- jhm
- Medlem ●
Så ser jag det inte alls. Det visar snarare på hur mångfacetterad och nyansrik frågan är. Att avfärda saker på det lättvindiga sätt du gör blir lite fel. Och för att kommentera vad du skrev om "ickevetenskaper" och annat, så går det alldeles utmärkt att läsa religionsvetenskap. Enligt min egen åsikt det allra bästa sättet att skaffa sig ett sunt och rejält brett perspektiv på området.
Vilket säger mer om teologin än något annat. Denna akademiserade icke-vetenskap torde rimligen inneha världsrekordet i förklaringar som slår knut på sig själva.
Bland det sista du skrev heter teodicéproblemet, och har diskuterats av troende sedan urminnes tider.
Det finns ju en anledning till det nämligen att det inte går att lösa på ett rimligt sätt. Man försöker och försöker men det går inte.
När människan gick från att leva i nuet till att tänka och planera i framtiden kom ångest och oro in. Livet kan vara tungt och stretigt och farligt. Man inser att det kan gå åt fanders. Behovet av stöd och tröst gäller inte bara barnet med sitt övergångsobjekt, t ex nallen som alltid ställer upp och är trygg och schyst. Den vuxna människan hittar på sin gud. Varför påstås gud vara god? Jo vad ska man annars ha den till. Men som världen ser ut kanske den där guden är en "elak djävel" om den nu skulle finnas. Gud är något människan hittat på för sina behov.
Jag tycker personligen att teodicéproblemet är mycket intressant. Precis som jag anser att gudstro och icketroende (ateism om man så vill) inte är svart och vitt, så har även människor under mycket lång tid funderat över just detta kring gott och ont. Hade världen varit så svart och vit och vetenskapligt okomplicerad som många verkar vilja göra gällande, så hade behovet av religion varit ganska litet. Trots detta har det sedan urminnes tider funnits existensiella frågor som ingen fullt ut kunnat svara på, och ännu inte kan. Att avfärda all religion som sagor och tro på spaghettimonster, ser jag lite grand mer som en en inre osäkerhet hos dessa tvärsäkra individer. Jag gillar killen i tråden som pratade om agnosticism, för lika lite som gudsfruktande troende kan bevisa guds existens, lika lite kan alla hårdnackade ateister bevisa motsatsen.
Det finns så mycket i den här världen som vi inte kan förstå. Sund skepsis är ett bra förhållningssätt för de flesta, men jag ser större behållning i att ödmjukt förhålla sig till detta faktum, än att avfärda allt vi inte begriper som vore det trams. Jag gissar att det kan vara en försvarsmekanism för vissa, och för andra endast en begränsning i hur holistiskt, respektive linjärt perspektiv man har.
Det finns ju en anledning till det nämligen att det inte går att lösa på ett rimligt sätt. Man försöker och försöker men det går inte.
När människan gick från att leva i nuet till att tänka och planera i framtiden kom ångest och oro in. Livet kan vara tungt och stretigt och farligt. Man inser att det kan gå åt fanders. Behovet av stöd och tröst gäller inte bara barnet med sitt övergångsobjekt, t ex nallen som alltid ställer upp och är trygg och schyst. Den vuxna människan hittar på sin gud. Varför påstås gud vara god? Jo vad ska man annars ha den till. Men som världen ser ut kanske den där guden är en "elak djävel" om den nu skulle finnas. Gud är något människan hittat på för sina behov.
Hade världen varit så svart och vit och vetenskapligt okomplicerad som många verkar vilja göra gällande, så hade behovet av religion varit ganska litet.
Är det världen som är komplicerad, eller vi som är det?
Precis som jag anser att gudstro och icketroende (ateism om man så vill) inte är svart och vitt, så har även människor under mycket lång tid funderat över just detta kring gott och ont.
Kan man tro på Gud lite grand då eller? Gud finns - på tisdagar?
"Det finns så mycket i den här världen som vi inte kan förstå. Sund skepsis är ett bra förhållningssätt för de flesta, men jag ser större behållning i att ödmjukt förhålla sig till detta faktum, än att avfärda allt vi inte begriper som vore det trams. Jag gissar att det kan vara en försvarsmekanism för vissa, och för andra endast en begränsning i hur holistiskt, respektive linjärt perspektiv man har."
Bara för att man inte förstår saker ursäktar det ingen gud. Då skapar du en egen "kunskapsluckornas gud" som är lite bekvämt ta till när man inte begriper.
Det handlar inte om det, utan det förhållande du väljer att ha till din gud, är just ditt. Ingen annan kan komma efter och säga att du har fel, för din tro är just din.
Jag tycker samtidigt att det är lite beklagligt att du förmedlar just den klassiska sektkristendomen när du går i polemik med frågan. Varför måste det vara så? Prova att förhålla spörsmålet t ex till hur SvK ser på kristendomen. Då krymper genast avstånden mellan ytterligheterna.
Jag känner ingen som valt kristendomen för att ha någonting att skylla på. Däremot känner jag de som haft sin tro som styrka inför döden (sin egen eller andras) eller bara som stöd när livet tett sig extra svårt.
Kan man tro på Gud lite grand då eller? Gud finns - på tisdagar?
Bara för att man inte förstår saker ursäktar det ingen gud. Då skapar du en egen "kunskapsluckornas gud" som är lite bekvämt ta till när man inte begriper.
Bara för att man inte förstår saker ursäktar det ingen gud. Då skapar du en egen "kunskapsluckornas gud" som är lite bekvämt ta till när man inte begriper.
Helt sant.
Men det centrala är snarare: Tycker man inte att religionerna ställer intressanta frågor, är inte chansen stor att man finner svaren intressanta. Många tycker det är fullkomligt ointressant att gräva i frågor som inte har några säkra svar, allra minst i religionens form.
Det finns ju en anledning till det nämligen att det inte går att lösa på ett rimligt sätt. Man försöker och försöker men det går inte.
När människan gick från att leva i nuet till att tänka och planera i framtiden kom ångest och oro in. Livet kan vara tungt och stretigt och farligt. Man inser att det kan gå åt fanders. Behovet av stöd och tröst gäller inte bara barnet med sitt övergångsobjekt, t ex nallen som alltid ställer upp och är trygg och schyst. Den vuxna människan hittar på sin gud. Varför påstås gud vara god? Jo vad ska man annars ha den till. Men som världen ser ut kanske den där guden är en "elak djävel" om den nu skulle finnas. Gud är något människan hittat på för sina behov.
Människan har ett behov av mat, alltså är hunger ett mänskligt påfund. Eftersom det är ett mänskligt påfund kan man dra slutsatsen att mat inte finns.
Du hör hur imbecillt ett sånt resonemang är va? Det är samma sak med det resonemang du för: Att livet är jobbigt och att människor söker tröst säger ingenting öht om guds existens.
Hur förhåller er ni andra ateister till fri vilja och ont och gott? Jag tycker att många ateister gör narr av troende personers ovetenskapliga vidskepelse men nästan alla människor (även ateister) agerar baserat på andra ickevetenskapliga "trosuppfatttningar". Så gör jag i alla fall, och det har gett mig en viss ödmjukhet inför andra, som t ex tror på Gud.
Hur förhåller er ni andra ateister till fri vilja och ont och gott? Jag tycker att många ateister gör narr av troende personers ovetenskapliga vidskepelse men nästan alla människor (även ateister) agerar baserat på andra ickevetenskapliga "trosuppfatttningar". Så gör jag i alla fall, och det har gett mig en viss ödmjukhet inför andra, som t ex tror på Gud.
Det stora problemet med gudstron är ju att om gud är allsmäktig, och god och dessutom har skapat världen. Varför i hela fridens namn skapar han då helvete och ondskan. Då säger ju den troende att han inte alls skapat helvete utan det var en ängel, helt klädd i svart (Johnny?) som gjorde det. Men återigen - gud är allsmäktig och han kunde ju stoppat det hela, men likväl gjorde han det inte. Då är ju inte gud genomgående god... Där i ligger en liten, men svårförklarlig, motsägelsen som är lätt att raljera över - om man nu vill stöta sig med folk.
Nu kan man som icke troende då tänka sig att för att storyn skulle fungera, dvs gud skulle vara god så måste det ju finnas en motpol till det goda. Rent språkligt funkar det inte annars - GOD. God i förhållande till vad? Om det inte finns ondska - så finns inte det goda. Ordens betydelse bygger på ett motsattsförhållande. Så helvete skapades av författaren för att gud skulle kunna framstå som god i förhållande till den elaka fan som bor ett par trappor ner.....
Nu kan man som icke troende då tänka sig att för att storyn skulle fungera, dvs gud skulle vara god så måste det ju finnas en motpol till det goda. Rent språkligt funkar det inte annars - GOD. God i förhållande till vad? Om det inte finns ondska - så finns inte det goda. Ordens betydelse bygger på ett motsattsförhållande. Så helvete skapades av författaren för att gud skulle kunna framstå som god i förhållande till den elaka fan som bor ett par trappor ner.....
Som Satan sjunger så fint i South Park-filmen: "Without evil there would be no good, so it must be good to be evil sometimes"
Det stora problemet med gudstron är ju att om gud är allsmäktig, och god och dessutom har skapat världen. Varför i hela fridens namn skapar han då helvete och ondskan. Då säger ju den troende att han inte alls skapat helvete utan det var en ängel, helt klädd i svart (Johnny?) som gjorde det. Men återigen - gud är allsmäktig och han kunde ju stoppat det hela, men likväl gjorde han det inte. Då är ju inte gud genomgående god... Där i ligger en liten, men svårförklarlig, motsägelsen som är lätt att raljera över - om man nu vill stöta sig med folk.
Nu kan man som icke troende då tänka sig att för att storyn skulle fungera, dvs gud skulle vara god så måste det ju finnas en motpol till det goda. Rent språkligt funkar det inte annars - GOD. God i förhållande till vad? Om det inte finns ondska - så finns inte det goda. Ordens betydelse bygger på ett motsattsförhållande. Så helvete skapades av författaren för att gud skulle kunna framstå som god i förhållande till den elaka fan som bor ett par trappor ner.....
Enligt Wikipedia så har Sverige mellan 15-54% troende personer. Jag tror inte majoriteten av dom tror på en allsmäktig Gud. Men, det är inte huvudfrågan för mig - för jag tycker att de problemen som följer av konceptet "en allsmäktig Gud" är att slå in öppna dörrar. För mig är det mera intressant de föreställningar som många av oss ateister har, som är ytterst dubiösa ur vetenskapligt perspektiv. T ex att vi skulle ha en fri vilja. Och att ont och gott spelar roll ur kosmiskt perspektiv. Eftersom ont och gott och fri vilja är saker och ting som jag har valt att "tro på" för att kanske ge mitt liv någon mening - så gör det mig ödmjuk inför det faktum att andra tror på "Gud" för att få ett bättre sammanhang.
Mycket välfunnet, tummen upp!
Hur förhåller er ni andra ateister till fri vilja och ont och gott? Jag tycker att många ateister gör narr av troende personers ovetenskapliga vidskepelse men nästan alla människor (även ateister) agerar baserat på andra ickevetenskapliga "trosuppfatttningar". Så gör jag i alla fall, och det har gett mig en viss ödmjukhet inför andra, som t ex tror på Gud.
Hur förhåller er ni andra ateister till fri vilja och ont och gott?
Den eventuella fria viljan är neuropsykologiskt och filosofiskt intressant; ont och gott är förenklingar vi tar till på grund av vår naturliga drift att tolka in avsikter i skeenden. Jag ser dock ingen anledning att blanda in gudar i det hela.
Jag tycker att många ateister gör narr av troende personers ovetenskapliga vidskepelse men nästan alla människor (även ateister) agerar baserat på andra ickevetenskapliga "trosuppfatttningar". Så gör jag i alla fall, och det har gett mig en viss ödmjukhet inför andra, som t ex tror på Gud.
Jag tycker absolut att man kan göra narr av vidskepliga uppfattningar, eftersom många av dessa helt enkelt är hysteriskt roliga. Men man bör som alltid uppträda väluppfostrat. Jag skulle exempelvis inte sitta vid matbordet hos en mormonfamilj och vrålskratta åt att deras heliga bok ska ha nedtecknats genom att en dömd bluffmakare satt och tittade i en hatt, eller fördenskull ha avbrutit min framlidne morfar mitt i julevangeliet för att påpeka att det är en självmotsägande rövarhistoria. Religioner ska kunna ifrågasättas precis på samma sätt som exempelvis politiska ideologier, men man bör ha i bakhuvudet att de nästan alltid sitter djupt inpräntade sedan mycket ung ålder och att det därför är stor risk för ömma tår.
Den eventuella fria viljan är neuropsykologiskt och filosofiskt intressant; ont och gott är förenklingar vi tar till på grund av vår naturliga drift att tolka in avsikter i skeenden. Jag ser dock ingen anledning att blanda in gudar i det hela.
Inte jag heller! Men tror du på fri vilja och ont och gott? Och lever du därefter?
Man ska inte göra det enkelt för sig genom att säga att människor krigar på grund av olika religion. Religionen är bara ett enkelt sätt att få en obildad befolkning att gå i döden för att landets ledare vill bli rikare. Grundorsaken är allt som oftast att någon vill tillskansa sig sttörre tillgångar. Men få hade gått i döden för det, nä att använda gud som förrvändning och slagträ är enklare.
Richard Dawkins var faktiskt professor i "Public Understanding of Science", eller ngt sånt, dvs han är inte upphovsman till några särskilda egna vetenskapliga framsteg, utan för att ha populariserat idéer som andra framfört
Samuel, du tycks ha en väldigt egen syn på vad agnosticism är, det är nog ingen annan som skulle beskriva det som ngt slags 50-procentsregel.
Samuel, du tycks ha en väldigt egen syn på vad agnosticism är, det är nog ingen annan som skulle beskriva det som ngt slags 50-procentsregel.
Nädå, jag anser mig i ganska gott sällskap. Vill bland annat minnas att Dawkins, Myers, Hitchens och några andra förfäktat liknande åsikter.
Rent logiskt får jag heller inte ihop det på något annat sätt. Bedömer man det som mer sannolikt att gudar finns än att de inte gör det, så är man rimligen teist. Om man däremot är av åsikten att existensen av gudar är osannolik är man inte teist. För att kunna vara agnostiker behöver man antingen bedöma det som lika troligt att gudar finns som att de inte finns, eller anse sig totalt inkapabel att ha en åsikt i frågan, vilket också är väldigt konstigt.
Så ser jag det inte alls. Det visar snarare på hur mångfacetterad och nyansrik frågan är. Att avfärda saker på det lättvindiga sätt du gör blir lite fel. Och för att kommentera vad du skrev om "ickevetenskaper" och annat, så går det alldeles utmärkt att läsa religionsvetenskap. Enligt min egen åsikt det allra bästa sättet att skaffa sig ett sunt och rejält brett perspektiv på området.
Men nu talar ju du om religionsvetenskap, d.v.s. det icke-konfessionella vetenskapliga studerandet av religioner. Teologi, d.v.s. studierna av den kristne gudens natur, är en annan femma.
Inte jag heller! Men tror du på fri vilja och ont och gott? Och lever du därefter?
Jag utgår från fri vilja som en pragmatisk förenkling av komplicerad neurovetenskap, och den etik jag tillämpar i vardagen grundar sig på att folk har fri vilja. Lite politikersvar över det hela, men jag hoppas det besvarar frågan någorlunda iaf! Men gott och ont är krångligt. Inte bestämt mig på den punkten än.
Jag utgår från fri vilja som en pragmatisk förenkling av komplicerad neurovetenskap, och den etik jag tillämpar i vardagen grundar sig på att folk har fri vilja. Lite politikersvar över det hela, men jag hoppas det besvarar frågan någorlunda iaf! Men gott och ont är krångligt. Inte bestämt mig på den punkten än.
Jag resonerar ganska likt dig, med skillnaden att jag nog ganska tydligt valt att tro på ont och gott också.
Dock ser jag (och jag misstänker att du också inser det) att tron att människan har fri vilja (eller begreppet ont och gott) inte har nån vetenskaplig grund. Om partiklar/materia är deterministiska, varför skulle vår hjärna vara ett undantag?
Men, som sagt. Jag skiter i det - och tror på det i alla fall. Men, om man är så svart/vit som jag tycker att många hardcore-ateister är skulle man kunna säga att även vår hållning är vidskeplig, eller att vi lika gärna kunde tro på ett Spaghetti Monster som på fri vilja... Jag respekterar att människor tror på "Gud" eller en högre makt och jag förväntas att jag blir respekterad fast jag tror på fri vilja, men ingen Gud. Jag finner ingen mening i att vara särdeles dömande baserad bara på trosuppfattning inom dessa domäner, dock har jag ingen som helst tvivel om att fördöma människor baserat på *deras handlande* - jag tror ju också på ont och gott
För att återknyta till forskning och vetenskap tycker jag att det vore magiskt bortom ord om vi skulle i detalj förstå hur universum skapades, och vad som händer när detta universum tar slut. Om vi människor kan uppnå denna förståelse medan vår art finns här i universum tycker jag detta vore en god gärning och en upphöjdhet som jag tror besitter ett värde som är universell. Jag tror det. Man kan också tro att vi lever i ett helt deterministiskt soppa av materia där begrepp som ont och gott inte existerar och det är helt egalt om Brevik dödar 77 personer eller Nelson Mandela efter 18 års internering startar en försoningsprocess, eller för den delen att hela Jorden förstörs. Man kan tycka att detta inte spelar nån roll, på ett plan. Men, jag tror som sagt inte det.
Det går alldeles utmärkt att basera gudstroende på det man lärt sig genom att studera religionsvetenskap. Det är bara de som vill bli präster som läser teologi (oftast i alla fall).
Nädå, jag anser mig i ganska gott sällskap. Vill bland annat minnas att Dawkins, Myers, Hitchens och några andra förfäktat liknande åsikter.
Rent logiskt får jag heller inte ihop det på något annat sätt. Bedömer man det som mer sannolikt att gudar finns än att de inte gör det, så är man rimligen teist. Om man däremot är av åsikten att existensen av gudar är osannolik är man inte teist. För att kunna vara agnostiker behöver man antingen bedöma det som lika troligt att gudar finns som att de inte finns, eller anse sig totalt inkapabel att ha en åsikt i frågan, vilket också är väldigt konstigt.
Men nu talar ju du om religionsvetenskap, d.v.s. det icke-konfessionella vetenskapliga studerandet av religioner. Teologi, d.v.s. studierna av den kristne gudens natur, är en annan femma.
Jag utgår från fri vilja som en pragmatisk förenkling av komplicerad neurovetenskap, och den etik jag tillämpar i vardagen grundar sig på att folk har fri vilja. Lite politikersvar över det hela, men jag hoppas det besvarar frågan någorlunda iaf! Men gott och ont är krångligt. Inte bestämt mig på den punkten än.
Man bör påpeka att det inte finns någon direkt motsättning mellan religion och vetenskap. Tex var Darwin - evolutionsteorins fader - troende. Även många andra framstående vetenskapsmän har varit troende utan att det för den sakens skull påverkat deras syn på naturvetenskapen. Jag kan ärligt inte själv sätta mig in i det då jag som sagt inte haft någon religiös tro i mitt liv - men uppenbarligen går det utmärkt. Så att raljera över religion tror jag inte man har mycket för i något läger. Och man ska säga att det även inom naturvetenskapen fins folk som hävdar teorier som de slår knut på sig själva för att förklara och det bluffas och fuskas även där. Ofta av samma anledning som inom religionen - att uppnå ett visst syfte. Tex tillskansa sig mer makt eller ekonomiska medel. Ett aktuellt exempel inom vetenskapen är Rossis E-Cat. Där pratar vi om en man som har en del att förklara.....
/m
Varför jag är ateist:
För att det inte finns nån gud.
Varför jag är ateist:
För att det inte finns nån gud.
Skönt att få höra hur det ligger till från någon som vet. Nu slipper vi andra fundera. Du kan väl åka ner till mellanöstern och förklara det, så det blir slut på alla krig också?
Fundera på du. Jag berättar bara min personliga anledning. Om det visar sig att jag har fel så slutar jag vara ateist.
Jag tror dock inte att alla krig beror på religion, men skulle det hjälpa att berätta de goda nyheterna för nån, så skulle jag inte börja i mellanöstern.
Att vi funderar över tillvaron och vår existens är väl rätt naturligt. Om det finns en högre vilja utanför människorna vet vi inte. Men när man påstår att det finns en gud och denna gud samtidigt är god och allsmäktig, har den och den viljan och de och de egenskaperna känns det väldigt konstruerat och påhittat utifrån människors egna behov.
Det finns mycket vi inte kan förstå. Det finns många gråtoner mellan svart och vitt men det finns tillräckligt mycket på den svarta och vita sidan för att teodicéproblemet inte ska gå att lösa. Eller ska vi köra med att "Guds vägar äro outgrundliga" när vi ser krig, mord, tortyr mm?