Det är en svår balansgång. När ska man låta bessewissern i sig själv tala, och när ska man stillatigande acceptera exempelvis en särstavning?
Grundregeln är väl att man *inte* ska anmärka, hur mycket man än vill, på stavfel och särskrivningar och liknande. Det ser ofta gnälligt ut och främjar ju inte ämnet man diskuterar. Fast det är svårt att låta bli ibland...
Det är ju sorgligt hur analfabetismen sprider sig i samhället förövrigt. Särskrivningar är ju bara en del av det. En del skyller på dyslexi och är det sant så är det ju förståeligt, men många gånger kanske det handlar om att man aldrig orkat lära sig svenska språket ordentligt.
Emellanåt blir det ju rent av komiskt faktiskt. Som här på Stjärnhallen i Umeå. I samband med alla djurproblem i England och därikring stod det att läsa på en skylt:
På grund av mul- och klövsjukan har förråden av kött börjat tryna.
[ 06-11-2001: Meddelandet ändrat av: Adrian B ]