Den Stora Tråden om religion - eller "Varför jag är ateist".

Som med allt annat så tror jag det när jag ser det. Så tills Jesus dyker upp och förvandlar min Ramlösa till vin så finns det varken himmel eller helvete.

Väl skrivet Capeman!

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Gilla-gilla-gilla.

Det är värt att nämna att mord begås inte bara på Ayatollors bud. Fanatiska kristna grupper med mord på agendan finns också men röner sällan samma uppmärksamhet i västvärldspressen. Hedersmord inom familjen förekommer också bland kristna grupper, tyvärr är det rent av vanligt i vissa delar av världen. Bibeln, som så många naivt hyllar som ett kärleksmanifest och svaret på alla frågor, uppmanar till och med till det för en del försyndelser, i likhet med en annan tjock bok med mycket text och inga bilder.

Jag gav mig en gång på att läsa Mormons bok, och jag undrar om det inte var den yttersta antireligionssprutan för mig. Något snurrigare har jag aldrig läst; ibland skrattar man rakt ut åt fånerierna. Men skrattet fastnar lätt i halsen, många mäktiga män bekänner sig till den tron (kyrkans kvinnor förtryckts hårt och tillåts inte bli mäktiga), och vill det sig illa har vi snart en amerikansk president som på fullt allvar tror på vad en bedragare på 1800-talet knåpade ihop för att lura de godtrogna.

Hm, jag reagerar lite på trådens rubrik. Det är väl de som tror som borde förklara sig, bevisbördan ligger väl på dem?! "Varför är du ateist" är lite som "varför använder du båda ögonen samtidigt?"
"Ja, varför inte?" blir svaret.

Alla får väl motivera sin egen inställning? Jag ser inget konstigt med det. Däremot är det konstigt att många anser att religion och religiositet inte får kritiseras ordentligt. Istället ska kritikerna hålla igen och "visa respekt". Varför, undrar man. Troligen för att gemene man egentligen inser att religion eller troende inte håller för någon kritik så då uppfattas man som elak eller förnedrande. Skulle vi hålla igen på samma sätt om en grupp vuxna människor på fullt allvar trodde på en rödklädd tjock gubbe som flyger jorden runt och gör barn glada en gång om året? Ändå finns det många fler bekräftande observationer (om man frågar den yngre delen av människoskaran) av den gubben än det gör för en viss Jesus eller Jehova eller Allah eller Shiva eller och så vidare.

Visst ska man få kritisera religion... men man undrar ju varför mellanösternaländerna tar så illa upp.

Är det ett mindervärdeskomplex (Vi har en tendens att gå in med arméer i dessa länder)?

Eller har det att göra med att de ligger lite efter i tiden. För inte för många årtionden var det otänkbart att kritisera kristendomen öppet i många europeiska länder (och det är inte lätt i vissa fortfarande)?

Eller är svaret helt enkelt att det är totalitära länder där ledarna använder religionen för att styra sina undersåtar och få dem att enas mot en fiende som inte är staten?

För mig blir det helt absurt att man kan döda över en film som (enligt hörsägen) inte ens är vidare extrem utan bara rolig. Men jag vet å andra sidan att mina föräldrar reagerat ganska skarpt vid något tillfälle när de ansett att någon gått över gränsen.

Öpp öpp, off topic! Tråden handlar om varför man är ateist!

Det avslöjar graden av reson du besitter (hög). Olika religiösa traditioner är väl olika toleranta, men det är trösterikt att det i vårt sekulära upplysningssamhälle är ok för en representant för (fd) statsyrkan att försvara homosexualitet, ekumenik och tvivel. Jag respekterar de flesta präster - i egenskap av lärda män och kvinnor med både etos och patos - men har inte mycket till övers för kristendomens gudomliga delar. (Resten av läran är ju universell.)

Jag ser bara allt helvete som"Gud" ställer till med. Religiösa fanatiker i bla Mellanöstern som strider. Och Gud står alltid på båda sidorna... Tror jag på Gud? Nej. Tror jag på mänskligheten? Nej!

Människorättsaktivisten Maryam Namazies utläggning är rätt gripande:

Fler utläggningar finns att hämta här: New Statesman - Faith no more.

Jag har inte på något vis menat att man inte ska få kritisera något. Och jag var inte ironisk heller. Jag tycker på något vis att det är konstigt att det är ateisterna som ska förklara sig när naturtillståndet knappast är att man tror på en gud. Eftersom inget talar för att gud finns mer än det som är skapat av människan (framför allt religiösa skrifter) tycker jag i princip att det är de religiösa som ska förklara varför de avviker. Nu är det förstås tvärt om i verkligheten, eftersom majoriteten är religiösa i någon mening.

Sedan tycker jag att man ska möta alla med respekt, men det betyder inte att man måste respektera religionerna. Tyvärr har de religiösa ofta svårt att skilja på sak och person, ju mer religiös, desto svårare att göra distinktionen.

Så kom den här tråden äntligen till då. Tyvärr har jag inte mycket att tillägga ännu, mina åsikter/erfarenheter skiljer sig inte nämnvärt från TS. Vi får väl se om det kommer någon som börjar argumentera emot eller om de håller sig undan denna tråd.

Istället för att tro på Gud kan man ju tro på det flygande spagettimonstret. De är båda lika troliga.
Church of the Flying Spaghetti Monster

Religion kan ju vara en existentiell hålling där liturgi är det språkbruk som används för att försöka förklara världen, för att betinga tillvaron och ge den mening. Det gäller kanske till syvende og sidst alla livshållningar. Personligen tycker jag egentligen förutättningarna är ganska svåra med ett samal kring detta om man som tillhörande det religiösa folket redan på förhand blivit idiotförklarad. Att förutsättas vara i försvarsställning a priori är liksom lite udda i ett samtal s.a.s.

Jag tänker inte på det dagligen, men jag är enormt fascinerad av att kyrkan kan ha det ställning i samhället idag, som den faktiskt har.

Snacka om att gå i upptrampade står.

Annars tycker jag det är rätt att skilja på tro och religion, där jag i detta nu avser tro som individens övertygelse och religion mer som maktmedlet och hävarmen.

Tro, i alla dess former inklusive fundamentalism, kan säkert vara något underbart. Det är ju faktiskt så att det i många lägen inte spelar någon roll hur saker och ting egentligen är, utan det är den upplevda verkligheten som definierar oss.

Men det säger sig självt att man inte kan bygga större samhällen, alls inte civilisationer, på något så godtyckligt som gudatro.

Jag tycker också det är lite lustigt att ateist är ett lite laddat ord. I ett land som Sverige 2012, där folk utbrett idkar vardagsreligion på dop och bröllop, så skruvar många på sig lite när de får den direkta frågan om de tror att Gud finns. Hur kan man INTE vara ateist i dagens värld?<style id="_clearly_component__css" type="text/css">#next_pages_container { width: 5px; hight: 5px; position: absolute; top: -100px; left: -100px; z-index: 2147483647 !important; } </style>

Varför döper folk sina barn?

Tradition är rätt sjukt?
Jag är glad att jag inte har någon tro. Vad ska man med det till?

Det är just därför jag ställer den frågan. För att ens partner tror på en gud och därmed tror man att ens barn också tror på gud? Jag tror inte att ett barn på 1-2 år kan ta detta beslut.

Varför gjorde ni det valet för era barn?

Jag skrev ju anledningarna i punktform.

Det får ju ändå förmodas vara så att i alla fall 70-80% av alla som gifter sig eller döper barn i kyrkan gör detta för att "det är mysigt". Det har ju inget med Gud att göra.

Efter alla år av skolavslutningar och Gud vet vad i kyrkan, så får lokalen i sig betraktas som relativt oladdad för gemene man.

Om något av mina barn någonsin blir religiöst, så kommer det i alla fall inte från mamma eller pappa.

Du svarade däremot inte på min fråga.

<style id="_clearly_component__css" type="text/css">#next_pages_container { width: 5px; hight: 5px; position: absolute; top: -100px; left: -100px; z-index: 2147483647 !important; } </style>