Fethet

Veckans roligaste inlägg! Äntligen! Skall bli kul och läsa folks svar här nu alltså.

Bara för att göra det ännu roligare. Jag programmerade en del smällfeta ljud på min CASIO CZ-1000 som kommer få många att tro att det är en ARP2600, bara för att ställa till det lite sådär.

Men vad spelar det för roll egentligen? Ett fet ljud gör ingen hit. Men en hit med organiskt, råanaloga "feta" ljud i med karaktär som trollbinder en, det är ju alltid skoj.

Frågan är då: hur definierar vi fet?

För min del är fet = ett ljud som låter hur stort som helst utan att det tar udden av andra ljud samt att det lämnar naturlig plats åt andra ljud i ljudbilden. Men det är bara min definition...

Ganska überfett blir det med 6 st osynkade Serge-oscillatorer i semi-unison genom ett variable slope VCF och kontrollerade av en ännu grottfetare ( <-- musikbörsenspråk) TB303:a!

Ja, fethet är en egenskap som bara existerar hos analogsyntar, och då bara när man använder synten i person. Fethet är en lättflyktig egenskap och försvinner vid inspelning.

Jag skulle säga att det finns lite olika sorters fethet, det är skillnad på en fet monosynt och en fet polymaskin. I det senare fallet är det lätt att slå över i grötighet istället för ett mer imponerande ljud. Jag har sett de som klagar på Omega-8 för att den inte går att använda i en mix eftersom den tar för stor plats, tex.

Sen går det säkert att granska olika egenskaper hos ljud, högre subjektiv volym tex via överstyrning (nog inte helt ovanligt i äldre diskreta syntar) och olika former av envelopes spelar nog in. Minimoogen har tydligen en kort hold-period efter att den nått max attack, vilket gör att ljudet känns punchigare. Bara ett exempel.

Sen kan man göra som vissa Rolandsyntar och höja basen så låter det fetare.

Ja, håller med fm att "fetman" försvinner vid inspelning. När digitalsyntharna kom blev man ju impad av hur fett D-50 lät med sitt inbyggda reverb och EQ på performanceljuden. När det sedan kom till kritan gick det knappast att använda de ljuden i en låt utan att totalt ludda upp mixen. Analog fetma är nog ganska subjektivt och beror på hur mycket man gillar synthen man rattar på och hur nöjd man är över sitt ljudskruvande. Jag tycker att en minimoog ofta kan låta ganska tunt och sterilt beroende på hur man skruvar. En MS-20 tycker jag tex inte alls låter "fett", den har mer en brutal kraft, speciellt i de lägre registren. Men inte fetma för mig.

Så fetheten är kanske tom lika subjektiv som vad som är bra och dålig musik.

Jag använder själv sällan ordet "fet" egentligen för att definiera en synt.
Jo, kanske för att retas lite med folk som tar det "förbjudna ordet" på högsta allvar.

Skall man beskriva med ord och inte med ljud eller ett musikstycke som hjälp så blir det ju lätt onödigt klurigt. Det är ju ett totalt subjektivt område och varje person som lirat på en bunke "feta" analoger kan ju lätt erkänna och känner ju direkt om det är en tvättäkta ljud-dräpare eller en tarvlig upphajpad wannabee broshyr-dräpare.

För mig handlar det iallafall kort & gott om dessa detaljer nedan i mina val jag gjort under de 15 år jag hållit på som måste finnas där för att passa mitt koncept & sound;

En speciell karaktär, limitation (i vissa fall, vilket kan vara väldigt kreativt), en speciell organisk värme och skörhet/själ i soundet som både trollbinder en och ger en inspiration i skapandeprocessen. En maskin som också framförallt ger det där extra i slutmixen och skänker ett musikstycke en speciell unik känsla och identitet där inte ens de bästa emuleringar idag kan komma nära.

Där också inte minst interfacet ger musikern den direkta kontakt med instrumentet till dess inre komponenter/speciella själ och tillbaka till musikern på en enkelt intuitivt sätt som om det vore självklart, om man så är livemusiker, sovrumskompositör eller krävande studiomusiker.

Och slutligen självklart framtidstänket/servicevänligheten då genomsnittsåldern på många av mina musikskapande klenoder ligger runt ~25år. Alltså, mer diskreta vardagskomponenter (läs ELFA: BC547, OP741 mfl.) och så lite ovanliga (dyra) chip (läs: CEM, SSM mfl.) och epoxikakor (läs: tidiga ARP mfl.) som möjligt.

Inga chip ger dessutom de två trevliga synergieffekterna i analoga syntar att man kan beroende på färdighet och intresse modda dessa ganska lätt. Samt slutligen att man i dessa definitivt (vilket jag tror många kan skriva på) får fram det grymmaste soundet med den charmigaste karaktären, utan tvekan (läs: tidiga ARP, moog, Oberheim, Yamaha).

Så svaret på "fet" lär inte gå att finna i tidningstället. Svaret på ordet "fet" bär vi alla inom oss i olika definitiner och tolkningar och ju fler maskiner vi spelar oss igenom ju mer lär vi oss att intuitivt känna när en synt är "fet". För mig kan såkallad "fethet" egentligen både finnas i FM-syntes(Yamaha), PhaseDistortion(Casio), Sampling(EPS) och Analog Subtraktiv Syntes.

Ett typexempel på fett är väl Moog-bas, de flesta brukar uppfatta Moogbasar som feta. Jag förstår vad man menar med fet i detta sammanhang, det finns en sorts densitet, täthet i ljudet, ett visst frekvensomfrång och rundhet. Ljudet väller ut över byxlinningen (filtret) sådär lite småskönt.

Om man ska ta mosatsen till fet så brukar man ju säga "tunn", vilket oftast refererar till att ljudet spänner över ett smalt frekvensområde. Digitala syntar ses väl oftare som tunna än analoga, men det är förstås inte helt sant, en FM-synt som FS1R ju kan låta ruskigt kraftig, en Wavestation låter ju digitalt men kan vara ganska fläskig. Kommer inte på nåt riktigt typexempel här.

Ja, den klassiska DX-7 basen känns ju rätt fet trots att den är digital. Och grejen med att en moogbas ofta känns fet är att oscillatorerna orkar leverera ren signal väldigt långt ner i registret. Men är en moogbas per automatik fetare än en DX-7 bas?

Det man vanligtvis brukar referera till som "Moogbas", som ett sorts vedertaget uttryck, är väl en ganska fet bas, menar jag. Det betyder inte att en bas gjord på en Moog måste vara fet, det går säkert att åstadkomma något ganska tunt om man vill.

Absolut. En moog kan låta väldigt tunt. Men moogbas är ju bara en version av "fethet". En annan synth som alltid beskrivs som "fet" är Access Virus. Den är alldeles hopplöst dominant om man inte skruvar på den, precis som en Mini eller en Voyager.

Hela grejen med "feta" synthar är ju att de tar sin plats i musiken. Som en elbas, typ. Problemet med detta är att om man gör helt elektronisk musik så har de flesta synthar potential att vara "fetast". Om man låter alla maskiner man har vara det så blir det en överkokt, tristgrå gröt av alltihop. Om man däremot har en Emerson, Lake & Palmer-sättning så vill man kanske ha fetast möjliga synthljud för att fylla ut ljudet.

Jag skulle inte vilja ha ett gäng moogar och virusar som enda arsenal. Någon måste spela andrafiolen. Därför är feta synthar inte ett självändamål. Men det är kul att ha en eller två.

"feta" ljud är oftast ganska lätta att göra, ta ett ett knippe oscillatorer med sågtand, lite lätt snedstämda, gärna någon oktav upp/ner, lite lätt överstyrda/distade och sedan in i ett filter.

Vill man avfetta t.ex. sin Minimoog/Voyager så använd bara en (kanske två) oscillator och vips blir det tunnare och oftast mer användbart.

Precis. Så det är lite knasigt att stirra sig blind på "fethet". Mångfald är mycket viktigare. Nu är ju just Minimoog/Voyager väldigt duktiga på just mångfald, men jag skulle hellre välja en MS20 än en Mono/Poly (exempelvis) av just den anledningen. Mono/Poly är fet, MS20 är mångsidig.

Själv är jag väldigt förtjust i Front 242:s ljudbild runt Tyranny for you. Hårda och kontrollerade ljud i en mix där inget tillåts låta fett på traditionellt vis utom möjligen basgången. Oerhört tryck trots detta (eller kanske tack vare det).

Det är inte alltid fetma man är ute efter. Om OB-X är ett wienerbröd är DX7 sushi?

EDIT: jgb - filtret i sig kan spela in väldigt mycket för karaktären på ljudet. Det finns en del digitala filter som får det mesta att låta kallt med lite resonans, och det finns analoga filter som mufflar till det mesta, så det hänger lite på att man har rätt byggstenar att jobba med.

Alltså, syftar inte häckfolket på den nyansskillnad som vissa kan skönja mellan två ljud av samma typ från en digital respektive analog synt, till förmån för den senare, när de snackar om fethet?

häckfolket?

Rövare, dvs såna som har råd att betala för hårda syntar? jmf priset på Kraftwerks vocoder.

sisältää: det är två snarlika men åtskilda diskussioner. Dels den mer grundläggande frågan om vad "fethet" egentligen är och om man kan urskilja det på något (helst objektivt) sätt. Den andra diskussionen är om analogsyntar är fetare än digitalsyntar, eller mer specifikt om synt X är fetare än synt Y.

The Dream Machine var en riktigt fet synt. På skiva. I original kändes den inte så fet. Mest bångstyrig. Den låter bäst på Village Ghetto Land med Stevie Wonder. Jag tog fasta på det soundet när jag försökte emulera den lite, med en Combinator innehållandes fyra Subtractor-syntar å lite fx i Reason. Tyckte själv det blev rätt najs. Ljudexemplen finns online eftersom det är en kommersiell refill (som jag själv inte tjänar en sekin på, tyvärr). www.powerfx.com. Ett fett läte?

Moog, CS60/80 och GX-1 är ju lätt det första jag tänker på om vi pratar "feta" synthljud.
Introt på Abbas Lay All Your Love On Me är en fet klassiker (GX-1?)

Benny Andersson i sina bästa år på en Yamaha GX-1 i sina bästa år, alldeles korrekt, så "fett". Helt totalt förälskad i det introt alltså.

Den vitmålade "Voulé Vou" minimoogen i stacken på vänster sida om GX-1:an missklär inte heller direkt skall tilläggas.

Vi hade en långtidslånad vitmålad mini vår studio för ett antal år sedan som enligt rykten skulle vara just Den moogen. Stämmer det så har jag spelat på Benny Anderssons gamla häck en hel del..

Waow! Grymt ballt! Congrats!

Där snubblar du nästan över svaret på vad "häckfolket" betyder.

Footnote: "The Dream Machine" = Yamaha GX1. Hur säker är du på att det är den synten som låter i Lay All Your Love On Me? Jag har spelat på det exemplaret och den lät verkligen inte så IRL...

Congrats again! :kaaaka!:
Jag är 100% säker då jag har DVD'n och det råder ingen tvekan om vad är för maskin: GX-1.

Vilken DVD?

encore: Dubbla spår med GX-1...mumma!!!!

offtopic:

Skulle vara grymt om Benny eller Tretow verkligen gick i genom vilken synth som användes var.
Tex. är jag nyfiken på bassynthen i "Gimme Gimme Gimme", den svävande padsen i "Take A Chance On Me" och syntharna på "The Visitors" (låten).
Vad var det de använde... Yamaha GX-1, Yamaha GS-1, ARP Odyssey, Minimoog, Polymoog, Roland Jupiter 8...fett alltsammans!

[CENTER][FONT="Arial"]ABBA 30th Anniversary DVD[/FONT]

[/CENTER]

Rättelse; [FONT="Arial"]Jag måste ha blandat ihop låtarna som kör GX-1 Live i introt på denna DVD. Jag kan inte kontrollera det just nu men jag minns lite vagt att det nog var "Summer Night City" på denna DVD där introt är GX-1.[/FONT]

PF: Glöm inte heller Micke B Tretow i kalkylen.

Sant. Han får vad som helst att låta fett

"Gimme Gimme Gimme" är bara Minimoog, enligt en intervjuv jag lästa i MM för ett rätt stort antal år sedan. De hade ingen polyfonisk synth till hands så det blev till att spela in stämma för stämma.