Moderatorerna här räds trådar om vissa ämnen, men förhållningssätt, sådant som vi tränar på varje dag borde ju kunna platsa.
Jag lyssnade på Radiopsykologen idag innan lunch, en kvinna vars man tagit livet av sig ringde in, hon kommer inte vidare i sitt sorgearbete, och frågade radiopsykologen om hur hon skulle kunna komma vidare.
För de flesta problem som dyker upp brukar man kunna hitta en strategi, ett sätt att tänka eller förhålla sig, men när det gäller sorgen efter någon som gått bort, är det oftast inte önskvärt att ändra attityd eller hantera sorgen på något särskilt sätt. Sorg bör genomlevas och får också ta tid.
Kvinnan som ringde in till Radiopsykologen kände emellertid att hennes sorg hållt på så länge och inte ändrat skepnad, åtminstone inte åt det mildare hållet.
För det mesta kan jag ha en idé om bearbetning när någon mår dåligt, men när någon "fastnat" i sin sorg, då saknar jag verktyg.
Hur tänker du när du finns för den som förlorat någon?
