Sagan om macburken

Japp, bäst att göra som crew:et säger ;). Iaf, sitter här på min eMac burk. Tänkte att det var en bra idé att köpa den som första macdator eftersom den var billig och därmed inte tärde för mycket på min budget. Ett år senare sitter det 640 mb accessminne (så få gånger man använder det begreppet) och en önskan om att ha det mesta som mac släpper (powermac tack) . Jag vill tacka Firren (telia loginslipper bla. - inte 100% men han orkar inte bry sig) och mina galna kamrater som sedan länge lämnat mediaprogrammet i Torsby med stora äpplen i ögonen. Med sådana vänner var det svårt att förbise vissa fördelar med att helt byta plattform och skaffa något som inte påverkar jordens bana när man ställer ned det på datorbordet. Jag sitter här och är så smått nöjd med mitt nu ettåriga inköp som helt klart har överträffat mina förväntningar.

Den första macburk jag någonsin konfronterades med var nog en Mac 2, såvitt jag vet. Det var min mammas dåvarande sambo som var börsnisse och använde den förmodligen (en efterkonstruktion av mig själv sen jag sett "triumph of the nerds") för att köra bokföring. Min andra konfrontation skedde i trettonårsåldern då jag till min förundran upptäckte shufflepuck café på min kompis socialistiske bildlärarfarsas macburk. På något sätt kändes det hemtamt när jag mindes det där ljudet som bara gamla kompakta macar gjorde. Att det ljudet är borta idag är väl en tveeggad välsignelse, men jag väntar på den dag, när jag sitter här framför min moderna dator, och hör det där lilla knarret - det där lilla som röjde identiteten.

Som liten var jag mest inne på att köra PC, men det var inte ett självklart val. När familjen skulle skaffa dator 1992 så ville jag faktiskt helst ha en Amiga. När jag besökte min far brukade han släpa med sig sin då splitternya 386:a och jag spelade mest CD-man (en för dåtiden otroligt grafisk pac-man klon) och F1-spel på den. Men samtidigt fanns Commodore och lockade i bakgrunden. Jag var en flitig läsare av DMZ och även om jag inte fattade hälften så kunde jag inte hjälpa utan att falla för nördhumorn i "Hur du skjuter dig i foten på olika språk" eller "Back-chat med Brad S". Jag ville ha en Amiga, men TCO kom i vägen. Mamma var medlem, och de nya PS1:orna tog över världen med sina 486:processorer och maffiga hårddisk på 123 mb. Att den dessutom var utrustad med hela 4 mb ramminne gjorde ju inte saken sämre. Min kompis vars föräldrar köpte en likadan något senare kunde självklart inte vara tyst om att han minsann hade en processor på 33 mhz, till skillnad från mina ynka 25. Men trots min Pc-Skriker i bakgrunden hade jag faktiskt väldigt mycket roligt med min vän IBM, och lärde mig nog en hel del. Jag programmerade lite i quick basic, och lärde mig använda zip, arj, deltree, dir, win, win : (en höjdare) och självklart satt jag och bad mina vänner som faktiskt satt på modem att hämta hem aMouse åt mig så att jag kunde klippa 16 kb från startupen för att faktiskt kunna bygga om datorns system nog för att frigöra tillräckligt mycket för att klara spela Doom. Oj oj oj, doom, kära gamla doom. Hur mycket huvudbry beredde det inte oss när vi försökte lura till oss de där små små små gränsvärdena för att det skulle flyta som på en väldigt ryckig och laggig räls. Men med en nullmodemskabel och två glada gossar på varsin 486:a, vad gör det?!

Tiden mellan de hutlösa 8 mb kraven på spel då CD-rom och riktiga Creatives ljudkort, till när jag väl hade möjlighet att införskaffa dator nr 2 (1997 eller 1998 - minns inte riktigt) spenderades i en dator-dvala. Det fanns inte så mycket att göra när mamma var förvärvsarbetande ensamstående, och när den som egentligen använde datorn mest var jag. När jag fick compaqdatorn var det egentligen inget snack om vad som skulle införskaffas. Som förut var det ett fackerbjudande på en datorköpsdrive, men den här gången kändes det verkligen som om man fick valuta för pengarna. Det gick att köra alla de moderna programmen på den och för mig var 300 mhz processor och 64 mb ram skönt att sitta med. Jag började genast surfa och använda mig utav de moderna programmen. Mina gamla kunskaper borstades av, men jag märkte samtidigt att tiden i dvala hade gjort att mycket var obsolet. Samtidigt gjorde mina DOSkunskaper att navigation inom win 95 var enkelt och lätt. Men tyvärr var all min upptäckarlusta borta. Jag ville bara ha något som fungerade till det jag behövde. (surfa, skriva, spela lite spel, annat) Sittandes på en microsoftimpregnerad burk lämnade hela tiden en viss bitter eftersmak, särskilt när problemen började komma. När jag vid 18 års ålder flyttade hemifrån så tog jag ändå med mig datorn, och ville så gärna att det skulle fungera. Men runt 2003 när explorer mer eller mindre gav upp så blev det för mycket. Jag började misströsta rejält och funderade på att skaffa nytt. Men samtidigt hade jag lärt mig såpass mycket av att sitta vid windowsdatorer att kan det fucka dig i r*ven så kommer det ohjälpligt göra det.

Men nu hände det något. En kamrat till mig arbetade i göteborg med att serva linuxservrar, jag hade börjat umgås rätt mycket med en kille som hade en vansinnigt färgad dator som jag påminde mig ha sett i nån reklam för ett antal år sedan med en av de bästa Stoneslåtarna jag vet. Jag hamnade också på en förfest hos en kille med en likadan. Runt mig upptäckte jag att det fanns en jäkla massa människor som inte alls använde sig av "en enorm towerlåda och en enorm 17" skärm" som tar upp ett halvt rum. Ständigt blev jag påmind om att det faktiskt fanns ett alternativ. Det skulle ta till december 2003 innan jag faktiskt bestämde mig för att köpa en ny dator. På bara ett par dagar så lyckades min bäste vän övertala mig att jag skulle dra bort skygglapparna från ögonen och tänka lite innan jag köpte den. Jag tänkte och resten är historia...