Fredagskrönika, eller: Finns det ingen som tänker?

Fredag eftermiddag. Efter att ha klarat av sexton sömniga tredjeringare på medieprogrammet från åtta på morgonen fram till lunch samtidigt som tio förvirrade tillvalselever läser grafisk kommunikation i samma rum, får jag rycka in som vikarie för estetettorna i datagrund. Femton minuters lunch och på igen. Det utmärkande draget hos esteter, och fram för allt förstaringare, är att de har en benägenhet att ta ofantlig plats samtidigt som de låter konstant på en nivå något högre än en AIK-klack på semifinal.

När alla så småningom försvunnit från lokalerna är det dags att försöka sortera röran efter veckan som gått, städa arbetsplatser och gemensamma utrymmen, kolla så inget försvunnit, släcka, låsa och larma. Lite mer hektisk dag än vanligt, men inte så farligt.

På hemvägen svänger jag in på Hemköp för att komplettera skafferiet och köpa en ny lampa till knutlampan. Inte förrän jag kommer in i butiken inser jag att det är fredag eftermiddag, och dessutom löningshelg. Men nu är jag här, så det är lika bra att få inköpen gjorda. Buffande, knuffande och trängande i tio, femton minuter. Tur att jag inte behövde mer prylar.

Väl framme i kassan tänker jag att jag ska försöka vara så snabb och smidig som möjligt. Inga kontanter som ska växlas och sånt, så jag betalar med kort. Numer har Hemköp, liksom många andra butiker, köpt in en kortläsare som hänger framför kassan, och som kunderna själva ska dra sitt kort i. Tyvärr verkar ingen ha testat dem på kunderna, så följande utspelar sig:

• Jag öser upp varorna på bandet, tar en kasse och går fram till kortdragaren.
• Drar kortet.
• Inget händer...
• Drar kortet igen.
• Inget händer...
• Tittar på illustrationen på kortdragaren och försöker vända kortet som den visar.
• Magnetremsan hamnar uppåt.
• Skiter i illustrationen och drar kortet med magnetremsan åt andra hållet.
• Det funkar. Slår koden.
• Tar kassen och går och packar mina varor.
• Kassörskan frågar om jag "vill ha på summan". Ja, det vill jag.
• Fortsätter packa.
• Kassörskan säger att jag måste bekräfta genom att trycka på "JA".
• Slutar packa, går runt hela kassan och trycker på knappjäveln.
• Går tillbaka och försöker packa klart. Nu kommer nästa kunds varor på min sida, eftersom de före mig handlat för ett helt kompani, och fortfarande har fyra, fem påsar kvar att fylla.
• Blir stressad, och börjar rafsa åt mig varor som inte är mina. Gubben efter mig hojtar att ge sjutton i hans saker.
• Äntligen klar. Går ut och åker hem.

Alltså, vad är det för dönickar som bygger de där kortdragarna. Det är samma visa jämt. Drar man kortet kan man vara säker på att varannan gång har man det vänt det åt fel håll. Hur svårt kan det vara att sätta ett magnethuvud på BÅDA sidor? Sen undrar jag varför i hela vida världen måste jag bekräfta två gånger? Jag har ju bekräftat beloppet till kassörskan en gång. Varför måste jag sen trycka på en till jäkla knapp?!?

Det rimliga borde väl ändå vara att kassörskan säger beloppet, jag lämnar över kortet, hon drar det, jag slår koden och sen är det bra.

Som det funkar på OKQ8. Enda stället där de fattat.

Jag menar, skillnaden mellan att betala kontant och med kort borde vara noll. Eller hur?

Nåväl, jag kommer hem och tömmer brevlådan. Ser att jag fått ett mystiskt brev från Danmark. Jag öppnar det och ser till min ilska att det är en orderbekräftelse på toner till min skrivare. Vad i hela... *€%&/#!!!

För en dryg vecka sedan ringde en tjej och läste innantill för mig på mobiltelefonen. Jag har en firma, så det var till den hon ringde. Hemtelefonen är dessutom nixad. Hon hade ett "superbra" erbjudande om billig toner som räckte dubbelt så länge som annan toner. Jättebilligt till dubbla priset. Jag sade ett flertal gånger innan hon slutligen lade på att jag inte var intresserad. Till sist fick jag nästan höja rösten och säga att "Jag vill inte köpa något av dig. Inget alls.". I förrgår ringde hon igen och frågade om jag var nöjd med andra tillverkares toner. Jag började med att säga att jag inget ville ha, men hon ville ändå ha svar på frågan. Sen lade jag på.

Nu har dönickarna skickat skiten till mig i alla fall. Jag blir tokig! Och självklart har de redan stängt när jag ringde numret som stod angivet. I Danmark.

Så istället blev det ett surt mejl till supportkvinnan. Återkallar de inte ordern skickar jag en faktura till dem själv på samma belopp plus två timmars arvode för telefonsamtalen.

Nu ska jag äta semla så får vi se om jag blir glad igen.