Förbereda bilder till ett psykologiskt experiment

Hej!

Jag håller på att förbereda stimulibilder till ett psykologiskt experiment som jag ska göra och skulle behöva lite input beträffande hur jag ska gå till väga om någon skulle kunna hjälpa mig med det.

Vad jag ska göra är att presentera ett antal bilder för mina försökspersoner och mäta deras pupillstorleksförändringar. Vad som är viktigt är att skillnaden i pupillstorlek mellan olika bilder inte ska bero på någon skillnad i ljusstyrka ifrån bilderna i sig, utan på grund av deras emotionella innehåll. Således skulle jag behöva ta ett antal bilder och göra så att den totala styrkan på ljus som de utstålar blir samma för dem allihopa. Till saken hör att jag måste hitta en rutin för att göra detta fort eftersom en del av försöket går ut på att ta 12 bilder, och en halvtimme senare ha dessa klara för presentation. Således tänkte jag bygga ett Applescript som bearbetar alla bilder i ett svep (det vill säga, skalar om dem till rätt upplösning, gör om dem till gråskala och sätter ljusvärdena rätt).

Utan att direkt vara speciellt inne på sådant här så misstänker jag att jag borde kunna åstadkomma någonting i Colorsync.

Min första fråga är; hur bör jag gå till väga för att bildernas ljusstyrka ska bli desamma? Det bör tilläggas att bilderna kommer ifrån helt olika källor så justeringen måste ta bildens aktuella värden med i beräkningen snarare än att bara applicera en viss gamma-förändring.

Tacksam för all input jag kan få!

Hej Richard! Tack för ditt svar!

Detta är en pilotundersökning som måste genomföras på hyfsat kort tid vilket innebär att jag inte har tid att ta alla fotografier själv. Annars är detta naturligtvis det optimala och det är också så det kommer att bli i framtida mer rigorösa versioner av experimentet. Just nu måste jag dock arbeta med vad jag redan har och då är det en allehanda blandning av olika bilder ifrån olika kameror ifrån olika platser ifrån olika tider med olika belysning.

Du tror alltså inte på möjligheten att göra det här på mekanisk väg, det vill säga, i slutändan överlåta bedömningarna till en dator snarare än till en människa? Inte ens med ett medelmåttigt resultat snarare än ett bra sådant? Problemet är som sagt att jag kommer att ha ett set med bilder som vid försökstillfället på 30 minuter ska kompletteras med 12 nya. Jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på tidspressen som skulle uppstå om dessa 30 minuter skulle tillbringas med PS (eller Pixelmator i mitt fall) i ett försök att få ordning på någonting.

Ja, jag ska kolla in någon typ av automatisk justering och se vad det kan ge.

Jag ska tänka på det här med eventuella kontrolltest. Om jag dock skulle göra någonting sådant så skulle jag ju vara tvungen att veta om två bilder liknade varandra i luminans, vilket ju är lite av det som är problemet i sammanhanget. Om jag vet om två bilder har samma luminans så borde jag väl kunna justera två bilder med skild luminans så att de får samma värde?

Frågan är dock huruvida illusioner som dessa påverkar pupillreaktionen. De nödvändiga tolkningarna för att fälten ska upplevas som likartade sker ju inte för än en bra bit upp i hierarkin i occipitalcortex. Är det någon som har någon koll på om dessa processer återspeglas i pupillstorleken? Nu när jag tänker efter så har jag inte speciellt bra koll på var pupillstorleken regleras ifrån i över huvud taget.

@Richard: Du har naturligtvis helt rätt. Detta är en aspekt som jag också är bekymrad över. Det vill säga (jag tänker högt här), man skulle kunna tänka sig ett program som läser av hur vit varje pixel i en bild är (jag tänker mig en bild i en gråskala nu), räknar fram ett totalvärde och sedan ser justerar samtliga bilder så att de får samma totalvärde men behåller ljusskillnaderna mellan pixlarna (förutom på de ställen där ljusvärdet slår i taket eller hamnar i botten, förutsatt att förändringen sker linjärt över alla punkter), men detta skulle som sagt inte garantera att en pupill förhåller sig på samma sätt till dem eftersom det kan finnas stora skillnader i hur de är uppbyggda.

Dock, om man tänker sig en serie med bilder som var helt randomiserade (det vill säga, varje pixelvärde sätts som ett resultat av en slumpvariabel) så borde väl en sådan här approach fungera hyfsat bra?

Min intuition säger mig att en sådan här justering skulle vara vettig i det att den antagligen skulle föra bilderna i fråga _närmare_ varandra utan att för den sakens skull sudda ut skillnaden mellan dem med avseende på pupillrespons.

Jag börjar mer och mer inse värdet av att ha kontroll på källmaterialet, det vill säga, att själv ta alla fotografier Det jag framförallt är orolig över beträffande en manuell approach där jag justerar bilderna utifrån mitt egna subjektiva tyckande är dels att jag inte är någon expert på området och således skulle behöva plocka in någon utomstående, vilket dock kommer att bli svårt eftersom jag inte har några sådana kontakter direkt, och dels att jag känner mig osäker på att justera bilderna som ska ut på en halvtimme med någon slags precision. Vad jag kan tänka mig här är att man skulle fixa alla bilder på förhand, ta några testbilder med kameran, justera dessa bilder tills dess att de stämmer överens med de övriga, för att tillslut skriva upp dessa världen och hoppas att ingen sparkar till ens ljusrigg så att de efterkommande bilderna blir annorlunda.

@gabriela: Tack. Matlab har dykt upp om och om igen i mina efterforskningar och det verkar som om det är detta program som jag kommer att få använda mig av om jag vill göra automatiska justeringar över ett större antal bilder. Jag blev dock inte helt på det klara med om COLORLAB på något sätt var anpassat till mänsklig perception eller om det bara handlade om direkt manipulerande av fysiska värden så att säga men det lär väl visa sig när jag tar en närmare titt på det.

P.S Nakenheten uppskattades.

@gabriela: Bra idé. Om det hade handlat om läskiga stimuli hade det nog inte varit genomförbart då amygdala (hjärnområde som bland har mycket med rädsla att göra) har en förmåga att reagera på extremt suddiga bilder (och om man skulle göra dem ännu suddigare så kan man nog inte längre garantera att pupillens reaktion är densamma längre, som framgår av diskussionen ovan) och avläsa till exempel om personen i fråga är arg eller inte.

Testet som jag ska göra är ett test där vi ska se om vi kan få någon respons baserat på omtyckande av ett stimuli (som i det här fallet är en person som de träffat tidigare). Jag är inte säker på i vilken utstäckning en person (omedvetet) klarar av att känna igen ett suddigt ansikte dock. Klart är dock att människan har en ganska stor förmåga att göra just detta. Denna försöksdesignen skulle således introducera ett nytt moment där jag var tvungen att ta reda på huruvida försökspersonen ändock kände igen stimulit. Detta är visserligen genomförbart men om jag ska lägga ner så mycket tid (vilket var problemet att jag inte kunde göra eftersom det bara rör sig om en pilotundersökning) så skulle det nog vara bättre att lägga den på att fotografera nya bilder under liknande ljusförhållanden istället.

Men jag ska tänka på förslaget. Kanske kan det komma till användning på något sätt ändå.

@genell: Ansikts-EMG, intressant! Vi har pratat om att använda det i framtiden. Får jag fråga var du gjorde detta någonstans? Och tyckte du att det fungerade bra?

Hmm...Ja, jag skulle kunna ha flera uppsättningar av ett och samma stimuli med olika luminans. Dock känns det som att detta också skulle innebära en nedrans massa korrigeringsarbete. Till exempel så måste jag då kontrollera för ordningseffekt (eftersom reaktionen antagligen kommer att skilja sig mellan första och andra visningen av stimulit).

Jag har dock börjat tänka i banor av kontroller hit och dit. Måste suga på den här karamellen ett tag.