- Eastman
- Medlem ●
- 2005-05-02 14:48
Goddagens på er.
Tänkte säga hej, och dela med mig en liten historia om hur det blev så att det blev en iPod, istället för någon annan av den uppsjö av spelare där ute.
Hur det började
Jag har länge funderat på att skaffa en MP3 spelare - igen. Jag köpte en 1999 tror jag det var (jag var 19 år då), en Rio 300 med hisnande 32 MB minne, vilken jag kunde klämma ungefär 30 minuter musik på. En timme om jag inte var så petig med kvaliteten. Jag köpte den på Teknikmagasinet på Klarabergsgatan i Stockholm, för 1499 riksdaler om jag inte missminner mig. Den fungerade strålande, och jag var den enda i min bekantskapskrets med en sådan mackapär.
"En em pe-vadåförnågot?"
Jag tror tekniken var fortfarande lite i sin vagga, för jag fick ofta frågor om var CD-skivan var någonstans, eller hur fantastiskt små kassetter hade blivit. En del kan även ha misstagit den för en MiniDisc-spelare. Jag förklarade tålmodigt om hur den inte hade några rörliga delar, och att batterierna därför räcker längre. Att det är små musik-filer jag laddat upp till den från min dator.
Den var perfekt för när jag skulle ut och jogga, bara stoppa ner den i byxlinningen med hjälp av bältesclipen. Bältesclipen. Ja den gick ju naturligtvis sönder, och även om jag förmodligen kunnat beställa en ny för dyra pengar (billig plast fastskruvad med en stjärnskruv) så fick det vara.
Detta ledde dock till att jag använde den mer och mer sällan, och sen så gick ju naturligtvis batteriluckan sönder också, så efter ett år eller två hamnade den på ett bord, och samlade damm.
Nytändning
Jag hade övergav dock aldrig tanken om att skaffa en ny MP3-spelare. Det är ju dock en så smidig uppfinning. Åren gick, och flera gånger varje halvår kikade jag på spelare. Kanske denna modell? Spelar MP3-filer från brända CD-skivor. Nä, för stor. Jag tittade såklart på iPod:en, och följde dess produktutveckling med stort intresse.
iPod såg alltid lovande ut, och designen var tilltalande, men hur var det egentligen med produkten? Apple har alltid varit synonymt med kvalitet för mig, även om jag genom åren vägrat erkänna detta, som en inbiten PC-användare. De har kunnat det här med design, och även om iPod:en såg bra ut, så.. nej. Det var lika bra att vänta. Den var ju ändå rätt så stor.
Jag kikade lite på iPod Mini. Ett steg i rätt riktning, men fortfarande kändes det inte helt rätt.
Jens of Sweden dykte sedan upp som en blixt från klar himmel, och detta såg ju intressant ut. En svensktillverkad mp3-spelare? Nej, den var ju endast svensk-designad, men kritiken var bra. Fast priset? Det fick mig att rygga lite, och vänta ytterligare.
"Oj.. gedigen."
Sen kom ögonblicket då min vän Magnus skaffade sig en iPod 4G 40 GB. Han hade precis hämtat ut den från posten, och eftersom han hade sin dator kvar i Visby där han studerar, så ville han komma över och ladda ner sin musiksamling han hade på CD till sin iPod.
Det var första gången jag faktiskt höll en iPod i min hand. Mina första tankar var, "oj.. gedigen," för den fullkomligt genomsyrade kvalitet, och designmedvetande. Det var som om hela produkten sa till mig, "köp mig, visa upp mig, så kommer du se lika bra ut som jag," vilket naturligtvis är lika fel som att tro att en fräsig sportbil får dig att se intressant ut, när vad som händer är att folk bara uppmärksammar din bil, och glömmer bort dig.
När min tumme for över klickhjulet - ja herregud, klickljudet, det är så rätt, må de aldrig sätta in polyfoniska struntljud - så var det lite som när jag smekte min första flickväns kind den där soliga julidagen vid tågstationen i Lund, 1996. Lust, och kärlek. Jag sneglade svarsjukt på min vän som gick igenom sina CD-skivor, och funderade på om jag sprang tillräckligt snabbt-- nej, dum idé.
Det får bli en Jens of Sweden
Några månader senare - igår faktiskt, 1 maj - får jag för mig att nu skall det ske. Nu skall jag skaffa en bärbar musikspelare. Jag har gjort research, köpt både tidningen MP3, och den smått gubbsjuka Gadget, och bestämt mig för att det får bli en JoS MP-120. 1GB räcker för mig, ska ju bara ha den till att lyssna på musik. iPod:en då? tänker ni. Ja, ibland glömmer man ju tyvärr bort den där kärleken.. det bör inte hända, men det händer.
Någon timme senare sitter jag på tåget in till sta'n. Sitter och läser inledningsorden till Filip Hammar och Fredrik Wikingsson's bok Två Nötcreme och en Moviebox - Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige, där Ian Ziering (ni vet, Steve från Beverly Hills) skriver om sin längtan till att uppleva sverige. Äta nötcreme och sådant.
En kille kommer in vid nästa station, och sätter sig mitt emot mig, och jag blir lite irriterad över att få min privata sfär (som på söndagar är ovanligt stor) inkräktad. Jag märker något vitt i utkanten av mitt synfält, och tittar upp för att se vad det är. Hörsnäckorna med tillhörande kabel till en iPod, och i hans hand vilar en silvrig iPod Mini.
Jag kan inte slita min blick från den lilla silvriga tingesten vilandes i hans hand, och såhär i efterhand är jag säker på att han var fullt medveten om detta, och inombords log förnöjt. Det lilla klickhjulet tittar på mig. "Kommer du ihåg mig? Ja, ja jag ser att du kommer ihåg mig.." säger den, och gamla känslor kommer svallandes upp igen.
Återfrälsning
En Jens of Sweden? Vad tänkte jag egentligen. Det är ju en iPod jag velat ha hela tiden, trots att jag föraktar all denna iHysteri som omger Steve Jobs-fenomenet. Jag vill också sitta på tåget och visa upp min silvriga penisförlängare, trots att folk säger show-off, men innerst inne vill ha en, även dem.
Så jag åker in till sta'n, kliver in på Webhallen, och ber om en silvrig iPod Mini 6GB. På tåget hem bryter jag förpackningen, och packar upp den. Det sitter en man till höger om mig, och jag ler förnöjt när jag vänder mitt huvud om och mycket riktigt ser hans blick fixerad vid min silvriga tingest. Jag vet hur det känns. Tro mig. Jag vet.
