Hahaha, fy fan vad jag mår gott. Satt på bussen upp och lekte med iBooken. Min sätesgranne halade upp en ful jäkla hp-dator. Svart och klumpig. CD-läsaren med släde. Sen började han glo på en film och hade lika dålig smak där - Hälsoresan. Men lyckan var kort - efter 1.5 timme tog batteriet slut. Vad jag garvade inombords - karln hade en kvart kvar på filmen. Själv satt jag och lyssnade på musik och skrev i Word och fortsatte göra så i fyra timmar innan jag stängde datorn (dock var den inte slut än).
Dessutom hade snubben en sticka för Bluetooth som stack ut och som han hela tiden fick ha koll på så den inte knäcktes. Sen hade han klistermärkena för Windows o. det kvar på datorn - så oerhört oestetiskt.
Sen kommer jag upp hit till lägenheten och då kommer min korregranne in och ska ha hjälp med en drivrutin. Han har en diskett med sig. Jag förklarar snällt att det övergivits för länge sen på Mac och laddar ner och lägger drivisen på mitt usb-minne på under en minut. Allt går snyggt och smidigt och drag-and-drop. Dessutom ser jag till att helt omotiverat köra lite Exposé och sånt, för att impa lite mer på karln. Han blir ännu mer impad av slot-inen på iBooken när jag sen bränner en skiva åt honom. Toast är också ett mysterium för Kim - han förstår inte hur det kan vara så enkelt och hur man kan slippa gå upp och ner i filträd och jäklas. Och mitt genomskinliga tema på Adium (tack macgunde!) fascinerar honom oerhört, det med.
Fan, så härligt att ha en dator såna här gånger. Man inser hur jävla enkelt allt är och hur snyggt och smidigt det går. Skadeglädje är äkta glädje, no doubt.
EDIT: För att inte tala om den fula jäkla standardaxelväskan han hade till bärisen - uuurk!
