Jag tycker det verkar ligga till så här. Det är många som talar varmt om virtuella syntar och plugins. Det verkar helt okej att samla på Nordleads, Waldorf, Novor och plugin syntar men om någon har många gamla analogsyntar blir det snack.
Dom som klagar är oftast dom som tycker virtuellt och pluggar är bättre eftersom dom är mer snabbjobbade och har fler möjligheter som polyfonisk minimoog m.m. Jag bara undrar varför dessa människor klagar när dom ändå inte gillar analoga syntar? Det kan väl inte vara avundsjuka?
Jag tror att det hänger ihop med att ingen samlar på digitalsyntar (än så länge, och jag bortser från Fairlight och PPG Wave). Jag skulle höja på ögonbrynen lika mycket om någon hade en studio med en NL1, NL2, NL3, NM1, NM2, Virus A/B/C/TI, en Triton och en Fantom. Och detsamma gäller också mjukvara.
Visst fyller det en funktion att ha många syntar för att på det viset få en bredare palett, men dels finns det alltid en "perfekt" synt att sukta efter, oavsett hur många man nu än äger, och dels tror jag att många inte utnyttjar syntarna fullt ut. Att många är mer samlare än musiker tycker jag också visar sig i proportionen mellan allmän studioutrustning som effekter, lyssning och så vidare jämfört med antal syntar.
<käpphäst>Jämför utrustningen ni har hemma med hur mycket prylar era idoler hade när de gjorde sina klassiska album. Det handlar inte om utrustningen, utan om att faktiskt använda det man har. Allt för många elektroniska musiker verkar fastna i fällan när man tror att man måste ha synt X för att göra musiken man vill. Man måste inte ha en Minimoog för att göra fläskiga basar tex</käpphäst>
