Jag kör Mac, Linux och Windows - fast mest Mac, absolut.
Det som fick mig att fastna för Macen var de fina utvecklingsverktygen och de bra, lättanvända nyttoprogrammen samt att systemet var så underbart intuitivt och lättskött. Jag menar, ett system som rullar med TVÅ filer på skivan! Resten bestämmer man själv. Och programmen var en enda fil som man lade var man ville.
Alla de program jag kom till Macen för är borta nu, till och med PageMaker. AppleWorks har en viss koppling till MacWrite och MacDraw, men det är allt. De suveräna utvecklingsverktygen har ersatts av ett slarvigt designat monster. Nyttoprogrammen har ersatts av överkomplicerade härken som vräker in nya finesser för att sälja nya versioner i stället för att fokusera på det viktigaste. Och OSX är inte alls så enkelt och lättskött, man får inte göra som man vill, det är en massa påtvingad struktur och en del riktiga mossigheter som jag trodde jag skulle slippa. Till på köpet fanns länge inte det suveräna tillägget "Default Folder" till OSX, ett navigationsverktyg som gjorde OS9 helt överlägset allt annat. Och ovanpå det så var OSX så långsamt att det var pinsamt.
När det blir så så ifrågasätter man förstås, man får jobba på vart man skall, prova en massa alternativprogram, och även testa andra lösningar, försöka göra det med öppna ögon.
Windows vill jag inte till på heltid, det var en del av verksamheten redan innan, och jag har alltid upplevt det som fyrkantigt och svårjobbat. Det gör jag fortfarande. Filbläddring är klumpigt, det är mycket strul med drivrutiner och varje gång man ska göra något ska virusskyddet tugga igenom skivan.
Linux gav jag mig på på allvar först nyligen. Numera står det en Linuxdator under skrivbordet (med en Windows-barebone ovanpå och en G5 bredvid). Jag har testat flera olika distar, Debian, Ubuntu och CentOS (baserad på RHEL). Det var en intressant upplevelse. Debian kunde jag snart avfärda, det är föråldrat. Ubuntu gav jag upp när det inte kunde hantera mina USB-minnen automatiskt, och jag kände mig i alla fall inte hemma i det. CentOS klarade det galant, det trivdes jag bra i. Det är nästan en smula Macigt. När mina USB-minnen kommer upp på skrivbordet känner jag mig som hemma. Skönt med flera arbetsytor också.
Men CentOS är inte lika kul när man ska installera något som inte följer med från början. Det tog flera dagar att lura ut hur man skulle installera FGLRX (tjusigt namn, typiskt Linux) så att ATI-grafikkortet fick accelererad grafik. Varje gång man ska installera program så får man jaga runt i tre-fyra olika pakethanterare och till slut får man ladda ner och installera lite på måfå, och ibland funkar det, ofta inte.
Efter den erfarenheten växte OSX på allvar. OSX kan inte, vare sig i prestanda eller i lätthanterlighet, konkurrera med OS9, det är tråkigt, men om man ser det som en bekymmersfri lyx-Linux så stämmer det desto bättre, man får stabiliteten men inte trasslet. Enda gången det strular med OSX är när man ska installera något Unix-program för X, dvs ett program som inte alls är Mac-anpassat utan är i samma råddiga paketvärld som Linux. Annars går installationerna alltid smärtfritt, och jag känner att jag fick något för pengarna.
Vad gäller de underbara Mac-programmen så jobbar jag vidare på det. Det tar lång tid att ersätta en programpark man byggt upp under mer än tio år, speciellt de mer avancerade. Jag har äntligen kommit till en vettig lösning på utvecklingsverktygen, och de andra är något lättare. Default Folder är numera likvärdigt med OS9, så nu är navigationen bra. Min OSX-programpark växer bit för bit. Vad gäller hastigheten så har jag numera som princip att det skall vara 1 Gb eller mer i en OSX-dator, annars får man skylla sig själv - och min Pismo går som tåget med Tiger!
Så jag har utvärderat, omvärderat, installerat, och även om det finns en del saker kvar att lösa så är jag säker, OSX är den bästa lösningen. Men det var inget jag tog för givet.