" för internationella träffar. Många siffror kan man hitta i detta dokument: http://www.wipo.int/edocs/pubdocs/en/wipo_pub...
