Bra skrivet! Finns en del saker som jag inte håller med om i krönikan (det är trotts allt en krönika), men jag känner samtidigt att ämnet lätt kan spåra ur om man ger sig in i debatten med en klumpig infallsvinkel. Risken för missförstånd och feltolkningar är ganska stor då. Tycker det var en bra krönika med ett aktuellt ämne som bör diskuteras.
Mångfald inom till synes triviala kategorier som kön, hudfärg, var jag bor eller funktionsförmåga är inte viktigt för att det ska bli rättvist i någon påhittad kvot eller för att vi essentiellt sitter inne på olika förmågor. Det är nödvändigt för att vi ska skapa objektivt bättre produkter som tar hänsyn till alla som använder produkterna.
Detta är något jag försökt banka in i folks skallen sedan debatten om kvotering började. Det handlar inte om 50/50. "Onejnejnejnej... det verkar som att vi har anställt 51% män och 49% kvinnor. Det är katastrof. Det ska vara 50/50. Hur fixar vi det här? Ska vi sparka någon? Anställa någon? Vi MÅSTE ha 50/50. Blablabla...". Har fått erfara den här typen av extrema synsätt alltför många gånger, även om det på sista tiden börjat lätta (i början var det extremt). Ja, målet är att det ska vara så jämställt som möjligt. Nej, det behöver inte vara en blodig linje mellan mångfald och icke mångfald på en arbetsplats. Och ibland finns det naturliga orsaker till detta. Till exempel har vissa teknologiska utbildningar dominerats av män med en fördelning på 80/20 bland utexaminerade. Man kanske ska börja där istället? Få tjejer att spana in teknik, eller? Och om tjejerna sedan, när de växt upp och ska börja välja, ÄNDÅ inte gillar teknik så har samhället gjort vad man kunnat, eller är jag ute och cyklar?
Alltså: Fördelningen bland sökande/utexaminerade domineras av en homogen grupp, vilket i sin tur påverkar fördelningen i anställningsprocessen hos ett företag. Vad ska företaget då göra? Inte konstigt att de har svårt att hitta rätt anställd från en minoritetsgrupp. Samma sak gäller politiska minoritetsgrupper bland hög- och lågutbildade.
Man får heller inte glömma den biologiska/psykologiska aspekten: Likasinnade kommer (oftast) bäst överens med varandra, rent kulturellt och socialt. Alltså: det är inte helt galet konstigt att två personer som är födda i Bolivia kommer bättre överens med varandra på en arbetsplats än två andra personer som är från skilda kontinenter. Eller att en kvinna (eller man) trivs en aning bättre med en annan kvinna/man. Eller att döva personer arbetar med varandra liite bättre, än om de får arbeta med andra personer som inte har hörselproblem. Samma sak gäller andra minoritetsgrupper (sexuell läggning, religion, o.s.v.). Jag menar inte att det ALLTID är så, jag menar bara att det är logiskt OM det är så.
Frågan är hur långt man ska gå för att få mångfald. Har mångfald ett pris? Och om ja, hur mycket kostar det? (med pris menar jag: kompetens, gruppdynamik, utveckling, etc.)
