Måste få inflika lite här.
Har nämligen nyss köpt en lägenhet i Stockholm, för ca 1 milj kr. Jag tar ett stort lån på banken, men amorterar samtidigt väldigt hårt. Jag har relativt hög lön samtidigt som jag knappt har några fasta utgifter (säljer min bil samtidigt som jag köper min lägenhet). För min del kommer månadskostnaden för boende och pendling till och från jobb vara ungefär samma som tidigare (pga extremt billigt boende men väldigt lång resväg) även om räntan går upp några procentenheter, vilket den kommer göra den närmaste tiden.
Så jag anser att jag inte tar en större ekonomisk risk iom att belåna mig och köpa en lägenhet än när jag pendlade då jag var beroende av en bil som alltid fungerade. Samt att jag, om det behövs, lätt kan dra ner på mina icke-fasta-kostnader (inredning, tv-spel, resturangbesök m.m.) för att ha råd med boendet. Så som jag har det känns det som de flesta andra i min bekantskapskrets har det. Visst, vi kanske inte går tusentals kronor plus på kontot varje månad, men vi har en ekonomisk reserv och utrymme för en klart högre boendekostnad pga att de kan slopa sina icke-fasta utgifter.
Jag förstår inte riktigt all hysteri kring boendemarknaden och risken att man kommer gå i personlig konkurs pga av för hög boendekostnad pga kommande räntehöjningar. Kraven på mig från bankens sida var rätt hårda, men helt ok enligt mig, när det gällde lånesumma och amorteringsgrad. Men alla banker är kanske inte lika "vänliga" utan bara kastar ut pengar att låna, utan krav på amortering, för att tjäna pengar på räntan...?
Vad säger ni, är jag en högrisktagare som närmar mig personlig konkurs bara för att jag tar ett bolån? För det är så många av er låter...
(Ja, jag vet att det är skillnad på att köpa en lgh för 1 milj kr mot att köpa en villa på 6 milj kr, men jag tror att skillnaden i inkomst och startkapital är stor även den.)