Ipad Mini med Retinaskärm

Hur bra är skärmen hos Ipad Mini Retina? Låt oss säga att den är precis som tidigare – fast skarpare och behagligare. Formatet liksom färgerna är mindre än hos en normalstor Ipad.

Som vi först kunde konstatera är Retinaskärmen betydligt bättre än den gamla vanliga ”grovskärmen” tack vare Retina-upplösningen. Tydligare text, skarpare grafik och alla de andra fördelarna vi redan har vant oss med hos Retinaskärmarna. Allt kan sammanfattas som bättre och behagligare. Den vanliga skärmen ger ett grovt och grusigt intryck vid jämförelse.

När vi testade skärmen hos Ipad Mini i februari kunde vi konstatera att skärmen förvisso låg i rätt vitbalans. Vitt är så vitt som definitionen tillåter. Men vi kunde också konstatera att skärmens färgrymd, skärmens gamut, var avgränsad hos nyanser av blått, rött och framför allt i kombination. Alltså magenta- och purpurtoner återges blekare än de ska och med skiftad nyans. Ju starkare färg, desto tydligare avvikelse.

Ipad Mini med Retinaskärm är i det hänseende exakt likadan. Vi har en krympt färgrymd som inte kan återge färger som de ska enligt standard, alltså sRGB och ITU Rec.709. Skärmen kan inte återge färgerna tillräckligt mättade vilket får dem att bli just blekare. Hos blått och magenta lyser färgerna också för intensivt och den kombinationen kan ge ett pastellaktigt intryck. Det som ska var en djup blå ton är uppljusad. Det som ska vara en djup ton av rosa blir istället en mer beigerosa ton. Djupa röda nyanser drar åt brandgult och liknande.

En kamera fångar inte bilden på samma sätt som våra ögon och kan både mildra eller förstärka färgskillnader på sätt som våra ögon inte gör. Men som en indikation om vad som händer kan du se bilden längst upp i artikeln. Ett annat sätt att visa skillnaden, simulerat, är med följande bild:

För att verkligen uppleva skillnaden måste du dock jämföra de två sida vid sida. Det handlar om vilket ljus skärmarna levererar och den skillnaden går bara att uppleva vid en direkt jämförelse. Att få den godtyckliga skärm du läser detta på att återge ljuset exakt på samma sätt som Ipad Mini är lika genomförbart som att använda en blockflöjt för att exemplifiera ljudet från en banjo.

Stort problem? Kanske inte alls

Hur besvärande detta är beror i allra högsta grad på vem du är som användare. Har du tänkt använda Ipad Mini för att syna foton eller på något sätt fatta beslut eller bilda dig uppfattning som rör färger kan du inte lita fullständigt på vad du ser. Där är istället den stora Ipad Air med Retinaskärmen betydligt mer pålitlig som vi kunde konstatera i vårt test.

Bortser du däremot från kraven på korrekta färger är det annars inga som helst fel på Retinaskärmen hos Ipad Mini. Det är fortfarande en skarp och tydlig skärm som kommer att fungera utmärkt till allt utom just exakthet kring färgnyanser.

Lite blåaktig vitbalans kring 6 900 Kelvin hos detta exemplar, inga problem med gamma/tonkurva. Förvisso är de allra, allra mörkaste nyanserna lite för mörka, men i övrigt är det just en behaglig skärm som presterar som väntat från Apples produkter.

Som mest lyser exemplaret med en ljusstyrka på 380 cd/m² vilket matchar andra Apple-produkter. Med reglaget i botten kliver den ned till 7 cd/m[sup]2[/sup cd/m² som lägst. Detta kan vara en fördel för dig som vill använda din Ipad i totalt mörker. Kontrastförhållandet är 900:1 vilket återigen är typiskt för Apples produkter.

Betraktningsvinkeln är något sämre än hos de större Ipad-modellerna, men detta är i praktiken inget problem särskilt inte när du med Minin:s smidiga format lättare kan vinkla den rätt. Effekten av att vinkla skärmen 30 grader är inte särskilt stor utan de flesta färger återges intakta och effekten på tonkurvan är liten. Du kan ana att vitbalansen skiftar svagt mot gult eller mot cyan beroende på hur du vinklar, men det är också allt.

Vi kan på vårt testexemplar se skillnader i övre- och undre kant. Den undre kanten som är kring tio procent mörkare än den övre kanten. Den övre kanten skiftar också lite mer åt cyan i vitbalans. Återigen inget stort problem, men detta går att notera och är du den som prioriterar färgåtergivning är Ipad Mini alltså inte optimal.

Mätningarna hos Ipad Mini med Retinaskärm, grovskärm och Ipad Air. Vitbalans (”RGB Balance”) med procentuell avvikelse och gamma (”Gamma point”) är hos alla tre inom rimliga avvikelser genom gråskalan från 0 procent svart till 100 procent vitt. Felnivån (”DeltaE u'v'”) hos vitbalansen är förhållandevis låg för att vara fabriksjusterade exemplar. De skillnader som finns hos vitbalansen handlar om exemplarskillnader.

Ipad Mini-skärmarna har däremot en krympt färgrymd (Färger och mättrianglar) där den vita triangeln och prickarna visar själva mätningen medan triangeln och fyrkanterna visar målet, sRGB/Rec.709-standard. Ljusnivån på färgerna (”Gamut luminance”) visar att procentuell avvikelse i ljusstyrka hos färgerna där blått och magenta går utanför skalan. De lyser alltså långt, långt starkare än de borde. Felnivån för färger (”DeltaE 2000”) bör ligga under värde 3 för att klassas som ej synbart. Tränade ögon kan dock ha hårdare krav och förstås, vice versa för otränat färgseende.

Tyvärr kan du inte kalibrera en Ipad och den typen av färgfel som Ipad Mini visar upp är i vilket fall en fysikalisk begränsning som inte går att justera bort. Skärmen kan helt enkelt inte alstra rätt sorts ljus. De ”kalibreringslösningar” som finns till Ipad, handlar om att skärmen profileras och att inom en specifik mjukvara, till exempel Spyders galleriprogram, justeras det ljus som kan justeras. Safari och andra program påverkas inte av sådana lösningar utan du får det ljus du betalar för.

Varför är det så här?

Jag kontaktade Apples presskontakt som genast skickade mig vidare till Cupertino och chefsutvecklaren för Ipad Mini och Apples så kallade Minion-fabrik: Dr. Nefario. Han beskrev att orsaken till att Mini-skärmen är begränsad har att göra med tillgänglighet. Få tillverkare kan skapa en skärm i detta format och den tillverkare som kan leverera i rätt volymer till Apple kan inte lösa färgproblemet utan att göra skärmen oväntat kostsam eller energislukande. Vilket inte så problematisk ur Apples synvinkel eftersom det medför att de användare som ställer krav på färgåtergivning istället köper de större och dyrare Ipad-modellerna. Därmed får Apple också bättre marginaler, berättar sedan Apples produktchef, Mr. Gru.

Nej. Där ljög jag förstås så att det stänkte om det. Dumma mej. Apple svarar aldrig i klartext på varför de väljer sin hårdvara som de gör och jag måste drömma mig nostalgiskt tillbaka till 90-talet för tillfällen då jag fick ta del (efter en del lirkande) av sådana resonemang.

Men ifall jag tillåts spekulera är skärmen hos Ipad Mini givetvis annorlunda än de större skärmarna. Det gulgröna ljuset från lysdioderna (teknisk förklaring längre ned) filtreras inte bort i samma utsträckning som hos de större Ipad-modellerna. Så när skärmen ska återge nyanser som magenta finns det i högre utsträckning ljusenergi i våglängder av den gröna och gula delen av spektrumet jämfört med hos Ipad Air med Retinaskärm. Den tillverkare som trycker fram 7,9-tumsskärmar i tillräckligt stora volymer för att matcha Apples specifkationer har troligtvis prioriterat andra egenskaper än exakt färgåtergivning.

En avläsning med spektrafotometer (X-rite i1 Pro) visar att Ipad Mini återger färgen magenta (skapas av blått och rött) med en förhållandevis hög nivå av gröna och även gula våglängder. Detta medför att färger likt magenta aldrig kan nå sin fulla mättnad som de är tänkta att återges med. Orsaken är gissningsvis att LCD-panelen inte kan filtrera bort det gulgröna ljuset från fosforn i lysdioderna. En ”vit” lysdiod är en blå lysdiod med gult fosfor. Detta kan vara en svaghet hos skärmen. Det kan också vara en medveten lösning för att uppnå hög ljusstyrka och samtidigt hålla energiförbrukningen nere och förlänga batteritiden. Kanske är det en kombination av både och som är förklaringen.

Slutordet om Mini med Retina

För att sammanfatta är Ipad Mini med Retinaskärm ganska precis som den förra Mini-modellen med vanlig skärm, eller kanske bättre beskrivet ”grovskärmen” eftersom den högupplösta Retina-varianten inom sin tid lär bli Apples vanligaste skärmtyp. Vi har med Ipad Mini Retina samma färgbortfall som hos grovskärmen fast allting är skarpare och behagligare. Ipad Mini med Retinskärm är fortfarande en liten och behändig Ipad som fungerar till precis allt utom att syna färger noggrant. Ungefär som väntat med andra ord. Kanske är det precis vad du saknat?

Ipad Mini efter (nästan) ett år

Hur pass uthålliga är då de här skärmarna? Ja, det kan vi också svara på eftersom det exemplar av Ipad Mini vi testade i februari har gått varmt och starkt hos redaktionen med nästan 10 månader av dagligt och flitigt användande. LCD-skärmar består (väldigt förenklat) av två komponenter. En panel av flytande kristaller som reglerar ljus och färg samt en bakgrundsbelysning som i moderna fall består av vita lysdioder.

Eftersom vitt inte är en färg utan vad våra ögon och hjärnor uppfattar som en blandning av alla färger så finns det heller inte lysdioder som lyser ”vitt” i fysikalisk mening. Istället är det en blå lysdiod med gult eller snarare gulgrön fosfor. Gult ljus aktiverar både de gröna och de röda tapparna i ögat och tillsammans med den blå lysdioden täcker vi upp det mänskliga ögats alla färgreceptorer. Vi uppfattar ljuset från en ”vit” lysdiod som vit trots att det är gult och blått.

Från den gula fosforn kan vi i LCD-panelen filtrera ut våglängder av rött och grönt och så har vi därifrån tillräcklig kontroll över ljuset för att kunna arbeta med de färger som idag är standard, det vill säga Rec.709 och sRGB.

En lysdiod är en ganska tålig och uthållig manick. Fosfor slits gradvis med användningen och mattas med tiden av. Effekten blir att diodens blå sken håller sin styrka över en längre period medan den gula fosforn mattas snabbare. Med andra ord kommer det totala ljusflödet att minska något och då flyttas vitbalansen mot en allt blåare blandning eftersom den blå dioden inte alls mattas i samma takt. Färgtemperaturen ökar och vi får med tiden en allt kallare, blåare bild.

Mindre gult ger blåare balans

Det exemplar vi mätte i början av året 2013 har nu i december också förändrats en hel del. Som ny gav exemplaret en förhållandevis korrekt vitbalans. Inte på nivån ”perfekt kalibrerad”, men tillräckligt nära en färgtemperatur på 6 500 Kelvin och D65-vitpunkt för att räknas som att vara utan tydliga fel. Vitbalansen hos Ipad Mini låg där den ska ligga och var exemplariskt för en apparat direkt ur kartong.

Mätning i februari 2013 och tio månader flitig användning senare. Skärmens hos Ipad Mini har blivit blåare men det är knappast ett drastiskt problem. Kanske om flera år? Det ser ut som att blått har blivit ljusstarkare med tiden, men detta är alltså i förhållande till den totala ljusstyrkan som har minskat något. Fotnot: de äldre mätkurvorna från testet i februari är framtagna med en äldre version av programvaran (Calman) och skiljer sig i hur de presenteras. Den nyare versionen är mer korrekt.

Idag efter nästan ett års användande har den gula fosforn uppenbart mattats något. Inte mycket. Den totala ljusförlusten är mindre än fem procent, men dessa fem procent ligger främst hos det gula ljuset och därmed rött och grönt. Skärmen hos Ipad Mini har alltså blivit blåare efter nästan ett års flitigt användande och har nu en färgtemperatur på 7 000 Kelvin.

Nu är detta långt ifrån en katastrof. Det är fortfarande inom vad som verkar vara exemplarvariationen hos skärmarna på Apples produkter som också kan vara så pass blåa från början. En förändring som skett gradvis och långsamt så att den knappast lär märkas.

Men det visar i alla fall en förändring och efter två år kanske vitbalansen skiftar än mer och vi börjar kanske förlora mättnad i djupa färgnyanser som baseras på grönt och rött. Där kan ett tränat färgseende börja reagera på att Ipaden inte längre är riktigt pålitlig.

Efter tio års flitigt användande av en Ipad kanske vi stirrar in i en skärm som främst består av nyanser av blått, cyan och purpur. Vi får väl se.