Det är inte kameran som tar kort - det är fotografen.
Det finns olika typer av konsertbilder som är snygga. Man kan bygga in rörelseoskarpan i kompositionen.
Var beredd på att anpassa dig efter omständigheterna.
Även världens bästa plan om superskarpa närporträtter på sångare går upp i rök om bandet lirar i motljus utan nån belysning framifrån.
Eller finns det inget dike så man får trängas med publiken: det kan vara ytterst svårt att flytta runt till en annan vinkel eller att rentav trängas så långt fram att man har "clear line of sight".
Sen är det bra att ha fotopass. Antigen söka hos skivbolaget eller höras med arrangörerna på plats. Det brukar vara första tre låtar som man får fota från diket, och oftast (99%) utan blixt. Men man lyssnar alltid på vad de säger. Det är samma vakter nästa gång också!
Det är sant att den lilla skärmen på kameran är för smickrande för bilderna: de ser inte likadant ut på en riktig skärm! Särskilt skarpan! Det löner sig att öva på hållningen: att ha bra balans, att hålla andan när man trycker av, att hålla armbågen nära kroppen. Alla smådetaljer bidrar till bättre skarpa. Det är ovanligt att ha stativ eller monopod med. Man hinner inte med det, helt enkelt. Jag brukar lyssna på låten och utforska om ljuset följer låten: då kan man fokusera i mörkret, ställa in kompositionen och man vet att vid 4:e takten i refrängen kommar trummisen att slå hårt och då går ljuset upp... Man väntar och tar en serie då.
Det löner sig att visa respekt för andra fotografer också: man hoppar inte framför en annan fotografs glugg.
Man får inte heller glömma att det finns mer att fota än bara sångaren. Kablar på scenen (om man ser de), ljus, instrument, set list: mycket. Det går att bygga in i kompositionen.
Men det allra viktigaste (tycker jag) är att "make the most of it"! Om det inte går att ta kort man tänker från början så är det att ta kort hur det går. Ha kul och om du är inte nöjd med dina bilder: det går flera tåg!
