Hörlurarna RHA T10i och T20i

Det går att skriva spaltmeter om dynamiska element, antalet spolar och utbytbara filter. Det intressanta i sammanhanget är ändå hur hörlurarna låter. Som vanligt tål det att understrykas att musiklyssning är en oerhört subjektiv konstform, och det jag skriver ska alltså ses som just min upplevelse av dessa hörlurar. Med den brasklappen på plats har vi testat hörlurarna med en diger spellista av blandade låtar från många olika genrer. Här finns både klassiska rockdängor med gitarrer och trummor och nyare alster som toppar dagens listor. Vi har också försökt få till en spridning så att lurarna utsätts för både elektronisk och akustisk musik, både sådana med framträdande bas och inte. En salig blandning helt enkelt.

RHA T10i

Min spontana reaktion när jag först testar dessa lurar är, glädjande nog, att gå igenom hela mitt musikbibliotek från början till slut, bara för att höra hur mycket bättre det låter. För bra låter det verkligen – det finns en behaglig rundhet i ljudbilden, och jag drabbas av en känsla att jag hör detaljer i låtarna som jag hittills missat.

Att skruva i de separata filtren som ger extra bas är en blandad upplevelse. Huruvida detta verkligen lyfter en låt eller inte beror till stor del på vilken låt det handlar om. Ibland får den en extra skjuts och tryck på ett positivt sätt, exempelvis i studsiga Urban Clearway med Saint Etienne, eller Zara Larssons Lush Life. Ibland slår det dock över, som i den klassiska synthpopdängan Sounds Like a Melody av Alphaville. Det är en låt som redan från början har ganska grumlig bas, och här blir resultatet faktiskt ett rörigt gytter, direkt onjutbart. Då låter det bättre med referensfiltren iskruvade.

Det här ska inte själva hörlurarna lastas för egentligen. Det är bara det att viss musik tjänar på att krama ut extra bas ur och andra gör det inte. De flesta gör det inte, i mitt tycke. I nästan alla testlåtar föredrar jag att använda de normala filtren, av samma anledning som jag sällan modifierar ljudet på en stereoanläggning eller i Itunes genom att fiffla på equalizer-inställningarna. Jag vill att det i så stor utsträckning som möjligt ska låta som det var tänkt vid inspelningen.

Exakt samma sak gäller för de filter som lyfter fram diskanten. Om vi återigen använder Sounds Like a Melody som exempel blir här istället melodislingan nästan skärande hög, och jag måste dra ner volymen ordentligt för att det alls ska bli kul att lyssna på. Generellt upplever jag att de här problemen främst gäller just viss typ av elektronisk musik med en ganska kantig ljudbild redan från början. Rent akustiska och gitarrbaserade låtar kan absolut vinna på lite tydligare diskant, eller för den del extra bas. Pelle Karlssons imponerande första försöket-tagning av den gamla frälsis-låten Han är min sång och min glädje låter mäktig oavsett, men visst får diskantfiltret pianokompet att titta fram lite extra bakom Karlssons kraftiga pipor. Överlag ska det dock sägas att dessa extra filter gör en relativt liten skillnad för ljudet i de flesta låtar. En märkbar skillnad, men inte omvälvande.

Pelle Karlsson, bra testmusik.

Att det dessutom ändå är lite tidskrävande att skruva av och på de olika filtren gör nog att de allra flesta låter bli och bestämmer sig för att köra med normalfiltren. Här låter ingen låt dåligt. Det är bra att RHA har gett möjligheten att modifiera ljudet genom dessa extra filter för de med särskilda behov eller önskemål, men det är just särskilda fall.

Även utan basfilter upplever jag att T10i har ett ganska tungt basljud som gärna lägger sig i förgrunden. Återigen finns det musik som tjänar på det, och framförallt lyssnare som gärna vill ha en tryckande bas i örongångarna. De människorna kommer nog gilla T10i.

RHA T20i

Jag kan inte påstå att skillnaden är som natt och dag, men jag upplever absolut att T20i har en renare ljudbild än sitt småsyskon. Framförallt känns balansen mellan bas, mellanregister och diskant mer jämn. I en bastung låt blir basen framträdande och distinkt, men dränker inte annat ljud som ibland kan bli fallet med T10i. Varje instrument får plats, vilket märks särskilt väl i låtar med lite mer avancerade arrangemang. David Bowies tidlösa Life on Mars exempelvis har nog aldrig låtit bättre, inte heller Billy Pauls Only the Strong Survive. Om jag återgår till Alphaville och Sounds Like a Melody så blir upplevelsen här behagligare och och synthmattorna känns mjukare.

Även på T20i ger de extra filtren lite extra tryck för bas eller diskant, men inte heller här handlar det om några jättestora skillnader. Jag tycker att dessa dyrare lurar är bättre på att hantera bas- och diskant än T10i, säkerligen på grund av konstruktionen med dubbelspole. Mer balanserat ljud helt enkelt.

Faktum är att jag inte lyckas hitta en enda låt i testlistan som låter dåligt med T20i. Allt jag slår på hanteras med bravur och jag hittar ingenting vad gäller ljudbilden att anmärka på. Det är helt enkelt extremt trevligt att lyssna på musik på det här sättet!

En annan som sak som bör nämnas är också att både T10i och T20i vinner stort på en tids inlyssning. Efter några timmars användande blir ljudbilden mjukare och överlag gemytligare, med varmare bas och fylligare diskant. Efter en dag eller två låter de som de ska göra.