Jag har talat om för mina kompisar varför jag INTE har facebook längre.
Att jag fastnar
Att säkerheten är kass
Att allt som diskuteras är rena skitet, intelligensmässigt är FB en förolämpning.
Att många av de jag hade som vänner tillhör ett tidigare liv, som jag vil lämna bakom mig.
Att alla "add-ons" driver en till vansinne
Att alla tror att FB är världens medelpunkt.
Jag ringer folk lite mera, de 8-10 personer jag verkligen vill umgås med.
de ringer mig lite mera.
Mina riktiga vänner hör av sig.
Om två kompisar, låmngt ut i periferin (varav jag träffat den ena två gånger då på hans brorsas fest) väljer att gå och förlova sig och jag MISSAR detta. Öh? jaha, jo, grattis då.
Kan man ju lika gärna säga två månader senare när man möts i affärn.
Skaffa 347 "kompisar" på FB kan vilken idiot som helst göra.
Att skaffa 8-10 riktigt bra vänner och umgås med dem, det är jävligt jobbigt.
Det kräver engagemang, tid, ork, lust och social förmåga som bara den.
På FB kan man ersätta allt med snuttar.
Vilket vill du helst ha om ngn närstående dör?
a) Dina två bästa vänner sitter ihop med dig när du sitter och bölar och tar hand om dig. Kokar te till dig och bryr sig om hur du mår. De lyssnar på dig i fyra timmar - för de är dina vänner.
b) 87 personer på fejjan kommenterar din tråd "Min bror dog igår" med "Näääää, vad hemskt hörru du", "Gud vad jobbigt för dig"... och sedan hoppar till nästa tråd där ngn skriver "jag kan få upp en hel gurka i näsan!" -"Åååååå, *lol* vad roligt" .....
Jag kände att hela fejjan blir att leva "lightversionen" av sitt eget liv.
Vill ngn veta av mig, ring, maila eller knacka på dörrn.
Twitter verkar bygga på samma "skrikmentalitet" som FB. Alla bara skriker ut vad de vill säga - lyssnar ngn?