Jisses vilka minnen det väcker. Min son var hopplös som liten. Man fick gunga honom i babysittern i stort sett hela tiden om han skulle somna in . Ett under att inte ryggen gick av.
Så fort man slutade gunga honom mellan benen fram och tillbaks, så slog han upp ena ögat bums och vaknade.
Han står i skuld till mig när jag går i pension då ska han få åtgälda mig
Fy vad vi kämpade med honom, kolik skulle ha varit en lättnad, han hade säkert det också för han skrek jämt, vi kunde aldrig någonsin sätta oss ner vid ett cafe och fika i lugn och ro när vi var ute med vagnen .
När han föddes så vrålade han bara, vi skulle få en smörgås och fika efter förlossningen glöm det, vi fick inte ens en tugga lugn och ro den första tiden.
Nu är han en skärpt 15 åring, charmig som få, man kan ibland inte fatta att det är sant med tanke på hur det började en gång i tiden
psss när man tänker tillbaks kanske man ändå skulle ha klistrat fast en napp, han vägrade nappen en gång för alla, ingen av mina 2 barn använde napp.
Jag tror inte på napp - ämne för ytterligare diskussion