Det är en sak jag inte begriper.
När det gäller video så verkar (den generella) uppfattningen vara att ju större/finare/högre upplösning så desto bättre. Serveras bilderna dessutom i Dolby Digital i super-surround-extra-plus så är/upplevs allt så mycket bättre. Jmf. med blu-ray mot DVD, et c., et c..
Hur kommer det sig då att vi (överlag) verkar nöja oss med en sämre ljudkvalité i podcasts/poddradio? Lagringsbehovet för en timmes ljud är ju minimalt i jämförelse med en timmes video. Om man lägger tid på podcastens innehåll är det väl inget som hindrar att man erbjuder en hög teknisk kvalité på samma gång?
99mac:s egen poddradio kan tjäna som exempel. Jag kan höra er säga att rösterna hörs å förstås tillräckligt, men jag vill ha mer än så. Visst är snacket det viktigaste men upplevelsen av det jag lyssnar på är minst lika viktig för mig. Andningen i studion, läpparnas anspänning. Käkarnas öppningsgrad. Idas burkläsk. Delaktigheten i samtalen.
Hjälp mig att förstå det här. Hela julen har jag funderat. Varför skiljer man på ljud och ljud?