Pink odlar intresset för programmering

Hur många är det som brukar komma på söndagsträffarna och lägren?

Vanja: – På lägren är det max 20 personer. På träffarna kan det vara lite fler och där har vi också experimenterat en del och haft uppemot 60 personer på en träff. Men oftast är det runt 30 stycken. Det är ju också svårt att hitta lokaler som är stora nog om man ska ha fler. Sen kan det också vara svårare att bjuda in gästföreläsare. Vi jobbar mycket med att bjuda in kvinnor vilka arbetar som utvecklare och det behöver nödvändigtvis inte vara människor som är vana vid att prata inför folk eller stå på scen och berätta om sin karriär, utan det är helt vanliga människor.

Då är det också lite svårare att få dem att tacka ja om man säger att de ska föreläsa inför 200 personer. Det kanske inte det känns lika naturligt och lätt att tacka ja till. Utan det ska vara så att människor ska känna sig bekväma med att prata och de som är på eventet ska våga ställa frågor till talaren. Vi har ju haft vissa event där det har blivit ordentliga diskussioner och personer verkligen har delat med sig av sina egna erfarenheter och släppt garden helt.

Vad har ni fått för typ av respons från företag och privatpersoner?

De inser att det här är något vi gör för alla.

Vanja: – Det är väldigt tacksamt att jobba med det här, vi får sjukt bra respons. Det är ju ingen som säger ”vad gör ni det här för?” , tvärtom. Det är så många som erbjuder sig att hjälpa till, både när det gäller skolor och företag. Alla säger: ”Säg till om ni behöver hjälp och hur kan vi hjälpa till” . Det är snarare så att det är svårt för oss att definiera vad vi behöver hjälp med. Där är jag förvånad över det stora stödet vi har fått.

Tone: – Ja och att de inser att det här är något vi gör för alla. Det är inte bara för kvinnliga utvecklare, det är för alla i IT-branschen. För att man vill ha en större mångfald så det blir en skönare och mer kreativ arbetsplats.

Vanja: – Man kan nästan känna att det blir lite frustrerande för nu har vi blivit en aktör som folk vänder sig till. De vet att vi finns och det är så många som har börjat inse vikten av mångfald på arbetsplatsen. Då är det många som hör av sig till oss och frågar ”Hej! Kan ni hjälpa oss, vi letar efter kvinnliga utvecklare” , ”Vill ni hjälpa oss hitta en talare till den här konferensen” eller ”Kan ni hjälpa oss? Vi behöver kvinnliga mentorer, vi har bara män” .

Alla gör ju det med ett gott syfte men vi har inte möjlighet att hjälpa alla. Vi hinner inte svara på alla förfrågningar. Så det finns ju en del frustration i det också fastän det egentligen är positivt att folk faktiskt försöker. Men om vi behöver hitta lokaler så har vi ofta fler att välja på för många ställer upp. Vi har också kommit i kontakt med folk man kan ringa och be om råd.

Lägren och träffarna blir en liten frizon där man bara kan andas ut

Tone: – Ja det är jättekul att alla ser värdet i det vi gör. Från privatpersoner har vi också bara fått positiva reaktioner. Alla de som kommer på söndagarna och på lägren; det är bara positivt tillbaka. Det är kul att det blir som det blir på lägren, att det är lite emotionellt och det är så fint. För många har det varit en jobbig grej, det här med programmering och det är något man har kämpat med. Så lägren och träffarna blir en liten frizon där man bara kan andas ut och känna "Shit, det här är ju kul!” . På så vis märkts det att det här har betytt ganska mycket för många och det är jätteroligt.

Vad har ni fått för reaktioner från personer i er vardag som inte är insatta i branschen?

Tone: – En del som inte alls har varit i kontakt med den här branschen kanske inte förstår riktigt hur få tjejer det är och på så sätt inte förstår hur mycket det här betyder.

Vanja: – De som jobbar i branschen förstår ju direkt när vi säger att vi har kodat med hundratals tjejer. Då reagerar de ju med: ”Omg, var är alla de här tjejerna?” . Universiteten frågar hur vi lyckas få så många till våra läger när de inte lyckas få så många till en hel årskull. Men jag tror att folk i omgivningen, även om de inte kan någonting och inte har insikt i IT-branschen har en viss bild av vad programmering är. Vi vänder upp och ner på den bilden genom att vi säger att vi sticker ut på landet och bastar, badar, programmerar och springer i skogen. Vi får då ofta reaktionerna ”Det där vekar ju jättetrevligt. Jag kanske också ska börja programmera med er” . Det är många som blir förvånade över att man kan göra så.

Tone: – Ja exakt, att vi drar på surfläger fast istället för att surfa så programmerar vi. Det blir samma sak, du behöver inte surfa för att dra på surfläger. Man ska bara ha en skön semester där man lär sig programmera samtidigt. Det ska inte vara som att gå till en skola. Och där har vi fått in många som kanske inte hade provat annars.

Det verkar komma en väldigt stor blandning när det gäller träffarna. Både när vad gäller bakgrund och tidigare erfarenhet. Det var min uppfattning när jag besökte en av era träffar, men jag tänkte fråga om det är så det brukar se ut?

Vanja: – Ja, och det är det som jag tycker är vår styrka. För det finns ju faktiskt, har jag märkt nu, ganska många olika initiativ som jobbar för samma mål; att få in fler tjejer i branschen. Men många initiativ riktar sig till en grupp. Som studenter till exempel, då är det oftast event som bara är för studenter. När man jobbar är det bara för folk som redan har en karriär. Det är väldigt snäva områden. Men det finns inte så många platser där man träffar folk som är på helt olika ställen i livet och i karriären. Jag har märkt det själv, jag har bara jobbat några år och jag får ut jättemycket av studenterna som jag har lärt känna. De får säkert ut mycket av att känna mig också. Och då kan man träffas i ett avslappnat sammanhang. Det är inte uttalat att en är adept och en är mentor.

Tone: – Nej exakt, det är verkligen så att man hjälps åt oberoende av om du yngre eller äldre. Man ändrar fokuset lite liksom.

Vanja: – Man möts bara i intresset och nyfikenheten och inget annat spelar någon roll, det tycker jag är fett, att det är en sån blandning.

Tone: – Sen har vi ju också medvetet försökt hålla nere priserna. Våra event är gratis. Det kan ju också spela in lite att alla får en möjlighet att komma. Det enda man behöver ha med sig är en dator.

Vanja: – Även det kan ju vara en tröskel som vi kanske kan jobba med på sikt, så att personer som inte har en dator också kan vara med. Som student kanske man väljer att inte komma om det kostar 200 kronor. Priset ska inte vara det som är avgörande för om folk kommer eller inte. Om man går flera gånger tänker jag mig också att man verkligen ser hur brett det är och att man ser hur otroligt mycket saker man kan jobba med. Dels för att talarna är så olika från gång till gång och dels för att det är så olika vilka som kommer till våra träffar.

Vad tycker ni bäst om med Pink Programming?

Vanja: – Det är sjukt kul med programmeringslägren!

Tone: – Ja, det är ju verkligen roligt för då får man lära känna personer i alla olika åldrar och med olika bakgrunder. Både att vi får lära känna dem och att de får lära känna varandra.

Vanja: – Det är sånt man hinner med på lägren men kanske inte på söndagsträffarna. Jag vet själv hur det är att tampas med ett problem och hur frustrerande det kan vara. Att vara på ett läger och följa någon som kan ha varit sjukt frustrerad och irriterad och tyckt att allt är skit, och sen helt plötsligt lyckas de lösa problemet och bara utbrister: ”Jaaa!!” Det kan vara en pytteliten grej, som på lägret i somras. Det var många som hade problem med att få sin kod in på sin telefon för man skulle göra någon basic app. Ju mer man har bråkat med något ju gladare blir man när den där lilla knappen dyker upp på telefonen. Att få se den glädjen och få dela den, det är häftigt.

Vad hoppas ni att Pink Programming ska bidra med på lång sikt?

Vanja: – Väldigt långsiktigt är det ju att fler kvinnor ska välja att bli utvecklare. I det ingår också att de som är det idag ska vilja fortsätta arbeta som utvecklare.

Tone: – Ja, och mer kortsiktigt är det ju att få fler kvinnor att hitta sitt eget intresse för programmering.

Vanja: –Ja, det hänger väl lite ihop med att förändra bilden av vad det innebär att arbeta som utvecklare och hur man måste vara som person för att vara utvecklare. Det är viktigt att ge en skön bild av det. Och få folk att inse att det är jävligt coolt att kunna skapa egna program. Du kan bygga vad som helst, det finns oändliga möjligheter.

Tone: – Ja, och att man kan identifiera sig med det. Att man kanske inte behöver vara något supersnille eller någon viss personlighetstyp för att kunna jobba som det.

Jobbar ni på något sätt nära företag eller skolor i samarbeten?

Tone: – Ja, vi har ju samarbeten med företag. Det är ju så vi finansierar oss; genom sponsorer.

Vanja: – Skolor har vi nog inte riktigt kommit nära än, men det finns ett intresse från många skolor som har hört av sig till oss. Från Lunds Tekniska Högskola fick vi mycket grejer till lägret i somras. Då var det Sandra som fick betalt av LTH för att komma och visa. Men där finns det ju mycket potential och saker man kan göra. Men det har mest varit företag och då har vi ju ändå varit lite selektiva i de vi har valt att samarbeta med. Vi har bara tackat ja till företag som det verkligen känns bra med och som till fullo delar våra värderingar och vill vara en del av det här.

Tone: – Ja det är viktigt att de håller med om våra långsiktiga mål och att de förstår att det är långsiktiga mål, och inte tror att de kommer kunna rekrytera massor av kvinnor på en gång. Det är också viktigt att de är måna om att förändra hela branschen, inte bara sitt eget företag.

Har ni märkt om det är några företag som efter att de har kommit i kontakt med er, har börjat jobba mer aktivt med jämställdhetsfrågor eller börjat fokusera mer på mångfald?

Vanja: – Vi har ju inte hållit på jättelänge så det är lite svårt att säga, men det känns som att vissa får ”Aha”-upplevelser när vi pratar med dem och ställer frågor, typ ”Varför tror ni att inte någon kvinna har sökt den här jobbannonsen?” , ”Hur tror ni kvinnorna uppfattar den där texten ni har skrivit? Eller den där bilden med bara män?” Det brukar i alla fall sätta gång tankeprocessen. För det är ju många som verkligen har bra intentioner men inte vet hur de ska göra för att få förändring. Men det finns ju mycket kvar att göra.