Pink odlar intresset för programmering

Förra sommaren anordnade Vanja Tufvesson och Tone Pedersen tillsammans med Vibeke Tengroth ett programmeringsläger för tjejer. Trycket blev jättehögt och de blev förvånade över det stora intresset de möttes av. Efter lägret var det många som hörde av sig och undrade när nästa läger skulle hållas. Initiativet växte till både flera läger och kodningsträffar varje månad i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Pink Programming är nu en förening med många medlemmar, vars mission är att göra fler kvinnor intresserade av programmering och utveckling i en kravlös miljö. 99mac har mött Vanja Tufvesson och Tone Perdersen för att prata om kvinnliga utvecklare, glädjen i att programmera och vikten av mångfald i arbetsgrupper.

Hur startades Pink Programming?

Vanja: – Det var egentligen aldrig meningen att det skulle bli en hel förening med aktiviter runt om i landet. Vi skulle bara anordna ett programmeringsläger förra sommaren egentligen, det var bara en galen idé. Jag nämnde det för Tone på en fest efter några glas vin och vi tyckte att det var en svinbra idé.

Det vi ställdes inför var: Hur gör man, var börjar man? Börjar man med att boka en lokal och inte veta om det kommer någon eller börjar man marknadsföra utan att man vet om det finns någonstans att vara? Jag hade precis slutat på ett jobb och skulle börja på ett nytt till hösten så jag var ledig under sommaren och det var lite därför vi hade tid att göra det här.

Tone: – Jag jobbade heltid på Volvo då. Det var ju en rätt stor risk eftersom vi tog av våra egna pengar och vi visste inte om det fanns något intresse. Vi hade inte mött så många kvinnliga utvecklare så det var svårt att veta om det fanns något riktigt intresse. Många säger att ”tjejer är inte lika intresserade av teknik” , och hela den där biten. Men så blev det ju inte. Det blev fullt på några dagar och sen hade vi en jättelång väntelista med människor som ville hoppa på om det fanns plats över. Folk mailade och frågade ”när har ni nästa läger?” . De trodde verkligen att det var en stor organisation som stod bakom, och så stod vi där.

Så allting började med ett läger?

Vanja: – Precis, ett väldigt litet läger med 14 deltagare. Sen kände vi väl en eller två veckor innan att det var väldigt mycket att göra. Så då fick vi försöka hitta någon som kunde hjälpa oss. Då kom Vibeke in i bilden, som vi egentligen inte kände så bra. Tone kände henne lite grann.

Tone: – Ja, vi hade pratat någon gång. Det var min killes kompis och det var han som tipsade om henne. Det var, i alla fall då, väldigt begränsat med tjejer man kände som jobbade som utvecklare. Det var inte heller som att man hade jättemånga att fråga om de kunde hjälpa till. Det var typ Vibeke eller en annan tjej och hon hade precis börjat nytt jobb så hon kunde inte. Efter lägret fick vi sätta oss ner och fundera på vad vi kan göra av det här.

Det var ju ett skitstort intresse som fanns, vi kunde inte bara låta det rinna ut i sanden. Vi tänkte att vi måste göra något mer av det här. Vi tänkte då att ”Okej, det är jättemycket jobb att arrangera lägren men det är skitkul. Vad kan vi göra som inte kräver fullt lika mycket förberedelser men där alla de här människorna kan få ett forum där de kan få testa programmering och lära känna varandra?” . Då kom vi på det här med Pink Programming Sunday.

Hur ofta sker Pink Programming Sunday?

Tone: – En gång i månaden i Stockholm, Göteborg och Malmö. När vi började var vi utspridda på olika delar i Sverige, jag i Göteborg, Vanja i Malmö och Vibeke i Stockholm. Det var därför som det blev de tre städerna rätt snabbt. Det var ju ganska bra för organisationen att vi kunde vara i tre olika städer, men det var också ganska tufft, med Skype-möten sena kvällar. Det är inte lika kul att jobba så heller, det är ju roligare att kunna träffas.

Vad har ni själva för bakgrund när det gäller programmering? Var det ett intresse ni hade sedan tidigare eller var det något ni upptäckte i er utbildning?

Tone: – Ja, det är lite olika för oss. För min del kom intresset ganska sent. Vi hade en del programmering i utbildningen, teknisk matte på Lunds Universitet, och i början kände jag inte riktigt ”Ja!” . Jag var lite skraj för programmering, trots vi hade avancerade mattekurser var det programmering som var det läskiga. Många andra i klassen hade programmerat ganska mycket innan. Bristande självkänsla bidrog nog också till att det kändes läskigt. Sen hittade jag långsamt mitt intresse. Men det var först de två sista åren på utbildningen som jag verkligen kände att det var kul och att det var någonting jag ville fortsätta med.

Vanja: – Jag gick på samma utbildning som Tone, men kände direkt när man hade de första obligatoriska programmeringskurserna att ”Shit det här vill jag göra.” Jag försökte till och med byta till datavetenskap, men det går så snabbt innan utbildningarna kommer in på olika spår så det blev väldigt bökigt att byta. Jag bestämde mig istället för att inrikta mig mot programmering. Jag fick läsa mer programmeringskurser och tog så många sådana kurser som jag kunde.

För man vet ju själv hur det är när man är nybörjare, frusterad och försöker lära sig.

Jag började då också jobba som övningsledare där jag hjälpte till som någon slags hjälplärare i programmering. Det var jättekul och det är nog lite därifrån det kom, det här med lägren. Det är så himla roligt att dela med sig av sin kunskap. För man vet ju själv hur det är när man är nybörjare, frusterad och försöker lära sig. Det jätteroligt att kunna hjälpa andra i den resan och följa folks utveckling.

Teknisk matte är väldigt teoretisk och väldigt avancerad. Jag kände direkt att det var kul med programmering för det är så praktiskt och redan i första kursen går det att göra en lösning och se ett resultat. Tones lösningar och mina kan se så himla olika ut men båda är rätt för programmet gör vad det ska. I matten är det inte så utan det finns oftast bara ett rätt svar. Programmering är mycket mer kreativt. Man får lov att tänka på sitt eget sätt och något som man brukar säga till eleverna är att ”Det som är naturligt för dig, kör på det” . Tones lösning kanske är naturlig för henne och då är det rätt och för mig kanske en annan lösning är rätt.

Tone: – Det var också det som jag kände var så kul med lägren, att om jag hade fått ett Pink Programming-läger tidigare så hade jag kanske känt att det var roligt med programmering snabbare och upptäckt det tidigare.

Hur har utvecklingen med Pink Programming sett ut sen förra året när ni startade?

Vanja: – På ett sätt är det som att vi har kört med handbromsen i. Det har funnits en stor potential men vi har varit bromsade av hur mycket tid vi har, och vi vill inte kasta oss in i grejer utan att tänka igenom dem. Vi har hela tiden diskuterat vad vi vill göra och vilken väg vi vill gå.

Tone: – Att bibehålla balans i livet, det är också en liten broms.

Vanja: – Ja, fram till nyligen har det ju varit jag, du och Vibeke. Vi jobbar heltid och ska hinna med Pink på vår fritid.

Ja, för Pink Programming är väl till största delen en ideell verksamhet?

Vanja: – Ja precis. Sedan i somras har jag kunnat börja jobba med Pink en gång i veckan. Både jag, Tone och hon som hjälpte till att arrangera lägret i somras fick lite betalt, men största delen är ju fortfarande ideellt. Nu har vi också fått hjälp av cirka 30 fantastiska volontärer som hjälper till att strukturera. Vi har projektgrupper i varje stad och alla ansvarar för olika saker. Det är också roligt att se att söndagsträffarna blir fulla på några timmar. Det känns som att intresset finns det inget stopp på.

Tone: – Nä, verkligen inte, intresset är jättestort och det är så många fantastiska människor som är med nu och som gör ett så himla bra jobb.

Vanja: – Ja, verkligen, det är också någonting som vi trodde skulle vara svårt, att hitta folk som ville hjälpa till. Men när vi har lagt upp information om att vi söker personer som vill vara med i projektgrupper har gensvaret varit stort. Det är jättekul men kan också vara överväldigande, alla kan ju inte vara med, och hur koordinerar vi det?

Tone: – Det har också varit rätt mycket fokus på att bygga upp organisationen på ett hållbart sätt, så våra värderingar behålls och att vi kan fortsätta växa.

Vanja: – Ja, på många sätt har vi fått bromsa men nu känns det som att det rullar på rätt bra. Vi har haft över 1 000 unika deltagare runt om i landet, det är väldigt, väldigt många. Vissa av de här 1 000 har såklart kommit flera gånger och vissa har bara kommit en gång, men det är väldigt mycket folk.

Tone: – Och det är ett häftigt nätverk som byggs. Folk som träffar varandra och sedan fortsätter träffas utanför Pink. Det är också en väldigt stor spridning på vilka som kommer på träffarna. Man möter allt från nybörjare till folk som jobbar i branschen, och som kvinnlig utvecklare träffar man annars inte så många andra kvinnliga utvecklare. Man kanske bara har ett behov av att diskutera olika saker som kan vara svårt att diskutera på arbetsplatsen.

Har ni tagit några medvetna val när det gäller på vilka sätt ni har vuxit som organisation?

Det är få gånger man i vuxen ålder kan lära känna människor så bra under så få dagar.

Vanja: – Jo, det har vi ju. Exempelvis lägren vi hade i somras. Vi hade ju kunnat ta in många fler på varje läger. Men vi tycker lite att hela grejen är att vi vill ha en intim känsla. Är man jättemycket folk är det kanske inte lika lätt att ställa många frågor och det är inte lika naturligt att prata med någon man inte känner. Vi kände att vi verkligen ville ha kvar den känslan och se till att de som åker får en så bra kvalitet på lägret som möjligt. Vi vill inte att det ska vara för mycket folk på en gång, då kör vi hellre fler läger.

Tone: – Ja verkligen, det var ju någonting som vi kände efter första lägret, att det här vill vi verkligen behålla; den familjära stämningen och ett ställe där man verkligen kan tänka högt som blandas med personliga erfarenheter.

Vanja: – Ja, det är spännande för det är få gånger man i vuxen ålder kan lära känna människor så bra under några få dagar. Det är en så stor skillnad mellan första dagen och sista. På sammanhållningen, på stämningen, hur man hjälper varandra och stöttar varandra. Det är en väldigt häftig känsla och därför har vi inte velat ha söndagsträffarna för stora heller.