- Capeman
- Medlem ●
- Malmö
- 2012-09-17 20:38
Jag växte upp i ett religiöst hem. Ett nästan fundamentalistiskt kristet hem, skulle de flesta påstå. Jag trodde fullt och fast på en abrahamitisk gud till jag var så gammal som 24 år. Till jag började tänka själv - om rimlighet, sannolikheter, auktoriteter och tradition.
Strax efter denna insikt började jag studera vid universitetet och fick snart lära mig mer om evidens, om vetenskaplig teori och en viktig sak - bevisbördan gällande Guds existens ligger inte hos de som inte tror på honom. Den ligger hos den som påstår att det finns en gud. Och ingen har lyckats bevisa Guds existens. Det handlar enbart om tro. Att tro på något utan att det finns bevis. Att tro på den bibliska guden. Att tro på de hinduiska gudarna. Att tro på det flygande spaghettimonstret. Ty det finns inga bevis för några av dessa gudar, de ligger alla på samma nivå av trovärdighet.
Varför tror man då på Jesus i västvärlden? Varför på Allah i arabvärlden? Varför litar man på charlatanen Joseph Smith om man är mormon? Ja ni förstår tankegångarna. Det finns tre faktorer, alla lika dåliga grunder för att tro på något: tradition, auktoritet och uppenbarelser.
Tradition: Du där ute, som är uppvuxen i Pingstkyrkan, varför tror du på Jesus? Antagligen för att du är just uppvuxen i Pingstkyrkan. Du har blivit upplärd i den tron och behåller den kanske också genom hela livet. Hade du blivit född av muslimska föräldrar hade du trott lika benhårt på Muhammed som du tror på Jesus. Men en påhittad historia blir inte mer sann bara för att den är gammal.
Auktoritet: Någon säger åt dig vad du ska tro på, vad som är riktigt och rätt. Du begår mord för att en Ayatollah du aldrig träffat, i ett land långt, långt bort säger att det är rätt sak att göra. Påven säger åt dig att Maria for upp till himlen bara för att han är påven. 1950 sade han att det var så. Man ska inte tro på saker och ting bara för att någon säger att det är på ett visst sätt. Man skall ha lite kritiskt tänkande också.
Uppenbarelser: Hur visste påven att Maria hade åkt upp till himlen? Han fick det antagligen uppenbarat för sig. Precis som Joseph Smith i exemplet med Mormonerna. Men ska man tro på något bara för att någon säger sig fått en ingivelse? Om jag säger till er att kungen är död, hur skulle ni reagera då? Ni skulle antagligen fråga hur jag kunde veta det, hur det gick till o s v. Jag skulle då svara att jag egentligen inte vet att kungen är död, jag har inte ens några bevis för det, men jag har den här konstiga känslan inom mig att han är död. Inte särskilt rimligt, eller hur?
Nu blev det här inlägget lite längre än jag tänkte mig, och givetvis ofullständigt, men vi måste ju ha något att diskutera också, inte sant?